Vi behöver en ny Nürnbergrättegång för att hantera IS!

KOMMENTAR

 

Hur mördargänget från den Islamiska Staten ska hanteras är en av vår tids svåra frågor. Vänstern ser dem som offer för omständigheter, i enlighet med hur de alltid har sett på sociala frågor, och vill ta hem dem hit för att ta hand om dem. IS-mördarna är, precis som kriminella, offer för ”utsatta” områden och svåra omständigheter. Aldrig finns det ett eget ansvar. Aldrig kan individen lastas för de oetiska val som denna gör. Högern, över lag, vill ofta väl, men är alldeles för senfärdig och fångad i vänsterns förtrollning av den politiska diskursen. Sällan bryter de sig ur denna förtrollning och vågar vägra deras narrativ.

Från vänstern har man i dagarna fått höra budskapet att om vi inte tar emot terroristerna, jihadisterna och slaktarna från IS och/eller överväger att ta deras medborgarskap, så kommer vi alienera muslimerna som grupp, från vårt samhälle, vilket kommer leda till mer extremism och mer terror mot vårt samhälle. Bekämpa terrorn och priset blir mer terror, med andra ord. Låter mer som ett hot än en verklighetsbeskrivning, i mina öron. Veronica Palm skrev ett tweet som skulle tolkas som ”rör IS och blodet kommer flyta på gatorna”. Vänstern kanske vill leva under jihadismens terrorvälde, men jag vägrar i alla fall.

Den senfärdighet att ta tag i problemet med jihadresenärerna, mynnar ur en generell skräck för att uppröra den muslimska befolkningen, som finns inom både vänster och höger. Man kan undra vilken situationsanalys man gör, om man utgår ifrån att flertalet muslimer kommer bli upprörda om vi går hårt åt IS. Har man, outtalat, egentligen samma syn på den muslimska minoritetens värderingar som de mer uttalat islam-skeptiska? Rimligen borde dock en mer pessimistisk syn istället leda till en vilja att ta itu med problematiken, istället för att ge upp motståndet, innan det är för sent, men tydligen inte.

I dagsläget synes vi stå inför valet att ta ”hem” dessa missdådare, eller att låta dem dömas på plats, i de länder där de har begått sina brott. Jag uppfattar det som att majoriteten av svenskarna inte är överväldigade av dåligt samvete, inför de hårda straff dessa individer kan ha ådragit sig. När det gäller hälften av de ca 300 jihadresenärerna till IS, så finns ingen sådan här valsituation, då de redan är åter i Sverige. Så, vad gör vi?

Från såväl vänster- som högerhåll så säger man att vi inte kan lagstifta retroaktivt, men det behövs ingen ny lagstiftning per se. Det finns ett lysande historiskt exempel på retroaktivt handlande mot krigsbrottslingar; och det är givetvis Nürnbergrättegångarna! Den krigsförbrytartribunal som upprättades efter kriget, dömde i vissa fall, för nya  typer av brott. Det är inget konstigt i sig att man reder ut vad som har hänt efter ett krig och att det då finns situationer som man innan dess inte hade kunnat förutse. Det är inget etiskt fel i att man i efterhand identifierar handlingar som är uppenbart omoraliska. Att det var omoraliskt och direkt brottsligt att följa brottsliga order, var någonting man slog fast i Nürnberg, i efterhand, men likväl borde förövarna ha förstått detta i stunden. Följer man en sund inre kompass så riskerar man inte trampa fel. Medlemmarna av IS, däremot, har hela tiden varit medvetna om vilka illdåd som organisationen utfört, då dessa har publicerats med med fanfarer på internet i en medveten strategi, syftandes till att sätta skräck i omvärlden. Ingen möjlighet att hävda okunskap, med andra ord.

 

IS Kalifat har fallit, men är vi beredda när nästa Kalifat uppstår?

IS Kalifat har fallit, men är vi beredda när nästa Kalifat uppstår?

 

Europas länder behöver tillsammans bygga upp en ny krigsförbrytartribunal där Nürnbergrättegångarna står som förebild! 

IS har deklarerat sig vara i krig med hela sin omvärld och detta måsta lösas kollektivt. Jag ser inte mycket chans till att vi kan komma överens med alla länder i denna fråga, men vi kan i alla fall komma överens inom Europa och det är gott nog. Islamiska statens jihadister ska inte kunna flytta runt i Europa, i jakten på en fristad. Vi måste ta tag i detta kollektivt. Sverige ligger efter andra länder i Europa och vår senfärdighet kommer göra att vi kommer dra till oss ännu fler terrorister, än vad som redan är fallet idag och bli jihadismens huvudsakliga bas i Europa, om vi inte agerar nu!

Jag förväntar mig att en sådan tribunal kriminaliserar, retroaktivt, allt samröre med den Islamiska Staten, precis som deltagande i diverse organisationer i det Tredje riket, kriminaliserades i Nürnberg. Alla som har rest ner för att på något sätt hjälpa den rörelsen, gifta sig med dess medlemmar, eller samlat in pengar till dem osv, ska dömas kollektivt till kännbara fängelsestraff. Efter avtjänade fängelsestraff så får vart och ett land givetvis hantera dem som de önskar, men att de blir av med sina medborgarskap är ett rimligt steg.

Av de 300 ”svenska” IS-jihadisterna var 75 % svenska medborgare. Hur ska frågan om de som bara har svenskt medborgarskap hanteras?

Idag finns det inte lagutrymme för att göra en person statslös. Att ta bort medborgarskapet, för en person som har dubbelt dito, är en sak, men att göra någon statslös är lite mer komplicerat. Frågan är dock om detta ens skulle blivit aktuellt. Skillnaden mellan den Islamiska Staten och andra jihad-organisationer som har föregått den, är att den sade sig utgöra just en stat. Den Islamiska Staten var inte erkänd av någon annan stat, och en status som medborgare i IS kan kanske bestridas, rent juridiskt, då IS inte utfärdade formella medborgarskap, enligt vad jag förstått iaf, utan istället var de undersåtar i Kalifatet. Likväl kallade man sig en stat och man hade ett territorium där statsmakten hade suverän kontroll, en militär- och en polismakt och ett rättsväsende.

IS uppfyllde kriterierna för en stat, helt enkelt. Vare sig omvärlden erkände den eller inte. De som reste ner för att kriga eller på annat sätt verka i denna islamiska stat, måste anses ha uttryckligen lagt sin lojalitet hos denna nya stat, istället för hos Sverige. Att man inte sade upp sina medborgarskap här hemma, var ren och skär beräkning, i enlighet med att vi skulle gå att mjölka på resurser ytterligare många år, oavsett om de bodde där nere eller kom tillbaka hit. Så, om man vill slänga deras cynism tillbaka i ansiktet på dem så kan man hävda att dom kan bli fråntagna sitt svenska medborgarskap, då de kan anses ha en annat medborgarskap i den Islamiska Staten. Ja, detta är en möjlighet att fundera över i alla fall!

I summering: Det är inte försent att agera. Det är inte försent att åtala alla som har deltagit i Islamiska Statens smutsiga krig mot mänskligheten. Det finns faktiskt ett juridiskt prejudikat i internationell rätt för att döma krigsbrottslingar retroaktivt!

Hela vår syn på medborgarskapet måste ses över i den nära framtiden, då principerna som det bygger på är framtagna i en annan tid, med en annan verklighet. Inre fiender har alltid funnits, men inte interna hot av denna dignitet, där som det förhåller sig idag, medborgare kan ostraffat strida för en annan makt, som har som uttalat mål att förgöra den egna staten.

Medborgarskapet måste ses mer som ett samhällskontrakt, där det inte ska gå att strida mot den politiska gemenskapen den utgör och samtidigt vara medborgare i den. Man bör inte kunna slinka ur denna realitet bara för att man är infödd, blond och blåögd, såsom Michael Skråmo. Har man valt en organisation som IS så ska man inte längre kunna kalla sig svensk. Här måste vi ta en diskussion om hur vi ska ha det framöver, där vi inte är rädda för att tänka i nya banor.

Vi måste inse att IS bara var en försmak av ett problem som kommer att bli värre och värre. Frågan om en ny och starkare islamisk stat i framtiden bör vara en fråga om NÄR och inte en fråga OM det kan ske. Det finns gott om korrupta och förtryckande stater i Mellanöstern och det folkliga trycket på förändring är starkt och de enda som kan kanalisera detta tryck i regionen är just de religiöst radikala krafterna.

Annonser

Feghet inför frihetens fiender

Det svenska samhället och den svenska staten står handfallna inför hur man ska hantera de män som åker utomlands för att deltaga i religiösa jihadkrig. Denna vilsenhet är resultatet av att samhället i decennier har marinerats i postmoderna idéer. Vägran att bestraffa dessa jihadister är resultatet av en relativistisk ovilja att fördöma företeelser inom andra kulturer. I kontrast till detta borde vi istället deklarera att dessa jihadister för krig mot de värden som vårt samhälle står för och borde skydda och därmed i förlängningen även mot oss själva och att vi ska behandla dem därefter!

I dagens postmoderna samhälle skyr man själva idén om gemensamma värderingar. Det finns ingen nation och inget folk. Vi är bara en mängd personer som råkar bo i detta land. Själva tanken att det samhälle som vi tillsammans formar skulle bygga på värden som vi håller högt, högre än många andras värderingar, avskys som pesten. Liberalismen har enligt min mening idag dessutom misstolkats, i enlighet med postmod, till att betyda att alla får göra precis vad de vill i alla möjliga situationer. Vill man åka utomlands för att kriga och halshugga några oskyldiga civila så…visst…varför inte. Det är tydligen inte någonting som samhället ska ha rätten att uttala sig om. Mer frihet till folket!

Är detta osolidariskt med det globala samfundet? Absolut! Detta rimmar illa med vänsterns påstådda solidariska mission som så ofta istället slår fel. I själva verket är det ofta vänsterns allierade, eller mer radikala avknoppningar från dessa, som gör livet surt för folk i den fattigare delen av världen. Det solidariska vore att verka för modernismens sekulära ideal istället för att flörta med en islamistisk värld som man varken förstå eller kan hantera.

I den postmoderna världen tror man inte på någonting. Man får inte deklarera att dessa värden tror vi på och vi anser att de är bättre än de värden som ni tror på. Därför kan en miljöpartist som Mehmet Kaplan vräka ur sig att jihadisterna i Syrien för en lika rättfärdig kamp som de svenska frivilliga i det finska vinterkriget utan att utsättas av en storm av protester från sina kolleger i parlamentet eller få en allvarligt menad tillsägelse från sin partistyrelse. Jihad i syfte att skapa en demokratifientlig och förtryckande regim kan alltså likställas med en kamp till skydd för en liten demokrati mot världens då största autokrati? Det är där vi nu befinner oss.

Sverige har en sentida historia av att inte våga ta ställning, inte våga stå upp för det som är rätt, av rädsla för att själva bli utsatta för aggression. Detta ur moralisk synvinkel mer än tveksama drag har nu fått sin fullbordan genom postmodernismen. Man kan nästan tro att vi rent av har varit instrumentella i dess framväxt. Denna skyddsmekanism inför aggressiva stormakter i vår närhet som stavas; ”Ni behöver inte se oss som ett hot för vi är neutrala. Inte bara neutrala politiskt sätt, på så sätt att vi inte vill skilja på USA:s och USSR:s gärning i Europa, vi är neutrala inför de flesta ideologiska synsätt. Vi tror inte på någonting och kan därför aldrig anamma en linje som blir ett hot mot er, vad ni än själva tror på. Vi utgör ett moraliskt vaccum, en plats där ingen får tycka eller tro på någonting som någon annan, stat eller person, kan ta illa upp av.” Undantaget till detta är givetvis den giftiga tunga som vi brukar mot de som inte utgör ett hot mot oss, vilket brukar vara våra mest närstående demokratier. Detta excellerade Palme in när han kallade USA för ”satans mördare” för att sedan åka till Moskva för att kela med sovjetledningen.

Så länge en person inte angriper mål i Sverige så kan han åka till vilket terroristläger eller krigszon som helst utan att staten anser sig ha rätten att ingripa, för varför ska vi ha synpunkter på detta? Den enas terrorist är väl den andres frihetskämpe? Varför bry sig om att det faktiskt finns accepterade definitioner att gå efter som skiljer dessa två företeelser åt?

Huruvida det är rädslan eller avsaknaden av en tro på våra värderingar och hur dessa två har samverkat för att skapa det tillstånd vi befinner oss i idag är av akademisk natur idag. Kvarstår gör det faktum att vårt agerande tycks präglas av en vilja att servera våra vänner till krokodilen i förhoppningen att han ska äta oss till sist. Som det ser ut nu så, att döma av de hot som kommer från Islamiska Staten, så tycks krokodilen i alla fall vara inställd på att sluka oss i första ledet. Sverige är redan nu hotat av IS. Feghetens strategi tycks inte ens ha lyckats med att köpa kycklingarna platsen som den sista rätten i buffen. Finns det längre någonting att vinna, ens ur ett moraliskt högst tveksamt perspektiv, på att förhålla sig neutralt inför IS angrepp på moderniteten?

Vi vägrar att hjälpa till med att beväpna ett folk, kurderna och dess yezider, som hotas av utrotning av rädsla för att vi själva ska bli en måltavla. Istället kommer vi flygande med filtar och tält. Låt för all del andra ta konsekvenserna av att ha tagit ett modigt beslut! Vi vägrar lagföra de jihadister som åker ner för att utföra handlingarna av rädsla för att de ska vända sig mot oss när de kommer hem, i ett försök att bibehålla illusionen att Sverige inte ingår i deras planer i slutändan.

Detta är ingenting nytt i Sverige. Under hela efterkrigstiden har vi huserat den ena terrororganisationen efter den andra på vårt territorium under förhoppningen att de inte ska vända sig mot oss. Så länge de bara spränger människor i bitar i andra länder så går det bra. Denna moraliska urholkning har steg för steg fört oss fram till dagens situation, där vi låter folk åka ner och skära av huvuden med finansiering från socialkontoret för att sedan komma hem hit för att vila upp sig inför nästa sejour söderöver.

Nej, så här kan vi inte ha det längre! Samhället består inte bara av en samling människor som råkar leva på en viss plats på jorden. Det finns värderingar som vi delar och som vi förväntar oss att alla ska respektera; demokrati, yttrande- och pressfrihet, religionsfrihet och rätten till frihet från religionens påverkan, separationen mellan trosuppfattningar och statens och skolornas verksamheter, jämställdhet mellan könen och olika sexuella läggningar. Var och en får tycka som de vill, men vi kan inte acceptera fysiska angrepp på det samhälle som upprätthåller dessa värden.

Vi är en gemenskap som bygger på att vi delar dessa värden. De har växt fram genom århundradena som en konsekvens av kultur och politiska omständigheter. Från en postmodern utgångspunkt så förringas detta gärna med omdömen som att vad får oss att tro att vi har utformat den bästa samhällsordningen och de sundaste värderingarna. Detta kan vi inte veta, men vi kan dra våra slutsatser baserat på det samhälle som dessa värderingar har skapat, på det välstånd som är dessas resultat och på detta samhälles attraktivitet för migranter och dess anseende runt om i världen. Med detta i ryggen så kan vi våga tro på vår modell och faktiskt deklarera att detta är vad vi står för och dessa värderingar avser vi försvara, här och runt om i världen. Det mest beklämmande med postmodernismen är att den skalar bort viljan till att hjälpa de krafter runt om i världen som vill verka för det vi själva tror på. Den reducerar verklig solidaritet med de som bäst hade behövt den. Missriktad så kallad solidaritet som bara stärker förtryckande religiösa eller patriarkala strukturer i den fattiga delen av världen bör vi betacka oss från.

Således; beväpna kurderna, yeziderna och de kristna och stötta dem i deras kamp för överlevnad. Kasta ut alla terror- och terroranknutna organisationer som vi huserar i vårt land. Förbjud Hizb ut-Tahrir och andra organisationer som verkar för att nedmontera vår demokrati. Men kanske framför allt stifta en ny lag som deklarerar att är utgör ett brott att strida för en främmande makt eller en utländsk organisation utan den svenska regeringens uttryckliga medgivande. De som bryter mot denna lag ska drabbas av hårda straff, inklusive möjligheten till utvisning och berövande av medborgarskap. Detta ska även gälla de som är födda här och som räknas av allmänheten som etniska svenskar, för varför ska gemenskapen acceptera personer som verkar för en förstörelse av dess mest kära värden? Varifrån har vi fått idén att medborgarskapet är en rättighet som inte också är behäftad med skyldigheter?

Det bör således falla på regeringen, manifestationen av majoritetens vilja, att bedöma om huruvida en person ska få gemenskapens tillstånd att ta till vapen för en annan makt och om huruvida denna aktion strider mot vårt bästa eller inte. Ska man till exempel få lov att ta värvning i USA:s armé, eller IDF eller Främlingslegionen? Troligen blir det så, men om man inte är nöjd med beslutet så står det en fritt att rösta med fötterna.

När det gäller jämförelsen med Vinterkriget, så var det svenska deltagandet sanktionerat av regeringen, vilket var det enda rimliga beslutet, och svenska soldater fick tillstånd att lämna sina förband för att bli frivilliga. Huruvida det var ett korrekt beslut att förbjuda de svenska frivilliga till den republikanska sidan i det spanska inbördeskriget kan diskuteras, men likväl så var det detta beslut som fattades och bara att förhålla sig efter. Dock, så var enligt vad jag vet, påföljderna måttliga för de som bröt mot förbudet. På samma sätt fick de svenskar som tog värvning i Waffen-SS inte uppleva några vidare påföljder än ett samtal vid hemkomsten som enligt Waffen-SS-veteranen Erik Wallin huvudsakligen kom att handla om vart uniformspersedlarna hade tagit vägen när han hade deserterat från den svenska armén för att ansluta sig till den tyska. Dylik flathet har vi illa råd med idag!

Ska man få lov att bära vapen utomlands i en rörelse som för islamistiskt jihad med avsikt att påtvinga andra sin egen tros begränsningar och regler, vilket är själva frågan idag? Självklart inte! Att ta del av en sådan strid ska jämställas med att föra krig mot oss själva, att föra krig mot Sverige! Det är en kamp för att införa ett system som står i kontrast till allting vårt kollektiv står för och dessutom med universella ambitioner. Således är det att likställa med en individuell krigsförklaring mot oss alla.

Varför ska en sådan person få välkomnas hem igen? Storbritannien lutar redan nu mot att implementera denna linjen. Man kan bekvämt luta sig mot domen i Nürnbergrättegångarna där medlemmar i SS-Einsatzgruppen, Gestapo och liknande organisationer ansågs vara kriminella och blotta medlemskapet i dessa förband räckte för att man skulle kunna förstå vad vederbörande hade haft för sig under kriget. Samma sak anser jag bör gälla för medlemmar av ISIS/IS i Syrien och Irak. Gruppens själva modus operandi bygger på att utöva en ofattbar grymhet mot civila och krigsfångar i syfte att sprida skräck. Själva deltagandet i sig ska kriminaliseras! Har man varit på plats så kan man förutsätta att brott har utförts. Om inte handgripligen så har man i alla fall deltagit i möjliggörandet av dessa brott och accepterat dem genom sitt frivilliga deltagande i organisationen.

Samtidigt händer ingenting i neutrala Sverige. Vi är sannerligen neutrala. Neutrala inför ondskan. Neutrala inför de oskyldigas rop på hjälp. Neutrala inför de brottslingar som återvänder till vårt land efter att ha fullgjort sitt smutsiga värv. Nu får det räcka med neutralitet!!!

%d bloggare gillar detta: