Självklart att Israel måste få ha en andraslagsförmåga!

Den 3 juni skrev DN om misstankarna att Israels tysktillverkade ubåtar av Delfinklassen kan utrustas med kärnvapenbestyckade kryssningsmissiler. Den vid det här laget infamösa antisemiten Günter Grass har tidigare med anledning av detta hävdat att Israel förbereder ett kärnvapenangrepp på Iran. Den gamla tokstollens angrepp på Israel borde egentligen inte meritera ett svar men eftersom många inom extremvänstern tycks hålla med så bör kanske frågan redas ut.

Själv anser jag att Israels kärnvapenprogram inte var nödvändigt i dess begynnelse med anledning av avsaknaden av en nukleär hotbild. Dock så förändrades denna situation när en rad stater i Mellanöstern, såsom Pakistan och Irak, inledde kärnvapenprogram under 70- och 80-talen. Från den punkten var det dock helt klart befogat för Israel att hålla sig med kärnvapen.

Enligt Grass och hans likasinnade betyder kärnvapenbestyckningen på de tyska ubåtarna att Israel utgör ett större hot mot sina grannar än vad dessa utgör mot Israel!

INS Dolphin

Kärnvapenbestyckade ubåtar är inte primärt ett offensivt vapen. Det är huvudsakligen ett defensivt vapensystem genom att det ger ett angripet land en livsviktig andraslagsförmåga (”second strike”), d.v.s. förmågan att med god effekt slå tillbaka med kärnvapen efter att man själv har angripits med sådana. Denna förmåga verkar avskräckande på de flesta fiender.  Under det kalla kriget var det förekomsten av liknande ubåtar som säkerställde att ett kärnvapenangrepp aldrig kunde resultera i annat än att båda parter förintades, s.k. MAD – Mutual Assured Destruction.

Ubåtarna skulle givetvis även kunna ha en offensiv dimension. Till exempel kunde sovjetiska ubåtar under kalla kriget segla ända upp till den amerikanska kusten och avlossa sina missiler med mycket kort leveranstid och på så sätt hinna slå ut ett större antal stationära kärnvapen och commandocentraler innan USA skulle kunna reagera. Dock så fanns fortfarande problemet med den amerikanska ubåtsburna andraslagskapaciteten som man inte kunde komma runt. Denna dimension har inte samma vikt i Mellanöstern, av den naturliga orsaken att avstånden redan är mycket korta mellan Israel och Iran.

Det är praktiskt omöjligt för Israel att gå till angrepp medelst kärnvapen mot ett Iran beväpnat med det samma. Anledningen är att även om Iran inte har eller kommer ha en trovärdig andraslagskapacitet så räcker det med att Israel missar en enda kärnvapenbestyckad Shahab för att staten Israel ska upphöra att existera. Ur iranskt perspektiv, om man räknar bort existensen av de tyska ubåtarna, så hade ett angrepp å andra sidan varit mer genomförbart.  Mullorna i Teheran kan mycket väl tänkas kalkylera att en eller ett par israeliska svarsmissiler är ett rimligt pris att betala för att kunna förinta Israel. Med de tyskbyggda ubåtarna blir dock situationen annorlunda. Israel har nu full andraslagsförmåga och kan vid ett iranskt angrepp slå tillbaka med förödande kraft.

Detta ger Israel den skyddsnivå som landet behöver och förtjänar. Det är också rimligt att just Tyskland är det land som hjälper judarna att undgå ytterligare en förintelse. De två första ubåtarna har betalats till fullo av den tyska staten och de efterföljande två eller tre kommer att subventioneras.

Som jag nämnt tidigare på denna blogg, så anser jag dock att den största risken för en framtida kärnvapenkonfrontation mellan Israel och Iran ligger i att en konflikt dem emellan spårar ur kontroll p.g.a. avsaknaden av kommunikationskanaler och att kulturella faktorer bidrar till att man misstolkar motståndarens drag och retorik och således tar det ”säkra” före det osäkra och slår till först.

Mest negativ effekt kan dessa två faktorer få i ett s.k. ”brinkmanship” scenario. Brinkmanship kan översättas med förmågan att manövrera diplomatiskt på randen till ett krig. Brinkmanship används till att pressa en motståndare till eftergifter genom att hota med krig samtidigt som man ger motparten en möjlig väg ut som dock innebär ett diplomatiskt nederlag. Defensivt brinkmanship kan syfta till att förmå aggressorn att backa tillbaka utan att utlösa ett krig.

Bra exempel på lyckat defensivt brinkmanship är det amerikanska agerandet under de sovjetiska utmaningarna i samband med Berlinblockaden och Kubakrisen. I det senare fallet lyckades Kennedy med mycket skicklighet och kyla förmå Sovjet att backa inför hotet om kärnvapenkrig. Tveksamt om vi skulle få uppleva någonting liknande om Israel och Iran i ett sådant läge stod emot varandra. Kennedy och Chrusjtjov kunde trots allt hela tiden prata med varandra.

Hitler bedrev offensivt brinkmanship gentemot Storbritannien och Frankrike 1938 i syfte att komma över Sudetenland i Tjeckoslovakien. När han försökte samma sak 1939 med Polen som spelbricka så gick det inte lika väl. Det är möjligen inte så allmänt känt att Hitler aldrig ville ha krig med Storbritannien och inte heller med Frankrike. I alla fall inte än på många år vad gäller Frankrike. Planen var istället att ”brinkmanshipa” sig vidare genom Polen och sedan ge sig på Sovjetunionen.

Hur skulle då ett brinkmanship scenario mellan Israel och Iran kunna se ut? Nedan följer ett scenario som undertecknad ser som fullt möjligt:

Någon gång under 2013 blir Iran en kärnvapenmakt. Med förnyat självförtroende och en känsla av osårbarhet ger sig mullorna i kast med att utmana och pressa Israel till ett diplomatiskt och militärt nederlag. Hizbollah provocerar fram ett nytt krig med Israel i avsikt att pressa landet till eftergifter. Denna gång har de dock försetts av Iran med Scud-B missiler som, kanske t.o.m. laddade med kemiska stridmedel, skickas mot Tel-Aviv. Till skillnad från 2006 måste nu israelerna fullfölja sitt vedergällningsangrepp ända fram till Beirut och Bekaadalen, oavsett kostnad. Iran som hade väntat sig att Israel än en gång skulle backa tillbaka och kanske t.o.m. gå med på att utrymma bosättningar på västbanken som en eftergift till angriparna blir överraskade av den israeliska beslutsamheten.  Deras svar blir att hota med krig om Israel inte avbryter sin framryckning. En period av utspel, hård retorik, vapenskrammel och mobiliseringar följer. Båda är rädda för att den andra parten ska slå till först. Israel varken vill eller kan, av skäl som beskrivits ovan, ta detta steg. I Iran får dock den radikala fraktionen av mullorna under ledning av Ahmadinejad övertaget och situationen tolkas som att samtidigt som förstörelse av Israel är att övergripande mål, så finns nu även en direkt möjlighet att Israel slår till i ett föregripande angrepp. Således blir det helt plötsligt logiskt att själva slå till först. Detta tillvägagångssätt är nu inte bara ideologiskt eftersträvansvärt utan ses även som det rationella alternativet.

Då det inte finns någon möjlighet att kommunicera och förstå motparten samtidigt som spelet förs med de högsta möjliga insatserna så är detta val inte bara möjligt utan troligt. Det är värt att betänka att ett flertal av de amerikanska generaler som omgav Kennedy argumenterade ivrigt för att USA skulle inleda ett föregripande angrepp mot Kuba och Sovjet under Kubakrisen trots att motparterna den gången inte led av bristen på kommunikation och kulturell förståelse. Dock uppfattade man den gången från amerikanskt håll att Sovjet saknade en god andraslagsförmåga vilket öppnade för den möjligheten.

Det faktum att Israel har en god andraslagsförmåga är livsviktigt för att tröskeln för ett besluta att angripa landet med kärnvapen ska höjas och regionen därmed ska undvika en framtida kärnvapenutväxling.

Intervju angående Irans kärnvapenprogram

I förra veckan blev jag intervjuad av en av Sveriges största banker till förmån för dess interna nyhetsbrev (v. 10) om situationen i Iran. Med bankens medgivande publiceras den här utan att ange bankens eller anställdas namn. Således;

Vad kan väntas i Iran?

Denna vecka har (Bordschefen: Nedan skrivs det som BC) tagit kontakt med Mons Krabbe, oberoende freds- och konfliktvetare, för att få en bild av utvecklingen i Iran. Lägesbilden har successivt förändrats och allt fler ser en väpnad konflikt som möjlig. Detta genom exempelvis en skiftande konsensusbild på Newsmill, ett forum för nyhetskommentarer och debatt. Marknaden har än så länge reagerat genom ett högt oljepris, aktiekurserna har dock obehindrat rusat vidare.

Fråga 1:

BC: Utvecklingen i Iran är givetvis svår att förutspå, men vad bedömer du som det mest sannolika händelseförloppet? Vem kommer agera och med vilka medel?

Mons Krabbe: USA är tyngda av dålig ekonomi och befolkningen är krigstrött. Obama, med detta i åtanke och inför stundande presidentval, kommer i det längsta att förlita sig på sanktioner. Iran kommer att utnyttja denna möjlighet för att underminera USA:s beslutsamhet genom att via återkommande förhandlingstrevare förhindra en fullständig brytning, som skulle ge USA en orsak till krig. Sannolikheten är låg att USA agerar militärt innan valet, möjligen våren 2013.

Israel styrs av fruktan för Irans oberäknelighet. De har inte råd att chansa och har i princip redan beslutat sig för att angrepp. För att Israel ska avstå så skulle det krävas att Iran avstår från hela sitt kärnvapenprogram. Mest sannolik period för angrepp är perioden april – juni 2012.

Fråga 2:

BC: Hur ser händelseförloppet ut under ett sådant angrepp? Vad kan vi förvänta oss gällande tidsperspektivet?

Mons Krabbe: Komplett förstörelse av Irans kärnprogram kan Israel ej uppnå, men dock att det fördröjs några år (18 mån till 3 år). Om Israel angriper så handlar det om ett snabbt blixtanfall under en enda natt. Anledningarna till detta är att Israel inte har kapaciteten till att upprätthålla en långvarig luftoffensiv på det avståndet, att Israel får ett inofficiellt överflygningstillstånd av Saudiarabien som inte kan förlängas och att när väl överraskningsmomentet är förbi så minskar vinsterna och de egna förlusterna ökar.

Iran svarar med terrorangrepp och via Hizbollah i Libanon, kanske även några långdistansmissiler med konventionell laddning. Stridshandlingarna relativt kortvariga. Om USA angriper så kommer det handla om en långvarig uppbyggnad, med påtryckningar via FN samtidigt som den militära uppladdningen pågår, för att ge Iran en chans att backa. När väl ett angrepp genomförs så är det en långvarig luftoffensiv på minst 1-3 månader, där Irans kärnvapenprogram näst intill förstörs. Attacker i Hormuzsundet kan förekomma, men utan att göra stor skada. Konsekvensen blir istället mest psykologisk, med oro på världsmarknaden.

Fråga 3:

BC: Som freds- och konfliktvetare, vågar du spekulera om vilket händelseförlopp som skulle vara det bästa för världens börser?

Mons Krabbe: Att Iran upphör med anrikning av uran, byggandet av underjordiska anläggningar och konstruerandet av kärnvapenbärande långsdistansmissiler.

Fråga 4:

BC: Vilket skulle vara det sämsta händelsförloppet?

Mons Krabbe: Att först Israel och senare USA känner sig tvingade att bomba Irans anläggningar, vilket skulle leda till långvarig konflikt och oro i regionen, som resulterar i ytterligare höjningar av oljepriset.

Fråga 5:

BC: Slutligen, det väntar presidentval i USA senare i år, vad ser du för skillnader på kandidaterna vad gäller Iran?

Mons Krabbe: Jag ser ingen större skillnad mellan Obama och Romney vad gäller utrikespolitiken. Båda är svaga och obeslutsamma ledare. Endast Gingrich och Santorum skulle oreserverat ställa sig på Israels sida och utan mer förhalande angripa Irans kärnenergianläggningar. Logiken för israelerna med ett angrepp i vår, som de vet inte helt kan hindra Irans kärnvapenprogram, är att det ger USA tid att välja ledare och samla sig till en eventuell ny policy våren 2013.

Oroväckande upprustning i Arabvärlden!

(Skånska Dagbladet 21 feb 2012)

Under de senaste 20 åren har västvärlden sålt allt större kvantiteter av mycket avancerad vapenteknologi till arabvärlden. Denna försäljning har sin ekonomiska bakgrund i att försvarsindustrierna i väst har fått söka sig nya marknader efter att de egna ländernas försvarsmakter genomförde omfattande neddragningar efter det kalla krigets slut. Problemet med denna vapenförsäljning har aldrig varit mer uppenbart än nu. Den arabiska våren visar på vilken skakig grund de flesta av regimerna i Mellanöstern står. De vapensystem som säljs har ofta en effektiv livslängd på 30-40 år.

Ingen kunde förutspå omvälvningarna i regionen under det senaste året. Inte heller kan någon med säkerhet veta hur det ser ut om fem år och än mindre om 30-40 år.

Egypten, som har köpt stora mängder av amerikanskt krigsmateriel, som stridsvagnar och jaktflygplan av samma kvalitet som de Israel har, kommer under lång tid framöver att styras av islamister, som har en mycket oförsonlig hållning gentemot Israel.

Saudiarabien, också med en mycket islamistiskt lagd befolkning, mer radikal än dess illegitima kungahus, är en formidabel krutdurk och tillika den största vapenköparen i regionen. Om kungahuset faller så ersätts det troligen av någon form av teokrati, som av allt att döma skulle inta en mycket aggresiv hållning gentemot Israel. Är det verkligen klokt att sälja avancerade vapen till sådana stater?

Upprustningen i arabvärlden är helt orimlig i relation till ländernas ekonomier och deras defensiva behov. Syftet tycks vara offensivt bruk. För att ta ett par exempel, så innehar lilla fattiga Jordanien lika många enheter av den toppmoderna stridsvagnen Challenger, som producentlandet Storbritannien. Förenade arabemiraten har lika många enheter av den lika moderna Leclerc som producentlandet Frankrike.

Om man räknar ihop alla stridsvagnar av toppmodern klass, liknande de ovan nämnda i Mellanöstern idag, så kommer man upp i en siffra motsvarande den som gäller för hela Europa och även den kommer att passeras med råge under de närmaste 5-10 åren. Detta är en situation som var otänkbar för bara ett par decennier sedan.

En liknande situation har vi vad gäller stridsflygplan av toppkvalitet. Egypten, Saudiarabien och andra arabländer köper Eurofighter och amerikanska F-15 och F-16 i stora partier.

Den militära balansen mellan Israel och arabstaterna förskjuts snabbt till förmån för de senare. Det är inte svårt att tänka sig scenarier där Israel kan stå inför olika typer av koalitioner som har det dubbla eller tredubbla numerära övertaget gentemot Israel vad gäller alla de viktigaste vapensystemen. Inte bara stridsvagnar och stridsflyg som nämnts ovan, utan även attackhelikoptrar och mobilt artilleri håller en klass jämförbar med västvärldens och den kvantitativa klyftan vidgas för varje år som går. Jag kan inte nog betona att dessa moderna arabarméer är, tekniskt sett, väsensskilda från det som Saddam eller Kadaffi kunde mönstra.

Undertecknad är ingen ”beancount”- analytiker och är fullt införstådd med alla övriga faktorer som påverkar krigsföringen. Enbart krigsmaterielet utgör ingen armé och en bredare analys av frågan följer på denna blogg i det närmaste. Men den matriella upprustningen i sig är skäl nog för oro. Israel har stått emot starkare arméer förr och ridit ur stormen, men de har alltid haft lite hjälp av att deras västerländska krigsmateriel har varit av något bättre kvalitet än arabernas rysktillverkade dito. Så är inte längre fallet.

Det kan inte råda något som helst tvivel om att, i det fall det i framtiden utbryter ett krig mellan Israel och arabstaterna, där de senare är angripare, så är det vi i väst som har skapat förutsättningarna för detta!

Vi behöver föra en riktig diskussion om detta i väst och inte minst i Sverige som säljer avancerade vapensystem till potentiellt instabila regimer i regionen. Förutsätter vi att den arabiska våren bara skall resultera i fredliga demokratier?

Ship to Gaza

Denna artikel publicerades idag på Newsmill.

Ship to Gaza underminerar fredsprocessen

(Newsmill 15 september 2011)

FN rapporten om Ship to Gaza incidenten (hädanefter benämnt StG) visar att Israel hade rätten att upprätta en blockad av Gaza, för att förhindra införseln av vapen till Hamas. Israel befinner sig trots allt i ett ”de facto” krigstillstånd med Hamas.  StGs försök att bryta blockaden har som syfte att provocera Israel till att ännu en gång överreagera. Israels tendens att överreagera är dess stora svaghet. Det är i och för sig förståeligt, givet att staten har stått under invasions- och förintelsehot under hela dess 60-åriga existens.

(Fredsaktivist på Mavi Marmara)

StG:s provokationsstrategi är en del av en större helhet som har inkluderat krigen i Libanon 2006 och Gaza 2008.

I grund och botten sitter Israel i en rävsax. Om de drar sig tillbaks från ockuperade territorier så utsätter de landet för beskjutning från positioner lång mer fördelaktiga för landets fiender än vad som annars är fallet. Om de stannar kvar förlorar de allt rimligt hopp om ett fredsavtal samtidigt som landet blir allt mer isolerat i omvärlden.

Då hoppet om ett fredsavtal trots allt har varit ett marginellt hopp, givet inte bara Syriens ställningstagande, utan framförallt de islamistiska rörelserna, Hamas och Hizbollahs kompromisslösa ställningstagande att ingen fred kan bli möjlig förrän Israel är förintat, så har Israel länge valt att självt agera kompomisslöst.

Till slut blev det dock Israel som tog det första steget mot att påbörja en fredsuppgörelse. I maj 2000 drog Israel sig tillbaka från buffertzonen i södra Libanon och 2005 från Gaza plus en del bosättningar på västbanken, utan något fredsavtal eller krav på några andra vilkor som den arabiska sidan skulle uppfylla. Detta var en stark goodwillgest från israelisk sida som de hoppades skulle underlätta vidare förhandlingar.

Vad blev svaret? Ja, det vet vi idag. Islamisterna flyttade fram sina positioner och använde dessa till att angripa Israel, precis som man hade fruktat. Gränsraiden av Hizbollah in i Israel 2006 och Hamas oupphörliga beskjutningar in i Israel från Gazaremsan, med crescendo i december 2008, var otvetydigt krigshandlingar. Man kan beklaga att Israel ofta väljer att agera mycket kraftfullt. För dem är det sekundärt vad den internationella opinionen säger. Hamas och Hizbollah å andra sidan är mycket slipade i sin mediastrategi. Militära installationer placeras i källarlokaler i vanliga bostadshus i södra Beirut och Gaza city. Raketer avfyras från hustak och nära intill sjukhus, med vetskap om att IDF´s artilleriradar pejlar in avfyrningarna, vilket leder till omedelbar svarseld, med civila förluster som följd. Dessa civila förluster är medel för att uppnå målet, offerstämpeln. Al-Jazeera slussas runt från katastrof till katastrof och kablar ut bilderna till världen. Israel är chanslösa i mediakriget. Hamas och Hizbollah är de otvetydiga vinnarna i de båda krigen 2006 och 2008/09. Den tydligaste effekten av kriget i Libanon 2006 var att Israels relation med Turkiet blev väldigt skakig.

Spiken i kistan för denna relation sätts in av intermezzot runt StG konvojen 2010. Att Turkiet släppte iväg blockadbrytarna var en indikation om hur relationen med Israel hade utvecklat sig. Det finns tydliga band mellan, den för ”Frihetsflottan” centrala organisationen, IHH och terrororganisationer som Hamas. Att namnkunniga svenskar såsom författare, filmstjärnor, riksdagsledamöter och professorer lierar sig med terrororganisationer är och förblir ett mystrium för mig.

Värre är att detta engagemang och agerande, som FN nyligen har förklarat vara i strid med internationell rätt, verkar mycket menligt på fredsprocessen. Den övergripande strategin bakom Libanon- och Gazakrigen och StG är att isolera och frysa ut Israel. Israel ska känna att det befinner sig i en omöjlig situation och tvingas till ytterligare eftergifter.

Problemet är, som nämnts ovan att Israel redan har provat eftergifter och sett resultatet av dessa. Islamisterna ser eftergifter som ett tecken på svaghet och istället för egna tillmötesgåenden får de blodad tand.

Således blir det enda resultatet att Israel allt mer drar sig tillbaka in i sitt skal och fredsprocessen dör allt mer. Denna process är personerna bakom StG medskyldiga till. De bestraffar den part som försöker göra eftergifter.

Denna linje är inte så konstig givet deras världsbild, där judarna inte har rätt att bo i regionen och än mindre har rätt att ha en egen stat. Hur pass fel dessa båda premisser är ska jag förklara i en annan artikel som publiceras här om ett par dagar.

%d bloggare gillar detta: