Vad är egentligen Islamism?

Islamism enligt islamisterna

Begreppet islamism uppstod bland franska intellektuella som en beteckning på muslimer som utövade en fundamentalistisk form av islam, d.v.s. en form som går tillbaka till religionens kärna. Islamisterna själva ser ingen distinktion alls mellan islamism och islam. För dem är islamism, med andra ord, politisk islam och islam samma sak. Man kan tveklöst säga att i islams fundament finns det ett starkt inslag av påverkan på det politiska livet på ett sätt som kristendomen aldrig har haft stöd för i källorna för och således inte heller kunnat uppnå. Kanonisk lag har aldrig haft den makten över samhället som sharia har. Man kan således ge islamisterna rätt i det att i teorin så innebär den muslimska lagen att islam kan likställas med islamism. Den praktiska skillnaden från teorin är givetvis att långt från överallt där islam finns, lever folk under religionens fulla kontroll och långt ifrån alla muslimer vill ha denna typen av samhälle. Modernismen har satt sitt avtryck på många håll i Mellanöstern, till exempel i Turkiet, Marocko, Tunisien och Jordanien, men kanske främst bland muslimer utanför Mellanöstern. Sällan praktiseras en religion som den lärs ut, men om islam skulle praktiseras som det står skrivet, så blir resultatet islamism. Iran, Saudiarabien och talibanerna utgör skrämmande illustrationer.

Abrogering

Den för många västerlänningar okända abrogeringsprincipen utgör anledningen till att det förhåller sig så här. Abrogering (Abrogera = upphäva, avskaffa), har använts av muslimska religiösa lärda för att reda ut de många motsägande stroferna i Koranen och haditherna. Muhammed gick igenom två distinkta faser under sin gärning; Mecka- och Medinafaserna. Under den första verkade han och hans anhängare som en minoritet i Mecka och det han då skrev kunde vara mer tolerant, mot såväl majoriteten som de egna troendes felsteg (såsom att ”det finns inget tvång i religionen”), än det som skrevs under Medinafasen (”De som avsäger sig sin tro ska jag straffa med fruktansvärda plågor”).

När han hade flytt till Medina och där insteg i positionen som politisk och militär ledare blev han mer dogmatisk och intolerant i en ansträngning att befästa sin kontroll. För att reda ut denna motsägelsefullhet instiftades abrogeringsprincipen som sedan de tidiga åren är en erkänd praxis inom alla betydande muslimska lärosäten och tolkningsskolor. Denna princip innebär att det som Muhammed sade och gjorde under Medinatiden upphäver det han sade och gjorde under Meckatiden om dessa kommer i konflikt med varandra. Välvilliga lekmän kan skapa det islam de själva vill och tack och lov så gör de flesta muslimer levandes här i väst just det; bryter mot abrogeringsprincipen och väljer att ignorera allt svavelosande och krigiskt som teologerna pekar på, är det sanna islam. Avfällingarna företräder således inte det sanna islam, men det ska vi vara tacksamma för, precis som vi är tacksamma för att vi har tämjt vår egen kulturs kristna tro. Annars skulle vi också stena otrogna kvinnor i enlighet med vad det står i GT. Men så länge det religiösa etablissemanget står fast vid att abrogeringsprincipen gäller så kommer islamisternas synsätt att islamism är islam förbli förhärskande.

Det nya med islamismen

Islamism är dock mer än muslimsk fundamentalism. Någonting har skett under processen med den religiösa väckelse som verkligen fick fart under 1800-talet och bet sig fast i Mellanöstern i början av 1900-talet. Islamismen insöp under 1900-talet en del av den totalitära andan som fanns i kommunismen och nazismen och det förtryck i religionens namn som existerade inom islam blev därmed om möjligt ännu värre. Både ideologin och tekniken för full kontroll över samhället fanns nu på plats för att fulländliga idén om islam som ett samhällssystem.

De regler som hade gällt för de egna troende kom numera att även gälla för alla andra, oavsett religion. Kristna och judar hade länge levt under hårda restriktioner i enlighet med dhimmireglerna, men ändå tillåtits till exempel konsumtion av alkohol och liknande, under vissa förhållningsregler. Andra religioner fick lov att avbilda sina gudomar om de ville det. Nu vill dagens islamister förbjuda allt detta. Öltillverkning på västbanken jagas ut och wahhabiter i Afghanistan, Mali, Bosnien och annorstädes går och har gått hårt fram med dynamit och hammare på religiösa symboler från andra religioner och det som inte accepteras längre inom den egna.

Men kanske viktigast är att islamismen har påverkats av dessa auktoritära broderrörelser, främst kommunismen, i det att de har formerats till gräsrotsrörelser. I det traditionella muslimska samhället var respekten för Kalifens eller den lokala härskarens bud och de religiösa etablissemangens domar nästan total. Få företog sig någonting som inte var sanktionerat. Aversion mot judar och kristna må ha grott bland folklagren, men det var först när härskaren sanktionerade en pogrom som folket vågade ge sig på lokala judar och kristna. Idag finns inte samma disciplin, med undantag för i Saudiarabien. Islam är en uppifrån-och-ner kultur, medan islamismen är en nerifrån-och-upp ideologi.

En diffusion av den självpåtagna rätten till religiöst tolkande har spridit ”beslutsfattandet” ner i leden. En gemensamm nämnare för många av de ledande terroristerna är att de är religiösa lekmän. Osama bin-Laden var ingenjör och religiöst sett relativt oskolad . Likaså Ayman Zawahiri som är läkare. Detta betyder inte att de tolkar koranen huvudsakligen fel, som många appologeter i väst vill mena, utan de följer slaviskt den accepterade abrogeringsprincipen. Problemet, ur makthavarnas perspektiv, ligger i att de väntar inte på tillstånd! Eftersom det inte finns en Kalif längre så skulle denna utgå från de lärda, eller de arabiska diktatorerna som kontrollerar dem, men de senare äger inte någon religiös auktoritet i linje med den Kalifen hade. Hade en Kalif funnits idag så hade detta troligen ändå haft mindre betydelse, då utvecklingen har gått detta system förbi, med den allmänna trenden mot diffusion av information och nedmontering av auktoriteter. Nu kan muslimer ur alla bakgrunder själva läsa vad det står i texterna och sedan lyfta svärdet i skyn och proklamera jihad. Det står nu imamer långt ner i hierarkin fritt att på helt eget initiativ bilda stridbara församlingar, bland annat här i väst.

Denna nyordning gör att det inte finns en stoppknapp, det finns ingen auktoritet som kan vid behov dra tillbaka jihadkrigarna som plågar såväl väst som den muslimska världen. Det finns således ingen möjlighet att stoppa tillbaka anden i flaskan, något som många härskare i regionen som har lekt med lampan nu har fått inse till stort förtret. Vi står nu inför ett oändligt krig med radikala som benhårt och skoningslöst tolkar Koranen såsom dess författare avsåg…………i den andra abrogerande uppenbarelsen av ”guds vilja”!

 

Annonser

Den oheliga alliansen mellan extremvänstern och islamismen

Varför har det växt fram en så nära allians mellan extremvänstern och islamismen? Man kan tycka att de religionsfientliga strömningarna bland de röda skulle förvandla dessa krafter till varandras motpoler. Men så har det inte blivit. De har väldigt mycket gemensamt, i den bemärkelsen att de delar hatobjekt. Både kommunismen och islamismen är; anti-nationalistiska, anti-kapitalistiska, anti-demokratiska, anti-liberala, mot kristen borgerlighet, anti-semitiska, anti-USA och slutligen, anti-Israel. Detta är en gedigen lista med ”min fiendes fiende”-skäl för dessa två krafter att slå sig ihop, men finns det mer som binder dem samman och hur har vänsterns förändrats för att kunna ta detta steg? Hur hanterar man det som borde vara uppenbara konfliktpunkter.

Min fiendes fiende

Anti-nationalism:

Extremvänstern (1) ser en allierad i islamismen för sin kamp mot vad man ser som nationens gissel. Nationen ses av kommunister som en av makteliterna påtvingad identitet som folken ska befrias från. Nationen och dess normativa komponent, nationalismen, ses som skyldigt till 18- och 1900-talens krigshärjningar, ett redskap som har brukats för att hetsa folken mot varandra för profitens skull. Nationen som en källa till identitet är socialismens värsta fiende då klassidentitet och nationsidentitet utesluter varandra per princip. Medan nationen löper lodrätt så utsträcker sig klassen horisontellt, tvärs över alla gränser. Därför är kommunismens naturliga tillstånd internationalism; strävan efter att bryta ned gränserna. Denna strävan delar de med islamisterna som ser nationen som ett främmande koncept i Mellanöstern, vilket det ju också är. Islam lär ut att den religiösa gemenskapen är den enda som människan ska känna lojalitet till. Nationen styckar upp denna gemenskap och för över makt till de världsliga ledarna vilket sätter käppar i hjulet för den islamistiska agendan. Denna agenda består i att först ställa staten under imamernas kontroll, för att sedan, när tiden är mogen, lösa upp denna stat och införa kalifatet.

Kommunisterna och islamisterna ser olika utopier framför sig, utopier som ser ut att stå i konflikt med varandra, men de är rörande överens om att nationalstaten och till och med staten, som vi känner den, ska elimineras.

Nationalismens roll i första världskriget kan inte förnekas, men ska inte heller överdrivas utan bör istället tolkas som ytterligare en motivator för att mobilisera folken i krigstider. Precis som religionerna gjorde innan dess och fortfarande gör och kommunismen och de andra aggresiva ideologierna gjorde under det andra världskriget och därefter. Det är således svårt att ta deras utpekande av nationalismen på stort allvar. Man beklagade att Europas arbetare lyssnade på de nationella ledarna istället för ropen efter att arbetarklassen skulle samlas inför det första världskriget och de konsekvenser detta  fick i skyttegravarna, men när man själva tog makten och arbetarna faktiskt lyssnade så blev resultatet den fruktansvärda slakten på det egna folket i kölvattnet av revolutionen i Ryssland. Islamisterna i Mellanöstern beklagar Saddams, Assads och Nasser halvt nationalistiska och halvt socialistiska styre, men nu när de själva flyttar fram positionerna i regionen så följer ett spår av fördrivningar, massmord och avhuggna huvuden. Detta utan att nämna ”landvinningarna” i Saudiarabien och Iran.

Deras krav på det moraliska högsätet är med andra ord mer än genomskinligt! Detta har dock mindre betydelse för idéns popularitet. Nu när många liberaler också driver agendan att nationen är roten till allt ont så lär det marxistiska projektet att montera ned nationen fortsätta obehindrat. Själv är jag mindre lockad av idén att staten ska verka i ena eller andra riktningen för att påverka hur folk identifierar sig. Detta bör få växa fram organiskt och efter folks eget tycke och där går det inte att bortse från att nationen är mer än en ”föreställd gemenskap” och har ett ursprung som löper längre tillbaka i historien än 1800-talets statliga konstruktivism. Problemet med den dekonstruerande agendan är att det tomrum som skapas kommer att fyllas av någonting annat, både avsiktligt och oavsiktligt. Vid sidan av religionens återkomst och klasshets så får vi sekter, österländsk mysticism, fanatiska ideologier, besatthet vid fotbollslag och könshat som serverat! Det är svårt att se på vilket sätt detta är bättre?

Anti-kapitalism:

Den kanske viktigaste källan till samsyn mellan islamisterna och extremvänsterns är den starka anti-kapitalism som frodas inom islam. Det ränteförbud som övervanns i den kristna världen under medeltiden finns kvar i dagens muslimska samhälle. Det paradoxala är att denna anti-kapitalism är det som cementerar klassklyftorna i Mellanöstern. Lån mot ränta möjliggör för fler att ge sig in i handel eller produktion och främjar på så sätt social mobilitet. I medeltidens frejdiga transithandel mellan öst och väst kunde bara de redan välbeställda i Mellanöstern deltaga.

Den sociala mobiliteten som följer av ett kapitalistiskt system är ett direkt hot mot social kontroll av kvinnan och bidrager därmed till nedmontering av gamla religiösa patriarkala strukturer.

Ränteförbudet och det resulterande kväsandet av den privata sektorns växtkraft är en faktor i statens dominerande roll i de arabsocialistiska regimer som växte fram i regionen på 50-talet. Detta äktenskap mellan islam och socialism indikerar hur ett gemensamt röd-svart samhällsprojekt skulle te sig. Den tunga statligheten och kapitalfientligheten passade givetvis bra för de islamistregimer som följde på dessa, såsom i Iran. Detta möjligjorde för mullor och imamer att bibehålla kontrollen över samhället.

Anti-liberalism och anti-demokrati:

De tre idéerna; liberalism, demokrati och kapitalism är så tätt sammanknutna till varandra att de får ses som delar av samma samhällsbygge.

Liberalismens idéer om individens okränkbara friheter och rättigheter lade grunden för den demokrati vi har i Europa genom såväl liberalt drivna revolutioner på kontinenten mot de autokratiska monarkierna som krypande reformer i Storbritannien och Skandinavien under 1800-talet. Vår moderna kapitalism förutsätter demokrati om  tillväxten ska vara uthållig. Autokratiskt styrd kapitalism fungerar bara i en övergångsfas på några decennier. Tveklöst måste det finnas en respekt för äganderätten och ett rättssystem värt namnet. Ett samhälle som bygger på  liberal demokrati och kapitalism strider naturligt nog mot kommunismens ideologiska grundstenar; påtvingad kollektivism och förtryck av individen, en styrd och offentligt ägd ekonomi och vägen mot utopin via styre av en politiskt skolad elit som ”vet vad som är bäst för kollektivet”.

Men varför är islamisterna också motståndare till detta liberal-demokratisk-kapitalistiska komplex? Svaret ligger i att de tre samhällsidéerna medför inte bara rösträtt och fria ekonomiska utbyten, utan så mycket mer. Ett modernt samhälle som bygger på dessa tre pelare innebär ett frigörande av individen från kollektiv som familjen, stammen och klanen. Liberalismen är en kraft för såväl individuell befrielse som ett nedmonterande av religionens kontroll över samhället. Detta moderna samhälle bygger på yttrandefrihet och rätten att kritisera och ifrågasätta och möjligheten att bedriva en konstruktiv samhällsdiskurs.

Det samhällssystem som islamisterna vill ha, där den politiska makten emanerar från de religiöst lärda  och där det manliga kollektivets inbillade rättigheter alltid går före individens, är givetvis mycket hotat av den liberal-demokratiska ordningen.

Detta motstånd mot modernismen är dock inte en ny företeelse. Det primära motståndet runt om i världen mot den modernisering som har emanerat från Europa de senaste 300 åren har återfunnits i de religiösa strukturerna. Från Ryssland, till Japan, till Indien och vidare till Mellanöstern. Det är alltid likadant. De som står att förlora mest på upplysning, personligt ansvar och individualisering är dessa religiösa etablisemang. Islamismen, som är tanken att statens affärer, såväl som medborgarnas liv och levene, ska vägledes av vad som dikteras i de religiösa texterna, står att förlora oerhört om dessa tre principer implementeras, med konsekvensen att kvinnor befrias, barn får en neutral och ifrågasättande utbildning och att människor lär sig att tänka självständigt. Effekten av detta blir då att den dogmatiska religionen tappar sitt grepp om samhället. Här finns således en grund för en naturlig allians! Man kämpar tillsammans med kommunisterna mot essensen av det moderna samhället.

Anti-USA och anti-Israel:

Kommunismens band till avkolonialiseringsrörelsen har varit starkt under hela efterkrigstiden. Efter att muren föll och deras keldjur, Sovjetunionen, kollapsade och därmed drömmen om deras ekonomiska socialistiska utopi, så var man tvungna att söka sin legitimitet på andra arenor. Feminism, Klimatmarxism,  migrationsfrågor och just solidariteten med den tredje världen. Eftersom Mellanöstern var den enda reella kvarvarande arenan för kamp mot USA och kvarstoden av Europas imperialistiska impulser, så var det där man fann sina allierade. Om man föll kort i försöken att bevisa hållbarheten i sina ekonomiska teorier så kunde man i alla fall fortfarande försöka övertyga världen om att kapitalismen var ond och således inte ett bättre alternativ. Detta genom att sätta fokus på dess flagskepp USA:s sämre sidor. Det frenetiska hatet mot USA som allt mer växer inom extremvänstern gör att de omfamnar vem som helst som bestrider USA och som kan hjälpa till att torpedera det skeppet. Inga skrupler fanns i detta spel. Milosevic, Saddam och Ahmadinejad lyftes upp ur ränstenen och tvättades av för att förvandlas till vänsterns  galjonsfigurer.

Vänstern hade vid Israels födelse tenderat att stödja judarna mot araberna, eftersom de förstnämndas sionistiska projekt hade så tydliga socialistiska drag i kontrast mot de reaktionära arabiska folkens agendor. Detta förändrades dock snabbt när judarna visade sig vara mer benägna att utvecklas via marknaden än vänstern hade hoppats på samtidigt som araberna började lockas av socialismens löfte om att med radikala svep komma ifatt väst. Av detta blev så klart intet, men bandet till kommunisterna i väst cementerades. Det faktum att PLO och andra vänsterkrafter i regionen bara delvis var vänster och för övrigt bevarade den religiösa världsbilden och retoriken bidrog till att vänstern i Europa tillvänjdes vid denna mix av vänster och islam. Anledningen att det gick så bra för PLO och andra att förena vänsterns tankar och islam och för den Europeiska vänstern att acceptera detta är som sagt ämnet för denna text.

Vänstern fick således en kraftig bias mot Israel, som inte bara var kapitalistiskt utan också uppfattades som kolonialt, men det fanns och finns fortfarande en djupare anledning till att denna bias var så lätt att ta till sig för vänstern; antisemitismen.

Antisemitismen:

Europas judar sökte under 18- och 1900-talen sin tillflykt i den liberala ideologin som det bästa skyddet mot intolerans, men en inte obetydlig andel trodde att socialismen var vägen ur förtrycket. De trodde att  de kunde undkomma stigmatiseringen genom att via socialismen bekämpa den extremnationalistiska högern och på så sätt, genom ett klasskamp-perspektiv, inte kategoriseras som den udda fågeln. Detta misslyckades dock, vilket den frodande antisemitismen i Sovjetryssland visar med all tydlighet. Varför fann då judarna inte acceptans i vänsterns kalla famn?

Orsaken till detta är att vänsterns stridsmän aldrig har kunnat komma förbi det faktum att judarna var så överrepresenterade inom arbeten som kräver högre utbildning att de rent av sågs som sammanlänkade med borgerligheten. Judarnas framgångar inom bankväsendet och andra kapitalintensiva branscher har etsat fast bilden av dem som arbetarens fiende och kapitalistiska utsugare. Antisemitismen är i själva verket vänsterns utgångsläge.

De reflexer som Ilmar Reepalu blottade vid tillfällen illustrerar detta på hemmaplan. Under ”Occupy Wallstreet” protesterna i New York var den frekventa antisemitiska hetsen påtaglig. Judarna framställdes som den utsugande kapitalismens bärande element. I förintelsens vagga, Österrike, såg folket på landsbyggden, nationella socialister såväl som socialister, judarna som ”skyldiga” för och uppbärare av själva det moderna samhället och med detta allt som de ansåg vara av ondo för arbetare och nation tillika. Wiens moderna avantgardekultur, där judarna var överrepresenterade, såg som en judisk komplott för att förstöra och korrumpera den vanliga människan. Både den internationalistiska kommunismen och den nationella socialismen delade detta ställningstagande att juden var källan till allt ont! Få har uttryckt detta band mellan antikapitalism och antisemitism bättre än själva vänsterterroristen Ulrike Meinhof:

Auschwitz meant that six million Jews were killed, and thrown on the waste-heap of Europe, for what they were considered: money-Jews. Finance capital and the banks, the hard core of the system of imperialism and capitalism, had turned the hatred of men against money and exploitation, and against the Jews. . . . Antisemitism is really a hatred of capitalism.”

Av denna anledningen kommer judars försök att finna solidaritet hos vänstern alltid vara futila. De kommer alltid att ses som klassfiender i slutändan! Av denna anledningen så har det varit så mycket lättare för kommunisterna att ha överseende med och till och med känna sympati med  den hejdlösa antisemitismen bland muslimer från Mellanöstern till Malmö.

Konfliktpunkter och lösningar!

Finns det då inga moln på himlen när dessa två likar svär varandra evig kärlek? Vid en första anblick så ser det definitivt ut som att dessa två är varandras motpoler. Socialismens ateism och propagerande för kvinnors- och homosexuellas rättigheter borde inte fungera ihop med islamismen. 60-talets och flumvänsterns sexuella frigörelse och auktoritets- och traditionstrots borde omöjligöra denna allians som växer fram nu, men likväl så växer den i styrka. Hur har vänstern löst dessa problem egentligen?

Homosexualitet:

Synen på homosexualitet är den största kvarvarande knäcknöten mellan vänstern och islam i Europa idag, där det inte är troligt att man kommer kunna uppnå samsyn, men om man ser på länder där socialismen har regerat under 1900-talet, såsom Ryssland och Kuba, så är en sådan utveckling inte omöjlig, även om man ska vara medveten om att detta är en helt annan social kontext. Men likväl så kan man se illavarslande tendenser i vårt land när Broderskapsrörelsen börjar nedprioritera HBT-frågor för att kunna samarbeta med islamister.

Kvinnans sexuella frigörelse:

När det gäller den kvinnliga frigörelsen så har man lyckats vända logiken på huvudet. Det konservativa kvinnoideal som rådde fram till 50-talet såg man då som ett sätt för mannen att kontrollera kvinnan och beskära hennes rätt att uttrycka sig fysiskt. 68-vänsterns revolution var vital när det gällde att riva ner de rådande synsätten när det gäller moral och värderingar med allt vad det kom att innebära för ”den svenska synden”. Kommersialisering av kroppen är definitivt inget vänsterfenomen, utan var på tillväxt sedan krigsåren med pinuppor och vackra kvinnor vid reklam för nästan varje produkt, men det är svårt att tänka sig att det hade lett till dagens exploatering av kvinnan om den konservativa moraliska hegemonin hade förblivit intakt. Man kan inte bortse från att vänstern har haft en vital del i  förskjutningen av synen på nakenhet som naturligt i det offentliga rummet. Utan denna avslappnade synen på nakenheten så är det svårt att föreställa sig dagens exhibitionism såväl framför webbkameran i hemmet som att kvinnor skulle så lättsamt skulle stå nakna eller halvnakna framför kamerorna i olika sammanhang idag.

I ljuset av detta så känns det ihåligt när kommunister klandrar patriarkatet för att utnyttja kvinnokroppen då det är den normförskjutning, som de själva har varit så instrumentella i  att skapa, som har möjliggjort detta. Vänstern ser inte ironin i denna situation!

Nu accepterar man inom vänstern den islamistiska världsbilden att västvärlden exploaterar kvinnor och att dessa nu måste skylas för att skyddas. Man accepterar till och med tanken att det är ett frivilligt ställningstagande från majoriteten av de kvinnor som vill skyla sig genom bruket av slöjor, trots att man bara 40 år tidigare kämpade för att befria kvinnor från normer om hur de skulle klä sig. Deras egen tidigvarandes kvinnokamp ignoreras och de systrar som fortfarande idag bedriver deras kamp på detta sätt, såsom FEMEN, förklaras nu vara fiender och gåendes i patriarkatets ledband. Måhända ska detta tolkas som en insikt om att deras egen kamp har fått för dem själva oväntade konsekvenser. Nakenhetsnormen har helt enkelt slagit tillbaka på dem själva och fått dem att omvärdera sin egen kamp. Detta nederlag har således lagt grunden för en samsyn med reaktionära religiösa krafter.

Den sunda och avslappnade synen på kroppen som de flesta besitter idag signifierar en återgång till för-kristna normer, som är till större del till det bättre så länge det inte glider över i den rena exhibitionism som numera blir allt vanligare, med resultatet att barn utnyttjas sexuellt på olika sätt att vuxna via nätet. Lösningen på detta är dock inte att alla kvinnor sveper in sig i slöjor då vi istället är tillbaka på ruta ett, där kvinnans klädsel dikteras av hur män reagerar på denna, oavsett om det är för att han vill ”beskydda” henne från exploatering eller för att han inte kan kontrollera sina egna lustar, som det dikteras i en viss religion än idag.

Kvinnans likställdhet:

Kvinnans povra position inom det som dikteras och ofta följs i den muslimska världen är en stor knöl att komma över för europeiska kommunister som har skolats i värdet av jämställdhet. Värdet av denna allians för den efter murens fall vacklande vänstern har bedömts vara så pass högt att man har tvingats till moraliska krombukter i den högre skolan. Det ägg man värpte fram heter som bekant; kulturrelativism!

Det enda försvar man har kommit fram till är att det vore överlägset och nedlåtande av oss i väst, kapitalister såväl som kommunister, om vi satte oss till doms över andra kulturer och tvärsäkert deklarerade sådana dumheter som att alla längtar efter frihet och individuellt självbestämmande oavsett var och i vilken kultur man är född, att man och kvinna ska vara jämställda oavsett var man lever i världen. Men nej, säger kulturrelativisterna, det finns inga absoluta sanningar om den mänskliga naturen. Det finns ingen naturlig mänsklig längtan! Alla kulturer har sina sammanhang och människors drifter och önskningar ska vägas relativt i relation till det sammanhang de lever i. En muslimsk kvinna vill, sägs det underförstått, vara värd hälften av en man när det gäller arvsrätt, vittnesbörd i rättssalar och under liknande omständigheter. Ja, hon vill rent av acceptera att just hennes sexualitet bedöms som den farliga, den som kan locka män till vansinne, så pass att de inte kan rå för om de våldför sig på henne, för då ska hon straffas. Kvinnor som lever under liknande strukturellt förtryck, säger kulturrelativister här i väst, gör så av egen fri vilja. Det är deras kultur som vi inte ska fälla omdömen om. På så sätt klarar vänstern sig ur att ta ansvar för den ideologi som de allierar sig med. En ideologi som verkar för att dessa förtrycksstrukturer ska inte bara permanentas utan också frodas och sprida sig till väst. Om man hade applicerat detta resonamang på vårt samhälle, som vänstern inte har sett som bundet i en särskild kultur som inte får påverkas, så hade det ansetts fullt rimligt att gifta kvinnor än idag gått klädda i sjalar när de lämnar hemmen och att de skulle än idag ha betraktats som omyndiga och under sin makes eller faders beskydd. Tack och lov så gör vi inte det, för när det gäller vår egen kultur, så erkänner vänster såväl som höger att det är varje individs strävan, oavsett om denna är kvinna eller man, att bli fri från andras kontroll, fri att fatta sina egna beslut om sitt liv och leverne.

Ateism:

Kommunismen ska ju vara religionsfientlig enligt utsaga. Detta har man hört till leda. ”Ett opium för folket” är ju ett av kommunismens ledord! Hur går detta ihop med dagens rödas vurmande för en reaktionär religiös ideologi? Svaret är att man har missuppfattat denna invändning!

Kommunismen är inte fientlig mot religion som sådan. Istället är det specifikt kristendomen som den är fientlig mot. Som den kulturrelativistiska ideologi den är så anser dagens kommunism inte sig ha rätten att ha en uppfattning om andra kulturers religioner. Det är kristendomen specifikt som kommunisterna hatar. Det är kristendomen som har förtryckt västerlandets arbetare, som har varit deras opium, som har varit borgerskapets villiga redskap för att befästa ett hierarkiskt samhälle.

Det hat som kommunismen delar med islamisterna är hatet mot den kristna borgerliga samhället. Samma kristna borgerlighet som, enligt vänstern, befäste klassordningen med religionens hjälp,  koloniserade världen och försökte påtvinga bland annat den muslimska världen, från Indien till Marocko, västerländska idéer och fördriva sådant som änkebränningar och i missionärernas ögon okristliga grymheter. Detta delade hat förenar de båda krafterna ännu idag. Även om den borgerliga västerländska mannen idag på sina håll idag är grundligt avkristnad, så vidhåller han ofta med att agera i de koloniala missionärernas anda med sitt framhärdande i de naturrättsliga principernas allmängiltiga applicerbarhet.

Samma fenomen ser vi med feminismen som allt mer antar en marxistisk karraktär. Det dessa feminister hatar är specifikt vita män och inte män i allmänhet. Det är därför de med sådan lätthet allierar sig med förtryckande islamister och med sådan lätthet avfärdar hedersvåld utfört av utomeuroperiska män här i Sverige. Denna kamp är inte deras. Alla diskussioner som avleder fokus från den frågan till problem inom andra kulturer avfärdas snabbt. Istället är det så att de söker allierade i sin egen kamp mot vad man uppfattar som sina egna förtryckande män. Om förtryckande islamister vill hjälpa till att bekämpa de europeiska feministernas ”egna” män, så är de välkomna att deltaga.

Både kommunister, feminister och islamister förenas i sitt hat mot det borgerliga samhället, med dess normkonservatism, uppförandekoder som klandras för att stänga ute folk, dess bejakande av traditioner och dess nationalism. Normupplösning har hela tiden varit ett kommunistiskt mål, då normerna har setts som borgarklassens normer. Desto mer man river ner dessa, desto mer lägger man grunden för det socialistiska samhället. De röda vill rasera allt de borgerliga står för i samhället, om inte bara för den egna segern så för att bereda mark för sina islamistiska allierade. Normlöshet är dörren till det nya, vare sig detta nya är en annan kultur eller det är interna förändringar. Nationen med dess symboler, flaggan och nationalsången, måste göras om för att inte exkludera, könen ska dekonstrueras för att inte transpersoner ska känna sig utanför och normer i människors vardagliga interaktion ska fullständigt rivas upp för att utradera alla synliga klasskillnader. Istället för att lyfta nivån på hur folk beteer sig mot varandra så ska denna sänkas. Resultatet av denna normlöshet ser vi idag, när folk vägrar hjälpa kvinnor med barnvagnar eller resa sig för äldre och gravida på bussen, vanlig artighet och hjälpsamhet ses som borgerligt poserande. Detta är företeelser som utgör en civilisations urholkning och är tveklöst en av det socialistiska samhällets frukter.

Lika barn leka bäst?

Som jag har skrivit om tidigare så finns det märkbara paralleller mellan religionen och de totalitära ideologierna från 1900-talet, såsom just kommunismen. Man kan säga att dessa totalitära ideologier vore omöjliga utan de monoteistiska religionerna. Utan en uppväxt med en kategorisk världsbild och ett dogmatiskt tänkande vore den kommunistiska samhällssynen omöjlig. Var i buddhismen eller konfucianismen finner man spår av detta? Nej, det monoteistiska arvet har skapat detta monster. Vad vore denna ideologi utan sin religiöst präglade tro på det utopiska samhället? En tro på att om alla lever rättrogna liv så väntar paradiset för oss. Bara de som är rättrogna, goda socialister, får vara med. Alla andra ska förskjutas för sitt kätteri eller, som ofta är fallet, mördas i charader till rättegångar som mest kan liknas vid häxprocesser.

Att kommunisterna hatar kristendomen, som nämnts ovan, är bara ett hinder om man betraktar detta på ett mycket ytligt sätt. Det är inte en långsökt tanke att de idéer som våra sinnen skapar är resultat av den världsbild som vi har växt upp med och att denna påverkan ofta är undermedveten. Så att en kristendomsfientlig kommunist skapar en värdsbild som är grundad i denna religionen är inte bara en möjlighet utan rent av en sannolik ironi.

Med detta i åtanke så är det förståeligt att kommunister och islamister når varandra på ett djupare plan. De tänker på samma sätt, de länkar ihop själsligen, ja det är kärlek helt enkelt. Denna förtjusning underlättas av att islam framställer sig som en egalitär religion som vill utjämna skillnader mellan de troende. Denna bild ställer man i kontrast till de stora kristna kyrkorna som under nästan hela sin existens har agerat som det hierarkiskt ordnade samhällets försvarare. Detta trots att kristendomen också började som en direkt socialistisk ideologi. Vänstern, som skydde detta kristna försvar av kung och borgerlighet, ser i islam en mer välvillig motsatts som de kan sammarbeta med. Problemet för dem själva är att de har i sin självvalda ignorans har köpt en skönmålning. Muhammed predikade precis som Jesus broderskap och jämlikhet för de troende, men det vänstern inte vill se är att det klassamhälle som de skyr i allra högsta grad finns men här är det de judar, kristna och shiamuslimer som är de permanent underordnade ”klasserna”. Kanske är det lätt att bortse från detta när man är genomsyrad av antisemitism och hat mot den kristna världen? Inte heller är klasskillnaderna  muslimerna emellan mindre än de är i västvärlden. Likväl är det detta som predikas och som sväljs med hull och hår av vänstern i väst. När kartan och verkligheten inte stämmer överens så väljer vänstern kartan, såsom man har för vana att göra när det passar syftet.

Summa Summarum

Man kan konstatera att relationen mellan islamister och kommunister är ett äktenskap mellan tvillingsjälar. De har oräkneliga delade hatobjekt, med det moderna västerländska samhället som det primära målet. Detta är en reaktionär allians som står som en blockering för utveckling och framsteg. De tvistefrågor som fanns mellan den gamla vänstern och religionen har man idag smidigt förklarat bort. På ett djupare plan inser extremvänstern att de har förlorat det ekonomiska kriget mot kapitalismen och måste nu förflytta sin kamp till andra arenor, som feminismen och klimatmarxismen, men kanske mest bedrövande är att man synes vara villiga att inordna sig i vad man förutser kommer vara ett framtida islamiserat samhälle. Tidigare generationers vänsteraktivister må vända sig i sina gravar, men som jag beskriver här ovan så är denna utveckling fullkomligt logisk!

Noter:

(1) Kommunism och extremvänster används här på ett utbytbart sätt. Syftar på allt från AFA och de autonoma till större delen av Vänsterpartiets aktiva. Begreppet marxism använder jag när jag berör kultur- och klimatpolitiska frågor.

Religionskritik på religionens villkor?

Hanna Gadban och Bahareh Andersson kritiserar på SVT Debatt d 1/7 FEMEN med påståendet att deras aktioner är kontraproduktiva. FEMEN kallas för extremister och jämförs med de riktiga extremister som de försöker rikta sökljusen mot. Ska bara bröst numera betraktas som extremism?

Författarna skriver att man inte ska ”förolämpa” deras heliga platser oavsett vad som lärs ut där, islamism, jihad eller terrorism. Varför ska representanter för en religion ges ett sådant frikort att säga vad de vill utan att någon tillåts reagera, när företrädarna för en politisk organisation inte får det? Menar författarna att all civil olydnad är fel, även den som inte skadar någon person eller egendom? Var Pussy riot:s demonstration mot den rysk ortodoxa kyrkans förlegade kvinnosyn och vidriga homoförakt, i en av deras katedraler också fel?

Författarna argumenterar för att provokationer, som FEMEN:s, bara bidrager till att ytterligare radikalisera islamisterna. Att deras aktioner befäster islamisternas bild av västerländska kvinnor som horor. Här är man inne på fel spår. Med detta tankesätt låter vi islamisterna sätta spelreglerna. Vi dansar efter deras pipa. Om vi ska föra en diskussion där de får definiera vad som utgör dålig respektive bra moral så har vi redan förlorat innan vi börjat. Ska då västerländska kvinnor bli lite mer kyska så att islamisterna inte ska tycka att de är horor? Ska en kvinna som uppträder barbröstad vare sig på stranden eller i en legitim protest anses vara av dålig moral bara för att tillfredsställa extremistiska muslimers synsätt? Om den västerländska kvinnan istället, inte ska anpassa sig efter islamisternas syn på dem, Hanna och Bahareh, varför ska FEMEN-aktivisterna då fördömas?

Författarna tror sig vinna striden mot de islamister som de menar har en medeltida kvinnosyn, genom att förmå dem att förstå feministernas synsätt medelst debatt. Detta förefaller vara något optimistiskt. Det ligger i de radikala religiösas natur att inte lyssna och de har tillräckligt med skäl att se fram emot en framtid där de inte behöver beakta meningsmotståndare. Islamismen är på tillväxt i Europa, inte på väg tillbaka. Samtidigt har vi en statsmakt som gör allt för att islamisternas krav på religiös särbehandling ska tillgodoses. Således Bahareh och Hanna, det är inte lätt att omvända de som känner att de har vind i seglen.

Hur ska man gå tillväga om man inte kan övertyga sina extremistiska motståndare? Man ska appellera till alla som faller där emellan. Man ska göra som européernas gjorde med kristendomen. Man ska belysa bakåtsträvarnas reaktioner på moderniteten genom att provocera och provocera och sedan provocera lite till. Då visas deras sanna natur upp för alla.

FEMEN-aktivisterna klädde av sig själva om man ser till ytan, men egentligen tjänade deras aktion till att klä av islamisterna. Där stod bakåtsträvarna ”nakna” inför allas åsyn och öste skymford över kvinnorna som hade vågat utmana deras föreställningar, nakna inpå själen.

Lite missriktat blir det när författarna skriver: ”Om vi accepterar detta beteende accepterar vi även att kvinnor viker ut sig på sina arbetsplatser, för att visa sitt missnöje i sin strävan efter jämställdhet.”

Den halvnakna protesten riktar sig mot sexuellt förtryck och har där sin relevans, medan t.ex. en kvinnlig sjuksköterska eller en lärare som protesterar för högre löner inte har nytta av denna typ av aktion, då så många andra faktorer spelar in där som inte har med sex och kön att göra. Mosképrotesten handlar inte huvudsakligen om jämställdhet, om jag har förstått den rätt, utan om sexuell kontroll. Således är konklusionen orimlig.

FEMEN protesterar, i detta fall, mot könsmaktsordningen inom konservativa och radikala muslimska miljöer, där mannen söker kontrollera kvinnans sexualitet, hennes attraktionskraft och hennes fortplantning. I detta sammanhang tjänar den barbröstade protesten sitt syfte, genom att deklarera att: ”Ni kontrollerar inte MIN kropp”!

Ulven i fårakläder

Vår tids kanske mest ironiska situation är den framgång med vilken fascistoida organisationer sätter demokratiska etiketter på sig själva och hur lättvindigt samhället sväljer lögnen.

Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMR), har på senaste tiden fått tillgång till alla medias ”finrum”; Agenda, Debatt och Aktuelltstudion. Där har de fått stort utrymme att sitta och framföra sina människorättskränkade åsikter. Muslimska mänskliga ”rättigheter” innebär frånvaron av just rättigheter. Frånvaron av rättigheter för kvinnor och icke-muslimer. Det innebär att kvinnor och barn med en bakgrund i troende muslimska familjer löper risken att få leva i kvinnans fall som andra klassens människa och i barnens fall med risken att bli indoktrinerade i vidskepelse och idén att dessa förhållanden ska bevaras. Det är MMR´s agenda att staten ska fås att tro att det är den muslimska mannen ”rättighet” att få bevara dessa förhållanden.

Dessa ”rättigheter” innebär vidare att den person som är icke-muslim ska påtvingas att anpassa sig efter muslimens tro, vad gäller frågor som etablerade hälsningar i offentliga tjänster, halalmat på skolbespisningar och undantag från regler om maskering vid t.ex. besök på banker och möten med polismyndigheter. Vidare ska icke-troende numera även påtvingas att utsättas för religiösa budskap i det offentliga rummet, med motiveringen att detta är en ”rättighet” för de troende.

Nej, detta är inte rättigheter under några omständigheter. Religiösa kan aldrig ha ”rättigheter” som kränker icke-religiösas reella rättigheter. Rätten till ett samhällsrum där man är befriad från att utsättas för en annans trosuppfattningar, rätten att slippa att behandlas på ett människoovärdigt sätt bara för att man är kvinna eller homosexuell. Detta är reella rättigheter till skillnad från de som Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMR) försöker påtvinga oss.

Det är märkligt att de som så ihärdigt försöker ta ifrån oss våra rättigheter är så flitiga med att använda beteckningar som ska förspegla oss att de har en ärligare agenda. Talaren vid MMR`s första seminarium 2010, Munir Awad, är sedan juni 2012, en dömd terrorist. Styrelseledamoten vid MMR Fatima Doudakil twittrade att ”Osama bin Laden är en hjälte!”

I det islamistiska nätverk som MMR ingår i frodas dessa typer av ironiskt valda etiketter. Bara för att ta ett exempel; den i London baserade wahhabitiska extremistorganisationen ”Committee for the Defence of Legitimate Rights” (CDLR), som verkar för att förneka kvinnor och homosexuella just dessa legitima rättigheter!

Detta fenomen för tankarna till hur kommunisterna alltid har försökt dölja sina förehavanden eller sina ambitioner genom att använda begrepp från demokratiernas värld. Kommunistdiktaturerna i öst kallades för ”folkdemokratier” trots att någon demokrati inte fanns i sikte. Kommunistiska aktivistorganisationerna kallade sig ofta för ”frihetsfronter” och liknande trots att frihet inte var något de ville uppnå, snarare möjligheten att förtrycka andra klasser eller grupper i samhället.

Idag brottas vi med ett nytt hot mot våra rättigheter, en ny ulv i fårakläder. Det är hög tid att även etablissemanget lyfter på fårapälsen och avslöjar ulven för vad den är!

Villfarelser inom USA:s underrättelsetjänst när det gäller islamismen

Återigen har USA:s underrättelsetjänst uppvisat sin bristande förståelse för sin islamistiska fiendes historia, dess natur och dess strategiska mål. Man kanske skulle säga; dess ovilja att förstå, då det till stor del handlar om att analyserna av detta så viktiga område låter sig styras av politiskt vinklade tankegångar. Nu, under Obama, så blir detta mer tydligt än någonsin tidigare. Tidigare har vi fått se en omfattande mörkläggning av terrorangrepp, som har målats ut som allt från ”våld på arbetsplatsen” till ”road rage” och en märklig ovilja att deklarera det alla visste efter 9/11, nämligen att USA låg i krig med radikal islamism. Istället deklarerades ett diffust ”krig mot terrorismen”. Det är lika dödfött som att deklarera att man ska föra ”krig mot kriget”. Nu, i den framtidsskådande rapport som National Intelligence Council (1) producerar vart fjärde år till förmån för den tillträdande presidenten, ”Global Trends 2030: Alternative Worlds”,  gavs (s. 68) uttryck för nya vanföreställningar gällande islamismen. Kärnan i NIC:s analys är deras slutsats att den islamistiska terrorismen i stort sett ska upphöra innan år 2030.

I inledningen av stycket om terrorism står det att:

“Several circumstances are ending the current Islamist phase of terrorism, which suggest that as with other terrorist waves – the Anarchists in the 1880s and 90s, the postwar anti-colonial terrorist movements, the New Left in 1970s – the recent religious wave is receding and could end by 2030.”

Dessa jämförelser rimmar illa, då ovan nämnda rörelser var av en helt annan karaktär än den vi upplever nu. Den anti-koloniala terrorismen var tidsbunden, då den var knuten till en specifik period; avvecklingen av kolonierna. När denna period var avslutad fanns inga incitament till att fortsätta bedriva kampen. De två vänster-terrorrörelserna, anarkisterna och 70-talsterroristerna, var till viss del tidsbundna, men de skiljer sig också från islamismen genom skalan och anknytningen till samhället. Anarkisterna var en liten perifer grupp vars kraft sinade då de inte hade stöd i samhället och då tidsandan förändrades. Inte heller vänsterterroristerna på 70-talet var av en skala som går att jämföra. Bader-Meinhof nätverket och andra liknande bestod bara av några dussintal personer och hade inte heller stöd från folket, även om de fick en hel del sympatiska tankar från vänstern.

I officiella USA- dokument existerar inte jihadismen som en motståndare, bara terrorismen som en metod och, motvilligt, islam som dess ursprung. Detta samtidigt som rapporten, politiskt korrekt så det förslår, avrundas med att peka ut kristendomen och hinduismen som potentiella källor till nästa våg av terrorism. Varför författarna ser dessa två religioner som källor till kommande krigsföring mot modernismen utvecklar de inte.

Jihadrörelsen använder sig av terrorism, men den är större än en terrorrörelse. Den är en krigisk folkrörelse, som inte dyker upp och försvinner på ett par decennier som de i rapporten nämnda rörelserna som ofta bygger på ”elit”-klickar utan stor förankring i samhället. Jihadisternas bruk av terror kommer att försvinna lika lite som jihadrörelsen kommer att försvinna. Chansen att detta sker är liten då idén har bitit sig fast inom islam under 1400 år. Nu när islam är på expansion – som de islamister som har strategisk överblick inser – ligger världen öppen för dem. Jihadisterna är de första fotsoldaterna i varje ny konflikt mellan Islam och dess omvärld. De är ena parten i en evig ”god cop, bad cop” rutin som OIC (2) och andra islamistiska påtryckarorganisationer använder mot väst och våra värderingar och vår livsstil. ”Anpassa er efter våra regler, annars kan vi inte svara för vad jihadisterna gör med er”, tycks deras budskap vara.

I rapporten nämns tre faktorer som påverkar slutet på den islamistiska terrorvågen: att USA drar sig tillbaka från regionen, demokratins moraliska seger och att det ”inbillade” civilisationskriget upphör. Låt oss titta på dessa:

A Receding Enemy: I rapporten hävdas att när USA drar sig ur regionen, främst militärt men efterhand allt mer även diplomatiskt och ekonomiskt, så kommer källan till den muslimska ilskan att sina. Vidare sägs att: “Soon, U.S. support for Israel could be the last remaining major focus of Muslim anger.” Ska man läsa in i detta en rekommendation till USA:s president att avbryta relationen till Israel, för att på så sätt värja sig från muslimsk ilska? Obamas allt hårdare policy gentemot Israel, samtidigt som han smörar för islamisterna, tyder i alla fall på att dessa tankar måste förekomma. På det stora hela så kan man konstatera en defaitistisk anda i dokumentet. Man kan se detta som ett ”Chamberlin-moment”, där USA viker sig för islamisternas aggression. Det är möjligt att USA kan isolera sig en aning från islamisternas ilska, men hur blir det för resten av världen? Kommer de islamistiska jihadisterna att upphöra med sina attacker som ett resultat av denna eftergiftspolitik? Nej, troligare är att de får ännu mer energi i sin rörelse, på samma sätt som efter Sovjets uttåg från Afghanistan. Ännu mer energi kommer att riktas mot primärt Israel och Europa, men även Indien och Afrika. I det sistnämnda fallet finns möjligheter till stora territoriella landvinningar, i Europa till mentala dito.

Moral Resurgence of Secular Democracy: “The Arab uprisings have demonstrated the moral and strategic legitimacy of nonviolent struggle. Protesters acted in the name of democratic values, not in the name of religion.” Detta är en mycket naiv bild av händelseförloppet under den arabiska ”våren”. Visserligen fick många sekulära och liberala framskjutna positioner under de folkliga protesterna i Tunisien och Egypten, men som alla vet så har islamisterna tagit över genom sitt överlägset stora stöd bland befolkningen. Vad gäller legitimiteten i icke-våldskamp, så tycks författarna ha glömt att revolutionen i Libyen och den pågående dito i Syrien genomdrivs via militär kamp. Denna militära kamp har visat sig bli en hubb för jihadverksamheten. Jag kan instämma i att protester har blivit ytterligare ett verktyg som frustrerade massor i Mellanöstern nu med hopp om framgång kan använda sig av, men det betyder inte att de andra verktygen, såsom terrorism och mer reguljär jihadkamp ser ut att försvinna från den politiska scenen. Det som är påtagligt efter den arabiska ”våren” är istället hur få länder som förändrades radikalt med hjälp av protester, samtidigt som ingenting hände t.ex. i länderna runt Persiska golfen. Där protesterna slutar måste jihad ta vid, helt enkelt. Libyen och Syrien visar detta med all tydlighet.

Evaporation of Imagined War: Författarna gör bedömningen att det som de uppfattar som ”ett inbillat (krigs)tillstånd, baserat på en beskrivning av fienden och en konflikt över värderingar” kan komma att upphöra under en generation. Detta är säkerligen den förhoppning vi alla har. Att islam, som civilisation, ska nå en punkt där religionen har mindre betydelse i samhället, där begrepp som jihad, ska vara ett minne blott. Dock så tycks författarna ha missat den stora trenden i samhället idag. Utvecklingen pekar åt andra hållet! Islam som religion genomlever en väckelse. Tredje generationens muslimska migranter i Europa upplever sig mer främmande inför väst än deras fäder och farfäder gjorde och således ökar kraven på sharialagar och annan anpassning från samhället såväl som deras egen och familjens efterlevnad, via slöjor och andra levnadsregler. Detta lovar fler och häftigare konflikter mellan den muslimska migrantgruppen och det europeiska sekulära samhället. Motivationen till framtida terrordåd och grogrunden till organisationerna som planerar dessa kommer inte att sina framöver.

Att USA drar sig ur regionen militärt och att demokratiska valprocesser har införts i nya länder i Mellanöstern, vilket lång ifrån förvandlar dem till liberala demokratier, kommer inte leda till att jihadrörelsen tappar fart. Istället så står Mellanöstern inför stora utmaningar framöver. En enorm befolkningstillväxt kommer att hämma en redan beskedlig tillväxt. Det finns inte produktion i regionen till att försörja den nuvarande och än mindre den kommande befolkningen. Detta leder till kronisk fattigdom och frustrationer i befolkningen som regeringarna, demokratiska eller odemokratiska, inte kan finna lösningar på. Den enklaste utvägen för de styrande är att kanalisera dessa frustrationer mot en yttre part, såsom Israel eller väst i största allmänhet.

Det bestående spöket för muslimerna i Mellanöstern är diskrepansen mellan den självbild som muslimen i gemen har, d.v.s. att islam utgör en storslagen civilisation, och den verklighet de faktiskt lever i. Denna skillnad mellan inre bild och yttre verklighet är grunden till mycket av problemen mellan väst och islam. När den muslimska världen själv inte kan se orsaken till denna klyfta mellan verklighet och självbild så tenderar reaktionen bland många muslimer bli att någon annan har orsakat den muslimska världens förfall. Således riktas en rad av anklagelser mot väst och t.o.m. även specifikt mot Israel, för att de har orsakat denna ekonomiska nedgång. Detta är således en gynnsam väg att utforska för en politiker i trångmål som söker förklara tingens tillstånd för sitt folk. 

Problemen som emanerar från denna situation ser inte ut att reduceras under den närmaste framtiden och definitivt inte försvinna innan år 2030. Den bild som NIC presenterar av konflikten mellan väst och islam är full av självbedrägeri. Detta är inte gynnsamt för den som vill försöka förstå och som försöker lösa problemen mellan de två världarna.

Noter:

(1)    National Intelligence Council (NIC) är de amerikanska underrättelsetjänsternas centrum för långsiktiga strategiska analyser. Knytet till United States Intelligence Community (IC).

(2)    Organisation of Islamic Cooperation (OIC) är en sammarbetsorganisation för muslimska länder som domineras av Saudiarabien och andra autokratiska stater. Organisationen har en agenda i FN som går ut på att inskränka mänskliga rättigheter såsom yttrandefrihet, med syfte att skydda islam från kritik. Påtryckningar förekommer även gentemot EU och enskilda stater.

Skymning över Tunisien

Denna artikel publicerades idag på Newsmill under titeln nedan, som är newsmills. Min som ni ser ovan är lite mer dramatisk.

Valets vinnare i Tunisien döljer sin agenda

(Newsmill 2 november 2011)

Jag har tidigare hävdat att Tunisien har en bättre chans att fortsätta sin resa mot modernismen än något annat land i den arabiska muslimska världen och detta står jag fast vid. En etablerad medelklass med ett starkt inslag av fria kvinnor och en modest befolkningsökning ökar oddsen för framgång. Kvinnorna kommer att slåss med näbbar och klor för att försvara sina landvinningar. Frågan är om detta räcker?

Jag skrev i min artikel, ”Naivt om revolutionen i Egypen” (3juni 2011);

”Överallt där det har genomförts val av mer eller mindre fri natur i arabvärlden de senaste 20 åren, har muslimska brödrarskapet, eller liknande islamistiska organisationer fått en ansenlig andel av rösterna och etablerats som det dominerande partiet.”

I ”Revolution med osäkert slut” (16 maj 2011) skrev jag angående det förestående valet i Egypten vad gäller islamisternas förmodade framgångar att;

”…erfarenheten visar att parti nummer två kommer långt efter.”

Dessvärre så har detta återigen blivit sanning. Islamistpartiet al-Nahda fick 37% av rösterna och fick tre gånger så många platser i parlamentet  som parti nummer två. Al-Nahda fick 90 av 217 platser, dvs ca 41%.

I en undersökning om väljarnas identitet som genomfördes före valet svarade 47% att de identifierade sig med islamism, 19% med arabisk nationalism, 19% med liberalism och 6% med socialism. Detta är siffror som stämmer ganska bra överens med valresultatet. Lite mindre än halva folket vill att staten styrs i enlighet med den muslimska läran. Vad innebär detta för Tunisien?

Det faktum att al-Nahda inte har prövats i den riktiga hetluften gör att denna fråga är svår att besvara, men det finns ledtrådar;

-Al-Nahda är associerat med det Muslimska brödraskapet. Denna kontakt säger oss någonting. Brödraskapet är en organisation med tydliga mål – sharialag och religionen i centrum och en markerad västfientlig hållning. Brödraskapet och de med dem närstående rörelserna är mycket pragmatiska. Politiken, retoriken och förändringstakten som förespråkas anpassas till det land där de verkar, men det ultimata målet är alltid detsamma; att bekämpa modernismen och västvärlden.

-Sayyid Qutb och andra islamistiska tänkare vars verk innehåller uppmaningar om krig (jihad) mot väst och ”dåliga” muslimer utgjorde grunden för al-Nahda vid begynnelsen. Ledaren Rashid al-Ghannushi hävdar att detta inte längre är aktuellt. Går det att lita på?

-Partiet deklarerar att de ska verka för kvinnors rättigheter. Inhemska kritiker observerar dock att det finns en diskrepans mellan det som partiets företrädare säger i TV-sofforna och vad de säger i moskeérna, mellan vad partiets ledare uttalar och vad deras väljare, framförallt på landet, anser. Endsta två av partiets 33 regionala listor till valet toppades av kvinnor. Vad menas med kvinnors rättigheter? Islamister brukar vara duktiga på att ställa logiken på huvudet, som när de definierar dessa rättigheter som kvinnans ”rätt” att bära slöja!

-Stora summor från gulfstaterna, främst Saudiarabien, har finansierat valkampanjen. Vad innebär detta för partiets politik? Ska vi tro att det inte finns några krav som medföljer dessa generösa donationer. Ingen risk för att det finns en samsyn här om relationen mellan stat och religion?

-Al-Nahda själva hävdar att deras politik ska modelleras efter den som drivs i Turkiet och Malaysia. Turkiet används ofta som ett exempel av islamister för att slå dunster i ögonen på de som granskar dem. Vad innebär detta egentligen, om vi nu utgår från att de talar sanning, vilket verkligen vore att tänja på den goda viljan. Turkiet är en stat som steg för steg nedmonterar den lagstiftning som har syftat till att landets offentliga liv ska vara sekulärt. Slöjförbud i skolor och annan offentlig verksamhet har tagits bort. Skyddet för sekulära muslimers livsstil blir allt mer nedmonterat, såsom är fallet med den allt mer aggresiva lagstiftningen för att beskära konsumtionen av alkohol.

Journalister förföljs och ställs inför domstol utan rimlig grund och personer tilldöms hårda straff med anledning av att de kritiserar religionen. Turkiet är helt klart på väg åt fel håll.

Vidare så kan man se oroväckande trender inom utrikespolitiken. Aggresiv och hotfull retorik gentemot Israel och Cypern paras med ett närmande och kanske rent av en allians med Iran. De båda planerar t.ex. att tillsammans slå till mot kurderna i sina respektiva länder och inne i Irak.

Vad gäller Malaysia, så är detta ett ännu värre exempel. Faktumet att al-Nahda nämner detta land är oroväckande. Malaysia har hamnat under radarn och inte fått särskilt mycket uppmärksamhet sedan de  införde sharialagar. Detta har skett som en konsekvens av stora investeringar i religiös ”upplysning” á la wahhabismen från Saudiarabiens sida. Precis som i ursprungslandet patrullerar nu shariapoliser på Kuala Lumpus gator och dikterar hur kvinnor ska vara klädda och hur nära varandra kvinnor och män får stå på gatan. Personer som påträffas med att dricka alkohol får spöstraff.

Är det dessa som är al-Nahdas förebilder så vet vi vad Tunisiens moderniserade invånare har att vänta!

Min slutsatts blir att al-Nahdas politik i Tunisien kommer bestå av en gradvis förändring av samhället i riktning mot sharia, men med förändringstakten anpassad till de tunisiska förhållandena. Pompösa tal om respekt för kvinnans rättigheter kommer att hållas men de kommer att stå i skarp kontrast till partiets egentliga och dolda värderingar. Finansieringen från Saudiarabien tyder på ett starkt band dem emellan, vilket al-Nahda gärna försöker dölja då detta avslöjar deras dubbelspel. Saudiarabien investerar inte en rial utomlands utan förväntningar på utdelning, en utdelning som al-Nahda troligen har lovat dem.

Bäva Tunisiens kvinnor, intellektuella, konstnärer, sekulära och fritänkande människor, ty skymningen nalkas…..

%d bloggare gillar detta: