Coronakrisen utnyttjas av globalister!

KOMMENTAR

Talesättet lyder: ”Varje kris är en möjlighet”. Så också när det gäller den nuvarande Coronakrisen. Det finns politiker och andra aktörer på den internationella arenan som tar varje chans att föra fram sina argument för, ja rent av kräva, en global överstatlighet med exekutiv funktion. Dessa personer kallar vi globalister, i korthet, men mer specifikt är de politiska globalister. För att skilja från ekonomiska globalister, som strävar efter att riva ner hinder för fri handel, och således påskynda den ekonomiska globaliseringsprocessen, vilken förvisso också har sitt eget momentum.

De ekonomiska och de politiska globalisterna överlappar förvisso ofta i sina gärningar. De stora ekonomiska globalistaktörerna är ofta stora multinationella företag, som inte vill se sin verksamhet förhindrad av nationens beslutanderätt. Den politiska globalisten har ofta samma bevekelsegrund, i meningen att han menar att det bästa sättet att få bort hinder för de multinationella, är att helt enkelt få bort staterna som sådana. Men även andra skäl än att få bort hinder för storföretagen finnes så klart, men så djupt in i den globalistiska ideologin ska vi inte dyka idag. Det räcker med att konstatera att det finns starka krafter som vill beröva statsmakten, folkens representanter, makt för att sedan föra över denna till en nivå som skulle bli ännu mer avlägsen, otillgänglig och icke-transparant än vad maktapparaten är i Bryssel, till exempel.

Klimatfrågan har länge nyttjats som ett slagträ av dessa globalister, som ett argument för statens otillräcklighet. Resonemangen har genomsyrats av förakt för demokratiska processer och folkvilja och har oftast landat i rop efter ett auktoritärt teknokratstyre på global nivå.

Bara för att ta några exempel: Den 24 mars 2019 skrevs en artikel i Expressen av en rad klimataktivister, där statsminister Löfven uppmanades att åsidosätta demokratin, för att kunna agera i enlighet med vad man ansåg att klimatet behövde. Pär Holmgren, som nu sitter i Europaparlamentet för MP, är ökänd för att ha sagt: ”Om jag blir statsminister skulle jag avskaffa alla val. Det finns inte tid för käbbel”. Denna attityd finns hela vägen upp i FN, vars program med klimatåtgärder, Agenda 2030, är full av inskränkningar i såväl individers grundläggande mänskliga rättigheter såväl som inskränkningar i statsmaktens befogenheter.

Och nu har vi alltså fått Corona på halsen. Sjuk- och dödstalen är svåra och utgör en påfrestning för sjukvårdssystemen, men ändock utgör Corona inget systemhot. Baserat på en del förslag, som jag ska diskutera här, så kan man dock ledas att tro det.

Många svagheter med det globaliserade ekonomiska systemet har blottats i och med Corona. Diversifiering av produktion kan vara en bra idé i normaltillståndet, men under krig och kris är den uppenbar svaghet att inte producera de nödvändigaste sjukvårdsprodukterna i sitt eget land. Den globala marknaden blir på så sätt första steget mot den globala staten, eftersom ropen efter en global makt som kan fördela produkterna kommer som ett brev på posten. Lösningen på problemet blir då ännu ett problem, det vill säga att vi därmed också förlorar vår demokrati. Det finns sundare sätt att överleva i en globaliserad värld, såsom att ha ordentliga beredskapslager av mat och andra nödvändigheter. Allt kan inte bygga på att en bräcklig ”just-in-time” kedja ska hålla. Kanske lär sig folket att ställa dessa krav på sina politiker nu?

Konsten att göra det mesta av en tragedi

 

Trots att Corona alltså inte, ännu i alla fall, har nått ens i närheten av de dödstal som världen fick uppleva under Spanska sjukan för hundra år sedan, har ändå tunga politiska aktörer nu gått ut med krav på en global politisk makt, med exekutiva maktbefogenheter. Två av dessa är de förra regeringscheferna i Storbritannien och Sverige; Gordon Brown och Carl Bildt!

Gordon Brown, som var premiärminister i en Labourregering 2007-2010, framförde en artikel i the Guardian att svaret på Coronakrisen är en Världsregering. Brown hävdar att krisen har varit så allvarlig och statsmakternas otillräcklighet av den dimensionen att det nu krävs en överstatlig makt, med exekutiva maktbefogenheter. Detta är ett oerhört drastiskt uttalande. En förutsägelse om ett sådant förslag, för bara något år sedan, hade renderat i en omedelbar foliehatt!

Detta förslag till åtgärd kommer inte ifrån en klarblå himmel, utan är resultatet av en långsiktig planering och tålmodigt väntande på rätt tillfälle, rätt kris, som kan utgöra fertil mark att plantera idén i.

Brown ser framför sig en världsregering, bestående av världsledare och experter, möjligen dragna från G20 och FN:s säkerhetsråd, som skulle få verkställande myndighet över världsomspännande insatser mot Coronaviruset. Denna regering skulle dels få makt över vaccin och tillverkning och distribution av läkemedel och utrustning, men också makt över såväl nationella centralbanker som nationell finansiell politik.

Dessa åtgärder hade varit oerhört långtgående, för att bara bekämpa ett virus, och hade inneburit ett slut på den nationella suveräniteten.

 

 

Brown försäkrar att denna världsregering bara skulle vara tillfällig och styra så länge de medicinska och ekonomiska effekterna är kännbara. Detta är mycket försåtligt, då de medicinska effekterna kan kännas av under flera år och nu hör man allt oftare att viruset kanske aldrig försvinner och de ekonomiska effekterna kan sitta i under mer än ett decennium.

Och när denna kris har lagt sig så kan man räkna med att det snart kommer dyka upp nya situationer som kommer anses kräva att denna världsregerings mandat förläng ytterligare. Om det saknas en sådan ny ”tillfällig” kris, så kan man räkna kallt med att klimatfrågan kommer brukas som skäl för att göra denna permanent. Klimataktivister har ju ropat efter en sådan i åratal och det stipuleras att en sådan krävs, i Agenda 2030.

Oavsett utfall, så handlar detta om tillvänjning. Debattartikeln handlar om att plantera idén i folks medvetande. Om det skulle gå så långt som att den realiseras och blir tillfällig, eller bara delvis genomförd, så har man uppnått två steg framåt och ett steg bakåt. Det vill säga en generalrepetition i väntan på en ännu värre kris då man verkligen kan genomdriva idén med full kraft. De globalister som, sedan det Andra Världskriget, bit för bit har flyttat suveränitet från staten till internationella organisationer, har inte tvingats att backa tillbaka denna utveckling ett enda steg. Jag kan således inte tänka mig att denna världsregering som Gordon Brown föreslår, skulle bli det minsta tillfällig.

Som ett brev på posten, kommer TRE dagar senare, vår egen ledande globalist, Carl Bildt, med ett ”eget” utspel i Sydsvenskan, i samma riktning. Inte lika uttalat och lite mer kryptiskt, men med samma andemening. Bildt menar att statsmakten har visat sig inkapabel att hantera Coronakrisen, trots att WHO och andra internationella organisationer inte har presterat bättre över lag. En av Bildts teser är, enligt manus, att eftersom den ekonomiska sfären har globaliserats så måste också politiken globaliseras. Samma argument som bakom EU:s politiska centralisering. Den ekonomiska integrationen skapar nya problem som bara kan lösas med mer integration, såväl ekonomisk som politisk.

Bildt säger att ”en ny global institution behöver både ha auktoritet och maktmedel för att kunna ingripa med den kraft som krävs för att hejda utbrott innan de tar fart”. Han påpekar, helt korrekt, att Kinas missgrepp, med att inte rapportera utbrottet i tid, har gjort situationen avsevärt värre än den hade behövt vara, men är det troligt att den Västvärldsorienterade globala kraft som han talar om, kommer lyckas inordna auktoritära Kina i sitt system? Högst osannolikt! Även om man lyckas, så vill man alltså lösa effekterna av ett odemokratiskt systems brister genom att skapa ett nytt odemokratiskt system som ersättning, men nu av globala dimensioner.


Budskapet att den politiska globaliseringen är en oundviklighet, är en stapelvara för en globalistisk debattör. Bildt skriver att ”virus lär varken börja bry sig om gränser eller anmäla sig i passkontroller” och således är det bättre att bara ge upp och skänka över all politisk makt, som nu har demokratisk legitimitet, till en allsmäktig teknokratregering? Vad han villigt bortser ifrån, i sitt absurda resonemang, är det faktum att man absolut kan stänga en gräns för ett virus. En del länder gjorde så med stor framgång. Det handlar bara om att agera i tid och med beslutsamhet. Således mer gränser, inte mindre! Man kan till och med upprätta tillfälliga ”gränser” inom ett land, genom att isolera platser där ett farligt virus har brutit ut.

Bildts genomskinliga ”lösning” blir att låta det spridas över hela globen, för att sedan ”behöva” hantera det med en global makt. Man får lätt intrycket att detta virus är medlet och världsregeringen målet i sig.

För en globalist som Carl Bildt, så är Corona mumma som en murbräcka för att bryta ner motstånd mot den ordning han tänker sig. Han utgjuter sig över att stater kan få fortsätta att beakta sina ”futtiga” säkerhetspolitiska hänsyn, i tider av en pandemi. Detta agerande är, enligt Bildt, ”helt oacceptabelt”.

 

Det unkna tankegodset

 

”Utförarna” inom globalismen är politiska eliter som styr men inte fullt ut kan kontrollera befolkningarna (ni vet, den här besvärliga folkviljan som man nu försöker måla upp som själva hotet mot demokratin) och som således tycker att det blir lättare att uppnå denna kontroll om de bara flyttar den politiska makten ännu ett steg längre upp. Ännu ett steg ur folkets räckvidd. Där kan man i tysthet genomdriva sina ambitioner. Såsom FN-avtalet om migration, som författades på ett sätt som stred mot folkviljan, i princip alla västländer, men ändå accepterades nästan överallt. Den gången gick det vägen, men när som helst kan ju en folkvald riksdag riva upp ett sådant avtal. Hemska tanke, va?

 

Henry Kissinger: En av globalismens riktiga tungviktare.

Bildt och Brown är samma andas barn, men fäderna är det äldre gardet av globalister såsom Rockefeller, Soros och Kissinger. Just Kissinger skrev en text på WSJ som går att läsa på hans egen websida, på den 3 april. Där orerade han om hur Coronaviruset skulle ändra den existerande världsordningen (den baserad på stater). Han förutspår att många länders befolkningar kommer att ha tappat förtroendet för sina nationella institutioner, i spåren av krisen, men utelämnar lämpligt nog, på vilket sätt de kommer dra slutsatsen att de internationella dito, med WHO och FN i spetsen, kommer att ha fånga att upp detta förtroende.

Kissinger är allt som oftast diffus nog att de som är införstådda förstår men de som inte är det missar vad han siktar mot. Hans tes kan kokas ned till att nationen inte har någon chans att ta sig igenom krisen, och således ska man istället utveckla en ”global vision”. I hans senaste bok, ”World order” (”Världsordning”) från 2015, som jag har i bokhyllan, är han likaledes diffus, när han talar om vad som ligger framför oss. Han orerar om att ekonomin är globaliserad, men att politiken inte ännu har hunnit ifatt. Lösningen ska ligga i att världens stater utvecklar en global kultur, med ett strukturellt och juridiskt ramverk, vars perspektiv och ideal för världsordning går bortom den enskilda statens horisont.

Låter det inte som en bra idé? Ordning och kanske fred i det globala politiska systemet! Tja…det låter nog lockande, men frågan är till vilket pris? Hur går det med demokratin, medborgarnas inflytande och insyn, när makten flyttas längre och längre ifrån dem? Och, vems värderingar är det som i så fall skulle vägleda en sådan här nyordning? Ska vi verkligen våga tro att det är någonting liknande våra svenska värderingar, eller ens demokratiska sådana, eller är det någonting mer liknande Kinas, Saudiarabien eller någonting som hämtas ur det unkna tankegods som idag allt mer växter sig starkt här i de djupa korridorerna i vår egen Västvärld, med en allt mer sned bild av hur en demokrati egentligen ska fungera och attityder till yttrandefrihet, personlig frihet och integritet som skrämmer fler än bara undertecknad. En global politisk makt skulle vara den perfekta platsen för att förädla sådana här nedriga föreställningar om hur framtiden ska formas, så långt som möjligt bort från den lilla människans räckvidd.

Om Kissinger ofta är diffus i officiella sammanhang och publikationer så är han troligen mer öppen med sina tankar i de slutna sällskapen. Enligt schweizaren Michael Ringier, koncernchef för Ringier Inc, har han en inspelning som han gjorde av Kissingers tal vid Bilderbergmötet i Evian 1992, där denna säger följande:

”Idag skulle Amerika bli upprört om FN-trupper gick in i L.A. för att återställa ordningen (syftandes på raskravallerna i L.A. samma år). Imorgon kommer de vara tacksamma. Detta är speciellt sant om de får veta att det fanns ett externt hot, vare sig verkligt eller förkunnat, som hotade oss. (-) När detta scenario rullas upp, kommer individuella rättigheter att villigt ges upp mot säkerställandet av deras välbefinnande, som deras världsregering kommer (utlova) ge”.

Låter det bekant? Det finns alltid anledning att ifrågasätta sådana här utsagor, men när scenariot passar så väl in på det som sker nu och åtgärderna som Brown och Bildt föreslår, så finns det skäl att beakta.

Strävan mot en världsregering går långt tillbaka i tiden. Åtminstone till tiden för det Andra Världskriget. Och ofta inte uttryckt i så mjuka termer, utan mer med tanken att denna skulle genomdrivas med hårda nypor. James Warburg, son till CFR-grundaren Paul Warburg, och rådgivare till den förra presidenten F.D. Roosevelt, redogjorde i ett vittnesmål till den amerikanska senatens Utrikespolitiska utskott (Foreign Relations Committee) 17 feb 1950 för tanken med dessa ord:

”Vi kommer att få en Världsregering vare sig ni tycker om det eller inte, genom erövring eller samtycke.”

Anmärkningsvärda ord, från en person som verkligen befann sig i den innersta kretsen.

Samma år som Kissinger tillskrevs det uppseendeväckande uttalandet ovan, 1992, uttalar sig Bill Clintons vice utrikesminister Stobe Talbot i Time, i enlighet med att stater snart är passé och att alla snart kommer erkänna ”en enda, global auktoritet”. Han fortsätter, märkligt nog eftersom han representerar en stat och dess folk, med att säga att ”nationellt självbestämmande var inte en så bra idé trots allt”.

Att globalister av denna kaliber skulle existera, har länge hävdats vara en konspirationsteori, men här står framför oss; två f.d. regeringschefer på folkligt mandat, som en gång representerade sina medborgare, vilka genom sina gärningar sätter tryck bakom orden jag ovan har citerat, när de hävdar att staten inte räcker till längre, som yttersta myndighet, utan ska ersättas av en världsomspännande makt. Denna makt, som lovar guld och gröna skogar, men som i realiteten inte bryr sig om dig och mig, utan istället skulle komma att representera globala företag och som hade gjort allt för att sudda ut våra friheter. Låt oss se till att göra vad vi kan för att motverka sådana krafter.

Det tragiska är att staten en gång var folkets representanter, och satt på vår sida av gungbrädan, och agerade på så viss motvikt till storkapital och finansiella intressen. Nu däremot, är flertalet statsmakter och politiska elitgrupperingar i Västvärlden duperade av dessa krafter som strävar mot en politisk globalisering och sitter på deras sida av gungbrädan. Möjligheterna för folket, för var och en som vill slå fast sina rättigheter och värna vår demokrati, är således så mycket sämre nu än för några decennier sedan. Om folk i allmänhet inte får upp ögonen för vad politisk globalisering är och innebär för våra liv, så finns det noll och ingen chans att på sikt lyckas motverka planer såsom de som Brown och Bildt propagerar för.

%d bloggare gillar detta: