Coronakrisen utnyttjas av globalister!

KOMMENTAR

Talesättet lyder: ”Varje kris är en möjlighet”. Så också när det gäller den nuvarande Coronakrisen. Det finns politiker och andra aktörer på den internationella arenan som tar varje chans att föra fram sina argument för, ja rent av kräva, en global överstatlighet med exekutiv funktion. Dessa personer kallar vi globalister, i korthet, men mer specifikt är de politiska globalister. För att skilja från ekonomiska globalister, som strävar efter att riva ner hinder för fri handel, och således påskynda den ekonomiska globaliseringsprocessen, vilken förvisso också har sitt eget momentum.

De ekonomiska och de politiska globalisterna överlappar förvisso ofta i sina gärningar. De stora ekonomiska globalistaktörerna är ofta stora multinationella företag, som inte vill se sin verksamhet förhindrad av nationens beslutanderätt. Den politiska globalisten har ofta samma bevekelsegrund, i meningen att han menar att det bästa sättet att få bort hinder för de multinationella, är att helt enkelt få bort staterna som sådana. Men även andra skäl än att få bort hinder för storföretagen finnes så klart, men så djupt in i den globalistiska ideologin ska vi inte dyka idag. Det räcker med att konstatera att det finns starka krafter som vill beröva statsmakten, folkens representanter, makt för att sedan föra över denna till en nivå som skulle bli ännu mer avlägsen, otillgänglig och icke-transparant än vad maktapparaten är i Bryssel, till exempel.

Klimatfrågan har länge nyttjats som ett slagträ av dessa globalister, som ett argument för statens otillräcklighet. Resonemangen har genomsyrats av förakt för demokratiska processer och folkvilja och har oftast landat i rop efter ett auktoritärt teknokratstyre på global nivå.

Bara för att ta några exempel: Den 24 mars 2019 skrevs en artikel i Expressen av en rad klimataktivister, där statsminister Löfven uppmanades att åsidosätta demokratin, för att kunna agera i enlighet med vad man ansåg att klimatet behövde. Pär Holmgren, som nu sitter i Europaparlamentet för MP, är ökänd för att ha sagt: ”Om jag blir statsminister skulle jag avskaffa alla val. Det finns inte tid för käbbel”. Denna attityd finns hela vägen upp i FN, vars program med klimatåtgärder, Agenda 2030, är full av inskränkningar i såväl individers grundläggande mänskliga rättigheter såväl som inskränkningar i statsmaktens befogenheter.

Och nu har vi alltså fått Corona på halsen. Sjuk- och dödstalen är svåra och utgör en påfrestning för sjukvårdssystemen, men ändock utgör Corona inget systemhot. Baserat på en del förslag, som jag ska diskutera här, så kan man dock ledas att tro det.

Många svagheter med det globaliserade ekonomiska systemet har blottats i och med Corona. Diversifiering av produktion kan vara en bra idé i normaltillståndet, men under krig och kris är den uppenbar svaghet att inte producera de nödvändigaste sjukvårdsprodukterna i sitt eget land. Den globala marknaden blir på så sätt första steget mot den globala staten, eftersom ropen efter en global makt som kan fördela produkterna kommer som ett brev på posten. Lösningen på problemet blir då ännu ett problem, det vill säga att vi därmed också förlorar vår demokrati. Det finns sundare sätt att överleva i en globaliserad värld, såsom att ha ordentliga beredskapslager av mat och andra nödvändigheter. Allt kan inte bygga på att en bräcklig ”just-in-time” kedja ska hålla. Kanske lär sig folket att ställa dessa krav på sina politiker nu?

Konsten att göra det mesta av en tragedi

 

Trots att Corona alltså inte, ännu i alla fall, har nått ens i närheten av de dödstal som världen fick uppleva under Spanska sjukan för hundra år sedan, har ändå tunga politiska aktörer nu gått ut med krav på en global politisk makt, med exekutiva maktbefogenheter. Två av dessa är de förra regeringscheferna i Storbritannien och Sverige; Gordon Brown och Carl Bildt!

Gordon Brown, som var premiärminister i en Labourregering 2007-2010, framförde en artikel i the Guardian att svaret på Coronakrisen är en Världsregering. Brown hävdar att krisen har varit så allvarlig och statsmakternas otillräcklighet av den dimensionen att det nu krävs en överstatlig makt, med exekutiva maktbefogenheter. Detta är ett oerhört drastiskt uttalande. En förutsägelse om ett sådant förslag, för bara något år sedan, hade renderat i en omedelbar foliehatt!

Detta förslag till åtgärd kommer inte ifrån en klarblå himmel, utan är resultatet av en långsiktig planering och tålmodigt väntande på rätt tillfälle, rätt kris, som kan utgöra fertil mark att plantera idén i.

Brown ser framför sig en världsregering, bestående av världsledare och experter, möjligen dragna från G20 och FN:s säkerhetsråd, som skulle få verkställande myndighet över världsomspännande insatser mot Coronaviruset. Denna regering skulle dels få makt över vaccin och tillverkning och distribution av läkemedel och utrustning, men också makt över såväl nationella centralbanker som nationell finansiell politik.

Dessa åtgärder hade varit oerhört långtgående, för att bara bekämpa ett virus, och hade inneburit ett slut på den nationella suveräniteten.

 

 

Brown försäkrar att denna världsregering bara skulle vara tillfällig och styra så länge de medicinska och ekonomiska effekterna är kännbara. Detta är mycket försåtligt, då de medicinska effekterna kan kännas av under flera år och nu hör man allt oftare att viruset kanske aldrig försvinner och de ekonomiska effekterna kan sitta i under mer än ett decennium.

Och när denna kris har lagt sig så kan man räkna med att det snart kommer dyka upp nya situationer som kommer anses kräva att denna världsregerings mandat förläng ytterligare. Om det saknas en sådan ny ”tillfällig” kris, så kan man räkna kallt med att klimatfrågan kommer brukas som skäl för att göra denna permanent. Klimataktivister har ju ropat efter en sådan i åratal och det stipuleras att en sådan krävs, i Agenda 2030.

Oavsett utfall, så handlar detta om tillvänjning. Debattartikeln handlar om att plantera idén i folks medvetande. Om det skulle gå så långt som att den realiseras och blir tillfällig, eller bara delvis genomförd, så har man uppnått två steg framåt och ett steg bakåt. Det vill säga en generalrepetition i väntan på en ännu värre kris då man verkligen kan genomdriva idén med full kraft. De globalister som, sedan det Andra Världskriget, bit för bit har flyttat suveränitet från staten till internationella organisationer, har inte tvingats att backa tillbaka denna utveckling ett enda steg. Jag kan således inte tänka mig att denna världsregering som Gordon Brown föreslår, skulle bli det minsta tillfällig.

Som ett brev på posten, kommer TRE dagar senare, vår egen ledande globalist, Carl Bildt, med ett ”eget” utspel i Sydsvenskan, i samma riktning. Inte lika uttalat och lite mer kryptiskt, men med samma andemening. Bildt menar att statsmakten har visat sig inkapabel att hantera Coronakrisen, trots att WHO och andra internationella organisationer inte har presterat bättre över lag. En av Bildts teser är, enligt manus, att eftersom den ekonomiska sfären har globaliserats så måste också politiken globaliseras. Samma argument som bakom EU:s politiska centralisering. Den ekonomiska integrationen skapar nya problem som bara kan lösas med mer integration, såväl ekonomisk som politisk.

Bildt säger att ”en ny global institution behöver både ha auktoritet och maktmedel för att kunna ingripa med den kraft som krävs för att hejda utbrott innan de tar fart”. Han påpekar, helt korrekt, att Kinas missgrepp, med att inte rapportera utbrottet i tid, har gjort situationen avsevärt värre än den hade behövt vara, men är det troligt att den Västvärldsorienterade globala kraft som han talar om, kommer lyckas inordna auktoritära Kina i sitt system? Högst osannolikt! Även om man lyckas, så vill man alltså lösa effekterna av ett odemokratiskt systems brister genom att skapa ett nytt odemokratiskt system som ersättning, men nu av globala dimensioner.


Budskapet att den politiska globaliseringen är en oundviklighet, är en stapelvara för en globalistisk debattör. Bildt skriver att ”virus lär varken börja bry sig om gränser eller anmäla sig i passkontroller” och således är det bättre att bara ge upp och skänka över all politisk makt, som nu har demokratisk legitimitet, till en allsmäktig teknokratregering? Vad han villigt bortser ifrån, i sitt absurda resonemang, är det faktum att man absolut kan stänga en gräns för ett virus. En del länder gjorde så med stor framgång. Det handlar bara om att agera i tid och med beslutsamhet. Således mer gränser, inte mindre! Man kan till och med upprätta tillfälliga ”gränser” inom ett land, genom att isolera platser där ett farligt virus har brutit ut.

Bildts genomskinliga ”lösning” blir att låta det spridas över hela globen, för att sedan ”behöva” hantera det med en global makt. Man får lätt intrycket att detta virus är medlet och världsregeringen målet i sig.

För en globalist som Carl Bildt, så är Corona mumma som en murbräcka för att bryta ner motstånd mot den ordning han tänker sig. Han utgjuter sig över att stater kan få fortsätta att beakta sina ”futtiga” säkerhetspolitiska hänsyn, i tider av en pandemi. Detta agerande är, enligt Bildt, ”helt oacceptabelt”.

 

Det unkna tankegodset

 

”Utförarna” inom globalismen är politiska eliter som styr men inte fullt ut kan kontrollera befolkningarna (ni vet, den här besvärliga folkviljan som man nu försöker måla upp som själva hotet mot demokratin) och som således tycker att det blir lättare att uppnå denna kontroll om de bara flyttar den politiska makten ännu ett steg längre upp. Ännu ett steg ur folkets räckvidd. Där kan man i tysthet genomdriva sina ambitioner. Såsom FN-avtalet om migration, som författades på ett sätt som stred mot folkviljan, i princip alla västländer, men ändå accepterades nästan överallt. Den gången gick det vägen, men när som helst kan ju en folkvald riksdag riva upp ett sådant avtal. Hemska tanke, va?

 

Henry Kissinger: En av globalismens riktiga tungviktare.

Bildt och Brown är samma andas barn, men fäderna är det äldre gardet av globalister såsom Rockefeller, Soros och Kissinger. Just Kissinger skrev en text på WSJ som går att läsa på hans egen websida, på den 3 april. Där orerade han om hur Coronaviruset skulle ändra den existerande världsordningen (den baserad på stater). Han förutspår att många länders befolkningar kommer att ha tappat förtroendet för sina nationella institutioner, i spåren av krisen, men utelämnar lämpligt nog, på vilket sätt de kommer dra slutsatsen att de internationella dito, med WHO och FN i spetsen, kommer att ha fånga att upp detta förtroende.

Kissinger är allt som oftast diffus nog att de som är införstådda förstår men de som inte är det missar vad han siktar mot. Hans tes kan kokas ned till att nationen inte har någon chans att ta sig igenom krisen, och således ska man istället utveckla en ”global vision”. I hans senaste bok, ”World order” (”Världsordning”) från 2015, som jag har i bokhyllan, är han likaledes diffus, när han talar om vad som ligger framför oss. Han orerar om att ekonomin är globaliserad, men att politiken inte ännu har hunnit ifatt. Lösningen ska ligga i att världens stater utvecklar en global kultur, med ett strukturellt och juridiskt ramverk, vars perspektiv och ideal för världsordning går bortom den enskilda statens horisont.

Låter det inte som en bra idé? Ordning och kanske fred i det globala politiska systemet! Tja…det låter nog lockande, men frågan är till vilket pris? Hur går det med demokratin, medborgarnas inflytande och insyn, när makten flyttas längre och längre ifrån dem? Och, vems värderingar är det som i så fall skulle vägleda en sådan här nyordning? Ska vi verkligen våga tro att det är någonting liknande våra svenska värderingar, eller ens demokratiska sådana, eller är det någonting mer liknande Kinas, Saudiarabien eller någonting som hämtas ur det unkna tankegods som idag allt mer växter sig starkt här i de djupa korridorerna i vår egen Västvärld, med en allt mer sned bild av hur en demokrati egentligen ska fungera och attityder till yttrandefrihet, personlig frihet och integritet som skrämmer fler än bara undertecknad. En global politisk makt skulle vara den perfekta platsen för att förädla sådana här nedriga föreställningar om hur framtiden ska formas, så långt som möjligt bort från den lilla människans räckvidd.

Om Kissinger ofta är diffus i officiella sammanhang och publikationer så är han troligen mer öppen med sina tankar i de slutna sällskapen. Enligt schweizaren Michael Ringier, koncernchef för Ringier Inc, har han en inspelning som han gjorde av Kissingers tal vid Bilderbergmötet i Evian 1992, där denna säger följande:

”Idag skulle Amerika bli upprört om FN-trupper gick in i L.A. för att återställa ordningen (syftandes på raskravallerna i L.A. samma år). Imorgon kommer de vara tacksamma. Detta är speciellt sant om de får veta att det fanns ett externt hot, vare sig verkligt eller förkunnat, som hotade oss. (-) När detta scenario rullas upp, kommer individuella rättigheter att villigt ges upp mot säkerställandet av deras välbefinnande, som deras världsregering kommer (utlova) ge”.

Låter det bekant? Det finns alltid anledning att ifrågasätta sådana här utsagor, men när scenariot passar så väl in på det som sker nu och åtgärderna som Brown och Bildt föreslår, så finns det skäl att beakta.

Strävan mot en världsregering går långt tillbaka i tiden. Åtminstone till tiden för det Andra Världskriget. Och ofta inte uttryckt i så mjuka termer, utan mer med tanken att denna skulle genomdrivas med hårda nypor. James Warburg, son till CFR-grundaren Paul Warburg, och rådgivare till den förra presidenten F.D. Roosevelt, redogjorde i ett vittnesmål till den amerikanska senatens Utrikespolitiska utskott (Foreign Relations Committee) 17 feb 1950 för tanken med dessa ord:

”Vi kommer att få en Världsregering vare sig ni tycker om det eller inte, genom erövring eller samtycke.”

Anmärkningsvärda ord, från en person som verkligen befann sig i den innersta kretsen.

Samma år som Kissinger tillskrevs det uppseendeväckande uttalandet ovan, 1992, uttalar sig Bill Clintons vice utrikesminister Stobe Talbot i Time, i enlighet med att stater snart är passé och att alla snart kommer erkänna ”en enda, global auktoritet”. Han fortsätter, märkligt nog eftersom han representerar en stat och dess folk, med att säga att ”nationellt självbestämmande var inte en så bra idé trots allt”.

Att globalister av denna kaliber skulle existera, har länge hävdats vara en konspirationsteori, men här står framför oss; två f.d. regeringschefer på folkligt mandat, som en gång representerade sina medborgare, vilka genom sina gärningar sätter tryck bakom orden jag ovan har citerat, när de hävdar att staten inte räcker till längre, som yttersta myndighet, utan ska ersättas av en världsomspännande makt. Denna makt, som lovar guld och gröna skogar, men som i realiteten inte bryr sig om dig och mig, utan istället skulle komma att representera globala företag och som hade gjort allt för att sudda ut våra friheter. Låt oss se till att göra vad vi kan för att motverka sådana krafter.

Det tragiska är att staten en gång var folkets representanter, och satt på vår sida av gungbrädan, och agerade på så viss motvikt till storkapital och finansiella intressen. Nu däremot, är flertalet statsmakter och politiska elitgrupperingar i Västvärlden duperade av dessa krafter som strävar mot en politisk globalisering och sitter på deras sida av gungbrädan. Möjligheterna för folket, för var och en som vill slå fast sina rättigheter och värna vår demokrati, är således så mycket sämre nu än för några decennier sedan. Om folk i allmänhet inte får upp ögonen för vad politisk globalisering är och innebär för våra liv, så finns det noll och ingen chans att på sikt lyckas motverka planer såsom de som Brown och Bildt propagerar för.

Den nya klyftan som ersatt vänster-höger, gäller migration och globalism!

ANALYS

Annie Lööfs ställningstagande för regeringens proposition är ett av många tecken på en större utveckling, som inte bara sker i Sverige, utan i Europa som helhet. Processen har pågått en längre tid nu, men har blivit allt mer påtaglig det senaste året. Denna utveckling är ett skifte från vänster-mot-höger som den primära konfliktlinjen i politiken, till en ny konfliktlinje som delar upp Europas politiska spelplan utefter var partierna står gällande två frågor:

1) De som vill se en stor migration står mot dem som vill se en begränsad migration. Den första gruppen ser storskalig migration som något som har ett egenvärde, att kulturellt blandade samhällen är mer eftersträvansvärda än kulturellt homogena. De anser att de negativa konsekvenserna när det gäller utanförskap, etno-religiösa konfliktsituationer och kriminalitet är små väggrupp, utmaningar som ska övervinnas, men vars eventuellt negativa konsekvenser är ett rimligt pris för att uppnå det stora målet; det mångkulturella samhället, där migrationen brukats som ett redskap för uppluckrande av rådande normer och principer. De som vill begränsa ser ofta inte ett egenvärde i migration, i syfte att bryta upp eventuella kulturellt homogena samhällen. Istället kan dessa begränsningsförespråkare vilja se migration i syfte att fylla arbetskraftsbehov, eller för att ge skydd till särskilt utsatta grupper, men oavsett så ska det hela ske under kontrollerade former och inte i syfte att ändra på de bärande principerna för värdsamhället.

2) De som vill se en påskyndad politisk globalisering står mot dem som anser att den politiska makten utövas bättre i mindre politiska enheter. Politisk globalisering innebär en stadig förskjutning av den politiska makten från nationella och subnationella enheter, till allt större politiska sammanslutningar. Först till kontinentala enheter som EU, och i förlängningen till en tänkt global myndighet. Man ser nationer som onödiga hinder på vägen mot global enighet. De som motsätter sig denna utveckling ser i denna process en demokratisk urholkning, där besluten fattas längre och längre bort från medborgaren och där insyn tenderar att ersättas med beslut tagna i slutna rum. Lokala förutsättningar och synsätt tas allt mindre hänsyn till i denna politiska centraliseringsprocess.

I grund och botten så är dessa två frågor knutna till varandra. För dem som vill se politisk globalisering, där gränserna mellan nationalstaterna rivs ner, är det givetvis också fördelaktigt med en massiv migration in till den rika och tidigare så nationalistiskt sinnade världen, i syfte att underminera själva förutsättningen för den oberoende staten: Ett samhälle med konsensus runt de bärande principerna.

Från att dessa två frågor inte knappt har varit kontroversiella i relationerna mellan höger och vänster, först i bemärkelsen att alla efter kriget var förespråkare av kulturellt homogena samhällen och sedan efter 68-generationens intåg, i bemärkelsen att både höger och vänster vägrade se betydelsen av desamma, så ser vi nu inledningen av ett skifte i politiken. Detta skifte kommer innebära en fullständig omkastning av allianserna. Från att dessa frågor har varit underordnade, både för politiker och väljare, är de nu på väg att inta en avgörande funktion för bildandet av politiska allianser och för väljarnas val av partier.

Eftersom de etablerade partierna har haft en sådan ”rörande” samsyn i värdet av massiv migration och politisk globalisering, där inga negativa konsekvenser av desamma har kunnat diskuteras, så är det naturligt att det har bildats folkliga oppositionella rörelser mot dessa fenomen, i takt med att de negativa konsekvenserna har blivit allt mer påtagliga. Eftersom de partier som har växt fram ur denna opposition, har syftat till att direkt tolka folkviljan, så har de fördömts som ”populistiska”. Detta är ett begrepp som i etablissemanget har gett formen av ett skällsord, men på vilken grund? De etablerade partierna föredrar ett synsätt där de ska stå fria att ”vägleda” folket på den rätta vägen. Det är iofs inget märkligt i sig att ett parti står för sin ideologiska syn, går till val på den och sedan håller på den i parlamentet, men…och detta är ett stort men…när alla partierna i en nationell församling ignorerar folkets vilja i en särskilt viktig fråga så kan det inte vara negativt att något parti låter sig ledas av just denna vilja. Bakom det föraktfulla öknamnet ”populist” ligger i grunden en oro för att folket ska störa den politiska agenda som är knuten till migration och globalisering, som de politiska eliterna har varit överens sedan 60-talet i alla fall.

När det dyker upp sådana här ”populistiska” anti-migrations- och anti-globaliseringspartier på arenan så har tillvägagångssättet varit att 1) Ignorera så länge som möjligt och bilda regeringar som om de platser dessa besitter i parlamenten inte existerade. Essensen av DÖ, egentligen. 2) Bilda vänster-höger samlingsregeringar. Typexemplet på denna reaktion är Österrike, där socialdemokrater och kristdemokrater sedan decennier samregerade landet. Signalen var tydlig: vänster eller högerpolitik är helt underordnat migration- och globaliseringsfrågorna. Denna österrikiska model har anammats även i Tyskland där samma två partier, nyligen återigen har ingått i en stor koalition som en konsekvens av Alternativ för Tysklands framgångar.

Detta är dock en, i väljarnas ögon, svårsmält utveckling. Alla politiska frågor i efterkrigstidens Europa har avgjorts ur perspektivet vänster mot höger. Väljarna kan inte tolka denna sammansmältning av de båda halvornas eliter som något annat än en urholkning av demokratin.

I en situation där klasskampen redan var avgjord till arbetstagarnas fördel, fanns det lite utrymme för den ekonomiska kampen mellan vänster och höger. Den kamp som vi ser i partiledardebatterna är sällan mycket mer än politisk posering. Ett skådespel för att inbilla väljarna att det faktiskt finns avgörande skillnader kvar mellan partierna i denna och anknutna frågor. Marginella höjningar eller sänkningar av skattetryck eller vinster i välfärden är detaljer i relation till de frågor som vänster mot höger har stridit om under efterkrigstiden.

Detta samtidigt som de flesta högerpartier i V. Europa har blivit ordentligt av-ideologiserade och därmed har gett walk over i kampen med vänstern om kultur- och utbildningsfrågor. Faktum är att vänster mot höger frågorna har, för de politiska eliterna, blivit helt irrelevanta i relation till frågan om migration och globalism och socialdemokrater såväl som liberaler drömmer tårögt om en utopisk framtid där alla kulturer och religioner kan samexistera utan friktioner och vill försöka nå denna oavsett offren på vägen.

Aldrig har detta faktum blivit mer tydligt i Sverige än när Decemberöverenskommelsen (DÖ) ingicks mellan Stefan Löfven och Alliansen. Alliansen såg hellre att en vänsterallians styrde landet än att behöva lyssna på ett parti som hade en annan syn på migration.

Tiden för samlingsregeringar och låsningar som DÖ är dock snart över! I Österrike insåg högerpartiet ÖVP att detta i längden bara kunde innebära att den nationalistiskt sinnade och migrationsfientliga oppositionen till samlingsregeringen, som ändå i grund och botten hade mer gemensamt med högersidan, på sikt skulle äta upp dem. Väljare som, ändå vill ha en riktig högerpolitik, accepterar inte samlingsregeringar med vänsterblocket. Anledningen till att man kan landa i överenskommelser som DÖ och ta steget att bilda samlingsregeringar, hänger ihop med att båda sidorna har närmat sig mitten, och särskilt högern som helhet, som har blivit mer socialliberalt och format av vänsterns världsbild. Kanske en ofrånkomlig konsekvens med en generation av politiker i ledningen, som har genomgått ett skolsystem genomsyrat av vänsterideologi?

Det österrikiska högerpartiet insåg att man behövde bryta sig loss från vänsterns förödande omfamning. Andra konservativa runt om i Europa har också så småningom börjat förstå, att med dagens liberaler, med dess ofta socialliberala lutning, delade de konservativa inte längre samsyn. Den nya sprickan går rakt igenom det tidigare högerblocket, eller som vi i Sverige kallar det, det borgerliga blocket. Konservativa, om än inte alltid självuttalade sådana, har kommit att blandas med socialliberaler i framförallt två borgerliga partier; moderaterna och centern. Ett lågmält inbördeskrig rasar i dessa partier och inte minst jag själv undrar när den konflikten ska bryta ut på riktigt. I takt med att denna insikt sprider sig så kommer väljarna flytta runt så att mer naturliga politiska enheter bildas, som är mer ideologiskt samstämmiga internt.

Högern kommer alltså delas upp i två delar, var på sin sida av den nya konfliktlinjen knuten till migration och globalism. På samma sätt har egentligen socialdemokratin redan, i mina ögon, delats upp, eftersom jag ser SD som en nationalistisk version av det gamla socialdemokratiska partiet. D.v.s. ett parti som har en socialdemokratisk vision av samhället, men som är ekonomiskt pragmatiskt visavi storfinansen och industrin. Således: Konservativa + nationalistiska sossar i ena lägret och internationalistiska sossar + socialliberaler i det andra lägret. Detta blir den naturliga uppdelningen nu när migration och globalism blivit den fråga som klyver samhället mitt itu.

Liberaler vill se en värld utan gränser, då de inbillar sig att man kan skapa en global befolkning som är homogen värderingsmässigt och därmed konfliktfri. Man bortser ifrån konflikterna som uppstår när man ska försöka foga samman grupper vars värderingar är framknådade genom århundraden, formade av särskilda historiska skeenden, kulturella attityder och geografiska särförutsättningar. Socialisterna ställer upp på detta och tillfogar en tro på att denna sammansmältning leder till rättvisa mellan jordens folkgrupper.

Konservativa och nationalistiska personer inser dock oftast att denna planerade sammansmältning endast leder till att de som är mer manstarka, de som har antalen på sin sida, kommer påtvinga dem som är färre, sina vanor och sin kultur. Det blir ingen välvillig sammansmältning, utan en global assimilering in i de numerärt starka gruppernas kultur. Ingenting pekar idag på att de bästa och sundaste värderingarna kommer bli vägledande i detta samhälle. Istället blir resultatet att den numerärt krympande västvärldens värderingar, som har tjänat våra samhällen så väl, kommer få ge vika i en sådan här process av politisk globalisering. Vi ser det redan nu, på båda sidor av Atlanten, hur värden som demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet steg för steg nedgraderas.

Den unga ÖVP-ledaren Sebastian Kurz har alltså insett detta, att högerkonservativas naturliga allierade är de s.k. ”populister” av olika nyanser (högerlutande såväl som sossiga) som vänder sig mot massmigration och globalisering. Så småningom kommer högern i Tyskland komma till samma slutsats och sedan en tid tillbaka mullrar det bakom Merkel. Nästa ledare för CDU kommer sannolikt bilda allians med Alternativ för Tyskland (AfD). I Danmark, som dock aldrig har plågats av vår oförmåga att diskutera det obekväma, har högern redan regerat med stöd av den nationalistiska DF och i Norge regerar högern just nu med Fremskritspartiet. I Sverige, däremot har låsningen varit total. När Kinberg-Batra föreslog en dialog med SD så fick hon gå. Idag är DÖ högsta grad en levande företeelse. Låsningen kan dock inte bestå på obestämd tid. Detta förstår alla! Annie Lööfs steg för steg av närmande till socialdemokraterna är en yttring av en ny trend från kontinenten.

I upptakten till Frankrikes presidentval 2017 såg det länge ut som att högerpartiet (Republikanerna) skulle bli den säkra vinnaren. Eftersom dess ledare Francois Fillon förde en politik som lutade lite åt nationalisternas (Front National) och öppnade för en normalisering av den politiska diskursen i landet, såg det ut som att Frankrike skulle bli ännu ett land där högerkonservativa tog över genom att finna sin väg tillbaka till vad som borde vara riktig högerpolitik. En politisk skandal gjorde dock slut på hans kampanj och därmed skapades ett stort tomrum på arenan. In trädde Emmanuel Macron med sin nya rörelse, Én Marche. I en situation där höger och vänster inte lägre kan behålla konsensus om migration och globalism, och där konservativa allt mer glider över mot de nationalistiska partiernas sida så återstod bara att försöka samla alla de krafter som var för migration/globalism under ett tak.

Varför låtsas om vänster-högerskillnader längre, när det är uppenbart att migration/globalism nu är den avgörande skiljelinjen i Europeisk politik. En Marche var en sammanslagning landets socialdemokratiska, eftersom socialistpartiet var på väg att nästan utraderas, och liberala krafter. Liberalerna kände uppenbarligen tidens vindar, och ville distansera sig från de konservativa som gick åt andra hållet. Snabbt blev En Marche en förebild för Europas migrations/globalism förespråkare. Nicola Sturgeon försökte åkalla Macron i Storbritannien med sina rop på en allians mellan Labour, Liberals och SNP. Här i Sverige har som sagt Annie Lööf fattat vinken, när hon nu styr Centerpartiet på rak kurs mot vad som ser ut att bli en allians mellan C, S och MP. Det återstår bara att se om moderaterna vaknar upp till denna verklighet? Man missade helt när stora delar av Europas högerkonservativa valde bort massmigration, mångkultur och politisk globalism. Nu står man handlingsförlamade när C lämnar alliansen och lägger grunden för att kunna regera med sossarna efter valet. Varför ser man inte att ett naturligt högerkonservativt partis position bör vara till försvar för bevarandet av de värderingar som har gjort västerlandet starkt?

Eftersom man inte har velat välja ta ställning, så har ett nytt högerkonservativt parti dykt upp på den politiska arenan; nämligen Medborgerlig Samling (MED). MED representerar den höger (konservativa, liberalkonservativa och klassisk liberala) som säger nej till massmigration och överföring av mer suveränitet till övernationella organ. Eftersom moderaterna inte följer med i den generella utvecklingen för högerkonservativa i Europa så har MED dykt upp som ett alternativ och om inte moderaterna anpassar sig till den nya verkligheten, så kan MED på sikt komma att ersätta moderaterna.

%d bloggare gillar detta: