Tilliten som var vår styrka, leder nu till förlusten av vårt land!

ANALYS

Det svenska folkets största styrka genom historien, har varit vår sammanhållning och vår höga nivån av inbördes tillit. Detta har skapat en relativt sett hög grad av harmoni och lugn i samhället, vilket har möjliggjort att energi har kunnat riktas i nyttig riktning, istället för att ägnas åt att dämpa destruktivitet. Denna tillit och sammanhållning är huvudsakligen ett resultat av en närhet mellan den politiska eliten och det folk som de har styrt. Medan Medelhavsregionens greko-romanska experiment i demokrati rann ut i despotism och sedan den katolska kyrkans hierarkiska ställning, så resulterade den egalitära germanska traditionen i folkligt medinflytande med valda hövdingar och kungar ända in i Högmedeltiden, och senare det protestantiska uppbrottet med Påvens Rom, med anledning av den katolska cynismen och maktfullkomligheten.

Historien:

Här i Norden, fanns dessutom heller inte, vid denna tid, förutsättningarna för en absolut makt över invånarna i det väglösa och otillgängliga landskapet, när väl makteliterna blev lite influerade av kontinentens förhållanden, med början i Medeltiden. Till skillnad från hur det var där, så fick aldrig livegenskapen fullt fotfäste här. Den självägande bondeklassen förblev intakt och kungamakten hade vett nog att respektera den. Sverige var det enda land i Europa, där bönder var stadigt representerade i riksdagen, under förmodern tid. Ett av få exempel på omfattande socialt betingad bonderevolt i Sverige, skedde som en konsekvens av utländska fogdars hårda framfart mot den svenska allmogen.

Om man ska generalisera något, så kan se det så som att i det germanska och protestantiska Nordeuropa så har folket krävt respekt och medinflytande, samtidigt som den politiska eliten har varit tillmötesgående. Samtidigt nere i det romanska och katolska Sydeuropa, så har folket varit kuvat och ofritt, medans deras eliter har varit maktfullkomliga, arroganta och har sett sin makt som självklar, om inte rent av gudagiven.

Däremellan, har vi kunnat se att det funnit en zon, där dessa två världar har överlappat varandra. Denna zon kallar jag ”revolutionsbältet”, vilket man kan läsa mer om i denna länkade artikel. Detta bälte löper i princip från norra halvan av Frankrike och Belgien och österut bort till Prag. I denna zon anammar folk och eliter det förhållningssätt som passar just dem. Eliterna är influerade av den romano-katolska traditionen (Kung Sol), medan folket ser mot norr, och de rättigheter som finns där (de franska upplysningsfilosofierna var influerade av förhållandena i Storbritannien). Denna missmatch mellan folkets och elitens synsätt skapar givetvis en grogrund för våldsamma konflikter, vilket förklarar bland annat Frankrikes våldsamma period (1789-1871) och det faktum att fransmännen än i dag så lätt tänder till när en ledare, såsom Macron, uppvisar sitt förakt för dem.

 

”Into the unknown” från 1900, får stå som illustration till svenskens godtrogna marsch mot undergången.

 

Idag:

Sydeuropas nedtryckta befolkning försökte, i skiftet till den moderna tiden, ersätta sina maktfullkomliga eliter. Men eftersom de var så kulturellt präglade, så kom de att ersätta dem med mer av samma sak. Lösningen på problemet, var en del av problemet!

Därför fick både fascism och kommunism ett sådant grepp om Sydeuropa under 1900-talet och därför är kommunismen fortfarande så stark där nere. Efter 70-talet, kan man säga att ”revolutionsbältet” har flyttats söderut, och att folken idag har sundare sätt att uttrycka sitt missnöje gentemot makteliten, men likväl så kan man observera att den typen av populism som är vanlig i Sydeuropa, såsom Beppe Grillos raljanta Femstjärne-rörelse, är indikativ på att den osunda relationen mellan makt och folk fortfarande är en realitet.

Ett fenomen som däremot är mer nedslående, är att elit-attityderna inom EU:s organisation, är en blåkopia av de som var förhärskande inom den romano-katolska världen. De är som ett spöke från det förgångna, som tar en sista chans att hemsöka oss. Den stora konfliktlinjen inom EU, synbar i EU-parlamentet bland annat, går mellan å ena sidan ett romano-katolskt influerat etablissemang och å andra sidan en allians mellan germano-protestantiska partier, vägledda av närhetsprincipen och det sydeuropeiska populistmotståndet. Framtiden får utvisa, om den Sydeuropeiska elitmodellen ska triumfera, i denna sista kamp om hur Europa ska styras, för annars ser jag det som den naturliga utvecklingen att vår Nordeuropeiska modell, med tiden kommer att få överhanden, i takt med att folk blir allt mer upplysta. Även om detta kan ta sin tid. I den verkligheten är ett projekt som EU:s superstat dödsdömt!

Samtidigt, förädlade vi i Nordeuropa, genom inträdet i den moderna tiden, den germano-protestantiska samhällsmodellen. Folkhemmet, var uttrycket för den omsorg som eliten visade folket. I gengäld stärktes folket i sin tilltro till sagda elit. Det finns fortfarande inte ens i tanken, och särskilt inte hos de som föddes före 80-talet, att staten INTE skulle vilja vårt bästa! Vi är så invaggade i denna starka tillit till eliterna att de inte kan tro att de vi har valt för att ta hand om land och folk, helt plötsligt skulle svika det förtroendet, för att istället sätta helt andra intressen före vårt väl och ve. Denna, idag väldig naiva, tro, är själva förutsättningen för det svenska folkets nedgång och kommande fall. 

Förtroendet och tilliten, det som en gång gjorde vårt samhälle starkt, är alltså det som nu leder till förlusten av vårt land. Vem kunde ha anat det för 100 år sedan?

%d bloggare gillar detta: