Sverige måste upphöra med interventioner i USA:s ledband!

Afghanistanutredningens dom över den svenska insatsen i Afghanistan var nedslående, men likväl väntad, läsning. Länge har intrycket varit att denna kortsiktiga insats inte skulle nå de vidlyftiga mål som sattes upp. Kärnan i problemet är att Sverige anslöt sig till en amerikansk intervention och lät sig ledas av en amerikansk regimskiftes-strategi för Afghanistan som snabbt visade sig vara lika dåligt genomtänkt som den man två år senare drog upp för Irak. Lärdomen från insatsen i Afghanistan måste vara att vi inte ska deltaga i fler insatser som har denna karaktär. Det är omöjligt att lämna ett bestående avtryck på bara ett tiotal år. Det är ännu svårare att göra detta om man tvingas agera med bakbundna händer!

Utredningens slutsatser

 

Utredningen identifierar sex målsättningar för insatsen i Afghanistan 2002-2014:

– Fattigdomsbekämpning
– Säkerhet och stabilitet
– Social- och ekonomisk utveckling
– Ett demokratiskt samhälle
– Stärkande av kvinnans position
– Ett stärkande av Sveriges trovärdighet som partner i internationella insatser (tillsammans med NATO, ska man underförstått läsa)

 

Resultatet:

Slutsatserna från utredningen är som sagt nedslående.

– Ingen förbättring har uppnåtts vad gäller fattigdomen
– Ingen förbättring heller vad gäller säkerhetsläget
– Små förbättringar när det gäller sociala frågor, såsom att fler flickor nu går i skolan.
– ”Grundstenar” till ett demokratiskt samhälle har lagts, men det är ”en lång väg att gå” säger utredningen. Det var nog årets understatement.
– På samma sätt, små förbättringar vad gäller kvinnors rättigheter.
– Den enda ljuspunkten, vilket värde man nu lägger i den, är att, som utredningen uttrycker det, målet att stärka Sveriges trovärdighet vid internationella insatser är uppnått.

Utredarna lägger, vid presskonferensen, till att en ljusglimt var att vi nu vet vad vi inte ska göra. Den lärdomen kostade ”bara” 27,5 miljarder kronor!

Mina slutsatser

Ska man tolka vikten av den sjätte punkten som att insatsen var ett sätt för oss att kvalificera oss in i Nato? Vad det därför regeringen ledde oss in i ett äventyr olikt något annat som vi har gett oss in på, där våra fullständigt orealistiska målsättningar var dikterade av USA:s Mellanösternpolitik under början av 2000-talet?

Man kan lätt konstatera att de mål som sattes upp i Afghanistan inom ramen för USA:s regimskifte-och-statsbyggnads-strategi var fullständigt orimliga i ljuset av de metoder man brukade för att uppnå dessa mål. De grundläggande felen i denna strategi, som även Sverige följde i sin insats i Afghanistan var:

– Kortsiktighet: Det är orimligt att tro att Sverige, USA och den övriga västvärlden ska kunna påverka ett land som Afghanistan och uppnå varaktiga förändringar vad gäller ekonomi, mänskliga rättigheter och demokrati under en tidsperiod av 10-15 år. Här finns så grundläggande brister vad gäller infrastruktur, sociala strukturer och humankapital att det, om något, som uppnås under loppet av 10-15 år riskerar att raderas ut så fort insatsen har avslutats.

– Ingen kontroll över hur det nya statsskicket ser ut: I Tyskland och Japan efter andra världskriget, såg USA till att författningarna var konstruerade så att fortsatt militär aggression var nästan omöjlig. Man gjorde upp med gamla preussiska militärideal resp den japanska militarismen för att säkerställa att framtiden för de båda länderna skulle bli demokratisk och fredlig. Och vilken framgångssaga dessa länder sedan blev! Den regimskiftespolitik som USA har bedrivit i Mellanöstern, vilken Sverige alltså var en del av, byggde på att länderna själva skulle bygga sitt önskade ”nya” statsskick. Resultatet blev givetvis logiskt. I både Irak och Afghanistan fick vi författningar som byggde på sharialagen och inga strukturella problem överhuvudtaget blev korrigerade. Många av de målsättningar som vi satte upp för insatsen i Afghanistan var helt meningslösa i ljuset av detta. Vilken är framgångsutsiken finns för att långsiktigt påverka situationen för kvinnorna i landet om lagen samtidigt bygger på sharia, vilken dikterar att kvinnan är mindre värd än mannen och exemplifierar detta på punkt efter punkt. Dessa politiskt korrekta interventioner i Mellanöstern, där inga ömma tår får trampas på, som vi nu tycks ha satt oss för att fortsätta med kan inte få någon långsiktig effekt. Den dagen stövlarna lämnar landet börjar resultatet av reformerna rinna ut i sanden.

Detta hänsynstagande tassande runt elefanten i rummet, den faktor som håller regionen i dagens situation av fattigdom, underutveckling och ger kvinnor och barn en usel status, nämligen den oerhört skadliga effekten av att religionen islam har en så genomgripande påverkan på samhället, gör att vi i väst inte kan genomföra de reformer som är nödvändiga. Om vi inte kan ta oss ur detta tänkande så är det bättre att vi inte intervenerar alls i regionen. Vi bör håll oss till det vi av tradition gör bra i våra FN-insatser, såsom att bevaka fredsöverenskommelser mellan stater som har legat i krig, såsom i Sinai eller att kortsiktigt skydda civila som utsätts för massakrer och folkmord, såsom i Bosnien. Interventioner tillsammans med USA som har en egen agenda, vilka är kortsiktiga och i vilka man träder in med fel utgångspunkter är inte någonting som Sverige ska ta del av!

Således har insatsen i Afghanistan blivit ett misslyckande på varje punkt utom att bevisa att vi kan genomföra komplexa, men likväl misslyckade, insatser tillsammans med NATO. Om detta var det huvudsakliga målet så förstår jag om regeringen är nöjd, men det är inte Medborgerlig Samling. Insatsen i Afghanistan dränerade försvaret på nödvändiga resurser och bidrog till framtvingandet av den nya militärdoktrinen som gick ut på att nationellt försvar inte längre var nödvändigt och att försvarsmakten istället skulle inrikta sig på insatser utomlands.

Afghanistaninsatsen blev en gökunge för försvarsmakten som således inte bara vad gäller kostnader utan även vad gäller tänkandet gjorde en oerhörd skada på vår nationella försvarsförmåga.

Den lika dåligt genomtänkta insatsen i Mali

Tyvärr har Sverige efter Afghanistan gett sig in på ännu en insats. Nu i Mali, där målsättningarna liknar dem i Afghanistan. FN vill att insatsen ska återupprätta Malis kontroll över dess territorium och återskapa demokratin. Frågan är hur FN anser att insatsen ska kunna lösa djupgående problem, såsom den etniska splittringen av staten?

Den djupare frågan är dock; vilket ansvar är det för Sverige att deltaga i ansträngningarna att hålla ihop en stat som uppenbarligen inte har förutsättningarna för det. Mali är splittrat mellan en norra halva, dominerad av tuareger med en nomadkultur å ena sidan och en södra halva som visserligen även den är muslimsk, men som har karaktären av jordbrukarsamhället och är präglad av de franska kontakterna såväl som den kristna minoriteten. Tuaregerna och de andra grupperna i norr vill desperat bryta sig loss och bilda staten Azawad, vilket har lett till tre uppror sedan 1962 innan det som föranledde den franska insatsen. Den moderata rörelsen MNLA, som samlade dessa krafter drev slutligen ut regeringens styrkor och utropade självständigheten innan de själva dukade under inför numerärt svagare men tydligen mer kompetenta jihadister kopplade till al-Qaida.

Man kan undra vilken utsikt till framgång denna insats har, även om MNLA för stunden mer talar om autonomi och jihadisterna har dragit sig tillbaka över gränser där de är säkra? Är det verkligen vårt ansvar att ”återupprätta Malis (söderns) kontroll över sitt territorium (Azawad)”? Den franska insatsen finns det inte skäl att ifrågasätta. Jihadister ska tryckas ner vart de än sticker upp sina trynen. Däremot så finns det skäl att ifrågasätta FN-insatsen, dess målsättning och vårt deltagande däri. Hade det inte varit mer värdefullt om FNs ansträngningar i området hade syftat till en varaktig lösning, varigenom folkomröstningar hade avgjort den norra landsändans framtid? Gick det bra att genomföra en delning av Sudan, så måste det gå lika bra för Mali. Det kan inte vara FNs roll att tvinga självständighetssträvande landsändar tillbaka under en centralregerings kontroll! Precis som i Afghanistan så har Sveriges regering inte tänkt igenom vad man gör i denna insats och om detta mål är rimligt att uppnå, och än mindre om det är önskvärt.

Mot en ny linje

Den svenska försvarsmakten måste återgå till att se försvaret av Sverige territorium som den ohotat primära uppgiften. Därmed måste vi avstå från ogenomtänkta utländska interventioner som har låga utsikter till långsiktig framgång. Vi har inte råd med fler gökungar i försvarsmakten! Att försvarsmakten bidrager, efter rimlig förmåga, till FN-uppdrag av traditionell natur är inget problem, så länge dessa inte hotar den primära verksamheten. Fler insatser i syfte att understödja amerikanska drömmar om att omstöpa hela nationer på tiotalet år eller att upprätthålla en orimlig politisk ordning, ska vi inte deltaga i!

Annonser

Wallströms utrikespolitiska deklaration är utan verklighetsanknytning!

KOMMENTAR

Margot Wallström beskrev sina prioriteringar inom utrikespolitiken i onsdags. Jag vill här kommentera på några policyinriktningar som verkligen påvisar en bristande verklighetsanknytning. Hennes kommentar till Israel-Palestina konflikten har jag redan berört i ett tidigare inlägg. Nu vill jag ta upp flyktingfrågan och biståndet, relationen till EU och dess expansion och säkerhetspolitiken.

Flyktingfrågan

Helt klart är att Socialdemokraterna inte har förstått problematiken bakom flyktingkrisen. Man vägrar att inse att asylsystemet inte är anpassat till dagens situation. Upprätthållandet av asylrätten leder till att Europa blir en veritabel magnet för världens fattiga och frustrerade. Asylrätten är själva motorn i den illegala migrationen. Istället för att komma till probleminsikt, vilket länder som Österrike och Malta hitintills har, så fortsätter Sveriges vänsterregering att prata om omfördelningskvoter som om man inte har förstått hur opinionen inom EU har svängt. Bara en mindre del av dem som skulle ha omfördelas, har faktiskt omfördelats och detta på grund av lokalt tryck mot politikerna. Istället för att inse att Tyskland och Sverige förde en policy under 2015 som ingen annan ville ta del av och sedan bidraga till att lösa det defekta systemet så vill regeringen istället bara fortsätta tvångsmata gåsen. Vi har redan fått se en kraftig reaktion i form av Brexit. Är det inte dags att omvärdera, eller ska vi låta EU raseras helt över denna fråga?

Det ringer falskt när Wallström bedyrar ett ökat stöd till UNHCR när Sverige bedriver en flyktingpolitik som på ett mycket oekonomiskt sätt under 2015 konsumerade resurser som ensamt hade kunnat finansiera UNHCR hela kostnad för världens flyktingar, dubbelt upp. Om vi ska få råd att spela en större roll när det gäller att hjälpa världens utsatta, så måste vi också agera mer ekonomiskt ansvarsfullt med skattekronorna. Vi ska använda dem där vi får största möjliga värde för dem, vilket är i närområdet, i enlighet med vad salige Hans Rosling försökte förmedla till dem som inte redan hade förstått!

EU och dess utvidgning

Wallström belyser problemen med utvecklingen i Turkiet, men likväl viker hon inte från målsättningen att landet ska med i EU. Istället för att omvärdera relationen till denna framväxande autokrati, så betecknas EU:s relation till Turkiet som varandes av ”strategisk betydelse”. Flyktingavtalet spelar in här, men det förklarar inte hela bilden. Här finns en djupt rotad naiv bild av Turkiet i grunden. Istället för att inse att Turkiet är mer beroende av EU än vise versa, och i enlighet med denna insikt se till att Turkiet spelar rent när det gäller flyktingfrågan, så bidrager Wallström till att EU låter sig utpressas av Erdogan. Planerna för EU:s utvidgning till att inkludera Turkiet borde läggas helt på is, tills dess att demokratin är helt och fullt befäst i landet. Samtidigt bör Turkiet få behålla frihandel med EU-zonen så länge man sköter sitt eget gränsskydd. De flyktingar som Turkiet har tagit emot ska omvärlden hjälpa dem med och det är därför som det är så viktigt att UNHCR inte underfinansieras på grund av en moraliskt missriktad migrationspolitik i länder som vårt eget.

Säkerhetspolitiken

Wallström betonar hur centralt EU är för Sveriges säkerhetspolitiska planering men samtidigt att vi ska vara alliansfria. Hon slår fast att Sverige avser stödja andra EU-länder om dessa blir angripna, på samma sätt som vi förväntar oss samma skydd om vi skulle bli den part som blir utsatt för ett väpnat angrepp. Samtidigt vill regeringen fortsätta att fördjupa vårt samarbete med Finland och våra granländer via organisationer som NATO och OSSE. Det kan idag absolut vara en vettig idé att planera för en framtid med ett svagare Nato, i ljuset av den osäkerhet som idag råder runt organisationen. Problemet med regeringens betoning på Sveriges alliansfrihet är att den är ihålig så länge som vår försvarsförmåga är så pass urholkad som den är idag. Wallström pratar om en trovärdig försvarsförmåga, samtidigt som regeringen inte är beredd att skjuta till de ekonomiska resurser som krävs för att kunna upprätthålla denna försvarsförmåga. Utan en försvarsförmåga finns ingen möjlighet till en stark utrikespolitik! Vi kan idag troligen inte ens gå med i NATO utan att rusta upp avsevärt. USA har nyligen återupprepat president Trumps besked om att det inte längre finns plats för fripassagerare inom NATO.

I summering så kan man säga att regeringen fortsätter som om ingenting har hänt inom dessa viktiga frågor. Man fortsätter som om på moln, i hopp om att ingen ska se att den politik som man bygger är som luftslott. Fina bilder utan substans. En migrationspolicy för EU som ignorerar opinionens omsvängning i Europa, en svag policy gentemot Turkiet som kommer leda till att EU blir fortsättningsvis utnyttjat och utmanövrerat och en säkerhetspolitisk väg som inte är realistisk så länge man inte vill göra vad som krävs för att återställa vår försvarsförmåga!

Man kan konstatera att Sverige aldrig tidigare har varit i ett så skriande behov av ett regeringsskifte!

Det är hög tid att återta försvarsförmågan!

ANALYS/DEBATT

Vår försvarsförmåga befinner sig i fritt fall och även om försvarsbeslut 2015 ledde till en 5 % – ökning under fem år, så fortsätter vi att falla efter i relativa termer. Vi är nu i princip försvarslösa mot en beslutsam och kapabel yttre fiende, som skulle kunna slå ut försvaret genom flygangrepp, kryssningsmissiler och cyberattacker mot kritisk nationell infrastruktur på mycket kort tid. Vi saknar en beredskap för att förnödenhetsförsörja folket med dess mest grundläggande behov vid en situation där, på grund av konflikt i närområdet eller av en annan anledning, vi blir avskurna från leveranser från omvärlden. Vi saknar lager av livsmedel och drivmedel vilka har avvecklats på det mest ansvarslösa sätt. Tekniska brister finns från högt till lågt, men mest allvarligt är att de essentiella system som vårt försvar bygger på inte får erforderligt stöd och komplement. Våra skrytsystem, såsom JAS planen, Kustkorvetterna och stridsvagn 122 står som solitärer, då de saknar helt nödvändiga komplement och tappar därmed i värde.

Den politiska situationen

Låt mig börja med att konstatera att någon form av operation mot Sverige med omfattande marktrupper från Ryssland, det enda land som nu potentiellt kan hota oss, inte är sannolik. Istället är det scenario som vi skulle behöva förbereda oss för, en konflikt mellan Ryssland och Nato rörande Baltikum. Detta scenario kan leda till att Ryssland vill försäkra sig om att vi inte ska skada dem genom att preventivt slå ut det svenska flygvapnet, vilket idag vore mycket enkelt gjort och eventuellt säkra Gotland för att skära av Nato från Baltikum. Luftstrider skulle sedan kunna utspela sig i vårt luftrum och kanske till och med operationer med begränsade mängder specialförband på vårt territorium. Detta bör vi primärt förbereda oss på att avvärja, men vi har även en plikt att upprätthålla en beredskap för de mest osannolika scenarier, för som historien lär oss, så brukar något som det ena året upplevas vara absurt, det andra året kunna bli verklighet.

Bristerna som jag anser måste korrigeras:

Det finns uppenbarligen många brister i vår försvarsmakt såsom stora brister i ledningssystem, speciellt för markförband, till att det saknas tillräckliga förråd av avancerad ammunition som möjliggör uthålligt motstånd, men detta har jag inte full insikt i. Personligen kan jag endast peka ut de uppenbara brister som jag ser, och som jag skulle vilja se åtgärdade. Dessa är knutna till våra primära vapensystem, antingen det gäller utrustning som dessa saknar, eller att bristerna ligger i att dessa vapensystem inte har de nödvändiga komplementen för att kunna vara effektiva.

Flottan innehar två av våra viktigaste vapensystem; ubåtarna av Gotland-klass och smygkorvetterna av Visby-klass. Svenska ubåtskonstruktioner är av världsklass och sterlingmotorerna, en svensk innovation, möjliggör en mycket tyst och därmed svårupptäck framfart i Östersjöns vatten. Övningar med USA:s flotta 2005-07 bevisade detta när HMS Gotland inte gick att finna och bland annat dök upp nära ett amerikanskt hangarfartyg. Försvarsbeslutet att vi ska komplettera de tre Gotland-ubåtarna med två nya större och förbättrade modeller, som har arbetsnamnet A26, var viktigt. Bara en enda rätt placerad patrullerande Gotland/A26 skulle kunna utgöra ett dödligt hot mot en potentiell, hur osannolik den än är, rysk invasionsflotta, och ett antal större än så skulle rent av kunna stoppa denna. Ubåtarna är således vårt bästa hopp och även viktiga för underrättelseinhämtning. Så långt de goda nyheterna. Nu till de mer nedslående.

De på sin tid banbrytande Kustkorvetterna av Visbyklass har smygteknik som sätter dem potentiellt i ett läge av övertag mot ryska ytstridsfartyg….men….och detta är ett stort men, dom saknar luftvärn av kostnadskäl. Detta innebär att dom inte kan operera på det öppna havet utan att med all sannolikhet sänkas av fientligt flyg. Självklart ska dom samverka med flygvapnet, men vem kan garantera ett sådant stöd? Således duger det inte att sakna system för bekämpning av fientligt flyg och inkommande missiler. Därmed slösar vi bort ett värdefullt vapensystem, som tillsammans med ubåtarna och JAS skulle kunna göra ett fientligt korsande av Östersjön mycket kostsamt.

HMS Visby

HMS Visby: Den försvarslösa skönheten!

De stora problemen finns dock i flygvapnet! När flygflottiljer lades ned så lät man, som bekant, politiska avvägningar väga tyngre än militära sådana. Av de flottiljer som man valde att behålla (F7 Såtenäs, F17 Kallinge och F21 Luleå) så har ingen av dem bergrumshangarer, medan man lade ned dem som hade (F16 Uppsala, F13 Norrköping, F8 Barkaby, F9 Säve och F18 Tullinge). Vidare finns det idag inga basförband som kan utlokalisera JAS-planen till motorvägar vid en överhängande krigssrisk. Konsekvensen av denna situation är att våra fina och dyra JAS-plan kommer sprängas i tusen bitar redan innan vi förstår att kriget har börjat. Utan kompletterande system så blir dom värdelösa! Det blir som Pearl Harbor! Eftersom vi saknar radar som kan spåra ballistiska missiler så står våra flottiljer utan förvarning vid en sådan attack. Försvarsmakten formerar nu ett basförband (Basbataljon 16) vid Uppsala flygbas, som ska återta en del av denna kapacitet, men det räcker inte. Varje flottilj ska ha ett sådant förband att tillgå med kort varsel. Vidare bör Uppsalas F16 återuppväckas, vilket inte är omöjligt då denna bas fortfarande är aktiv med andra verksamheter (Flygskola och förråd), för att ge flygvapnet i alla fall EN anläggning med bergrum, vilket skulle kunna ge oss i alla fall en begränsad kapacitet efter ett överraskningsangrepp, i enlighet med vad som beskrevs ovan. För att skyddet för flygflottiljerna ska vara gott och JAS faktiskt ska komma upp i luften så behöver även luftvärnet rustas upp! Mer om det nedan.

Armén befinner sig även den i ett sorgligt tillstånd. I ett långsiktigt perspektiv kan man diskutera olika lösningar på manskapsförsörjningen för armén, men i det korta perspektivet så finns det inget alternativ till den lilla hel- och halvprofessionella armé som vi har idag. Istället bör fokus ligga på att utrusta de förband vi har med det bästa som vi rimligen kan ha råd med och sedan se till att de är försörjda till den grad att de klarar av en uthållig strid. Precis som inom flygvapnet så brister det när det gäller kompletterande system. Stridsvagn 122 och stridsfordon 90 är utmärkta system, men om de tunga enheterna ska kunna förflyttas snabbt till där de behövs så krävs det fler stridsvagnstransporter. Idag är den kapaciteten begränsad till två tunga transportplutoner, en i Boden och en i Skövde. Det räcker inte långt!

2:a Tunga transportplutonen i Boden

2:a Tunga transportplutonen i Boden

Vad gör utmärkta pansarförband för nytta om de sedan inte kan röra på sig utan att jagas av fientligt flyg. Här verkar bristen på modernt luftvärn mycket hämmande på inte bara de tunga enheterna, utan även på möjligheten att värja flygflottiljerna och således på möjligheterna att faktiskt få JAS-planen upp i luften. Vi saknar helt ett luftvärn för att bekämpa mål på medelhög höjd. För hög höjd har vi det antika HAWK-robotarna, som dock är kompletterade med radarsystemet till BAMSE, som skulle ha fyllt gapet mellan högt och lågt. För låg nivå har vi kvar en uppgraderad version av robot 70, istället för det modernare robot 90, som givetvis blev för dyr i dessa svångremmens tider. Summa summarum så är vårt luftvärn ett sorgligt lapptäcke. Vi vet alla vad som händer med en försvarsmakt som inte kan hålla fiendens flyg ifrån sig. Kanske har man slagit sig till ro med ett uselt luftvärn eftersom vi har JAS, men som jag påpekade så är det troligt att flygvapnet kommer förstöras på flygfälten under en konflikts första timma. Sedan är ”den lede fi” fri att i lugn och ro plocka sönder våra tunga förband under deras långsamma resa mellan till exempel Skövde och Stockholm.

Nej, detta ser inte alls bra ut! Har våra politiker förstått hur allvarlig situationen är? Hur sårbara och försvarslösa vi egentligen är? I ljuset av detta så skulle jag vilja att hemvärnet gradvis återtar en del av sin forna numerära styrka och framöver tränas mer och mer i det som vi kallade för ”det fria kriget”, d.v.s. gerillakrig mot en ockuperande makt! För det är detta som blir vårt sista hopp om vi skulle hamna i en konflikt med en beslutsam fiende.

Kostnaderna för Sveriges försvar, som andel av BNP har stadigt fallit sedan kalla krigets slut. En del av denna nedrustning är logisk och försvarbar, men den punkt som var försvarbar har för länge passerats. 1989 var andelen 2,9 %, 2002 1,7 % och 2013 var den nere på 1,1 % resulterande i 42 miljarder. Om vi ska kunna, med tiden, rätta till bristerna i försvaret, så krävs det att denna utveckling vänds. Jag förordar att vår målsättning ska vara att kostnaderna för försvaret ska tillåtas ta i anspråk mellan 1,5 och 2 % av BNP. Endast med en sådan satsning kan vi säkerställa vårt oberoende och skydda vårt territorium.

Konsekvensen av att dessa brister inte blir åtgärdade blir att Sverige får föra en feg utrikespolitik och för eller senare tvingas söka skydd under Natos vingar. Jag är för samarbete med våra europeiska grannländer, särskilt Finland, men det politiska oberoendet vill jag gärna se bevarat. Därför är det av största vikt att vi så fort som möjligt korrigerar de ovan nämnda felen, vilka förhindrar våra viktigaste vapensystem att bli effektiva verktyg i skyddet av vår demokrati och frihet!

%d bloggare gillar detta: