Egypten – De Abrahamitiska religionernas vagga

(Bright Magasin nr 2 2013)

Att de tre abrahamitiska religionerna har inspirerat varandra är allmän kännedom, men hur pass mycket det antika Egyptens religiösa föreställningar i första steget har påverkat dessa tre är mindre känt. Uppenbarligen vill framförallt de judeokristna sopa igen dessa spår, då de motsäger deras egen bild av de bud Moses fick som unika. Detta är inte en komplett genomgång av dessa spår, men jag vill lyfta fram några punkter som jag tror kan vara av intresse. Man ska när man studerar denna fråga ha i åtanke den stora grad av dominans politiskt såväl som kulturellt som Egypten utövade på närområdet. Levanten och Kanaan i synnerhet var en del av den Egyptiska periferin där inflytandet var stort. Egyptens religiösa värld överlevde långt efter att landets politiska makt hade upphört. Inte förrän kristenheten spred sig i landet och den gamla läran förbjöds försvann denna. Den egyptiska läran påverkade således inte bara judendomen utan även kristendomen såväl indirekt via judendomen som direkt under Jesu tid. Samma tankegods överfördes sedan till Islam.

Treenigheten

Treenigheten är kanske det mest förbryllande teologiska konceptet i den kristna föreställningsvärlden. Tidiga kristna teologer har bråkat om detta koncept, till exempel när det gäller om huruvida Jesus verkligen var gudomlig eller bara en människa. Detta svårgripbara koncept uppfanns dock inte av kristna teologer. Istället finns det en föregående tanke i Egypten som man sannolikt har kopierat och förfinat.

Egyptiska gudar sammanfördes ofta i grupper av tre. Familjer med far, mor och barn beskyddade ofta städerna. Solguden Re ansåg man hade tre olika gestalter under dagens lopp; barn, vuxen och gammal. Mest intressant av dessa grupper av tre är den treenighet som bildades av gudarna Amun, Re och Ptah. De kunde ses som tre gudar i en. Amun som var fördold, Re (solguden) som låter sig ses och Ptah som är förkroppsligad på jorden. Det är inte svårt att se att denna idé troligen har påverkat den kristna treenigheten bestående av Gud, den heliga anden och Jesus. Gud (Jehova) var precis som Re ”synlig” via himlafenomen, men inte i kroppslig gestalt. Den heliga anden var som Amun fördold och Ptah var som Jesus guden förkroppsligad och inkarnerad på jorden. Alla tre samma gudomlighet, men i olika gestalter. På ett djupare teologiskt plan var alla de egyptiska gudarna en och samma gud. Ett spår av monoteism som aldrig spred sig ner till de breda folklagren.

Pärleporten

Idén om Sankt Peter (Petrus) som står vid pärleporten till himlen och väljer ut de som har varit goda och ska få släppas in och väljer bort de onda som ska ner till helvetet har även den troligen influerats av egyptiska föreställningar. ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket..” sade Jesus till Petrus enligt Matteus- och Johannesevangelierna. Ursprunget ligger sannolikt i domen som egyptierna trodde att de utsattes för i dödsriket. Guden Anubis förde fram den döde till en våg där dennas hjärta skulle vägas mot en fjäder. Ett hjärta utan synd vägde lätt som denna fjäder och den döde kunde då passera, men om hjärtat nedtyngdes av synder såsom att ha tagit liv, stulit, bedrivit otukt, lurats osv kunde den dödas själ dömas till utplåning och efterlivet gick om intet. Parallellen till det judeokristna valet mellan himmel och helvete är tydlig och så är också agendan att kontrollera folket genom deras oro för denna dom. Den som passerade fick bli ett med Osiris, herren över dödsriket, eller som i kristenheten, sitta bredvid Jesus i himmelen.

Himmel och helvete

Det finns två versioner i den egyptiska teologin om vad som händer efter döden. Dessa kom att glida ihop efterhand, men båda har påverkat de abrahamitiska föreställningarna om efterlivet. Den första är Osiris-myten nämnd ovan. Den andra är myten om solguden Re:s vandring. Solguden åldrades under sin vandring över himlavalvet, som nämnts tidigare, för att slutligen dö och tvingas vandra genom dödsriket under natten för att sedan återfödas nästa dag. Under sin vandring genom underjorden lyser han upp tillvaron för de döda och tar med välförtjänta på sin vandring över himlavalvet nästkommande dag. De döda kan sägas ha återuppväckts från döden såsom Jesus lovade sina trogna, och deras själ, Ba, förs med upp till en annat, underförstått bättre, dödsrike på det västra himlavalvet. Egyptierna var som bekant besatta vid döden, men hade samtidigt i relation till sina samtida grannar i regionen en något ljusare och mer hoppfylld bild av denna. Återfödelse och räddning lockade för de som levde rena liv. De tre abrahamitiska religionerna har tveklöst anammat denna lockande tanke. Den judeokristna teologin har sammansmält de två egyptiska dödsmyterna till en mer samlad och slagkraftig sådan. Den tregradiga skalan; själens förintelse, dödsriket och det bättre dödsriket i himmelen förvandlades till helvete och himmel. Det är mycket svårt att bortse från denna koppling.

Monoteismens födelse

Om jag tillåter mig att spekulera en aning runt den monoteistiska tankens ursprung så tycker jag mig se en fullt rimlig koppling mellan Faraonen Akhenatons monoteistiska experiment och det judiska anammandet av monoteismen vid ungefär samma tid. De flesta källor placerar den judiska utvandringen från Egypten till 1300-talet f.kr., i det fall denna verkligen har skett vilket man kan undra då det inte finns andra källor som styrker uppgiften. Frågan om huruvida judarna befann sig i Egypten och sedan utvandrade eller inte har egentligen mindre betydelse då Kanaan och judarna oavsett stod under stark påverkan från Egypten. Faraonen Amenhotep IV (Akhenaton) som styrde mellan 1353 och 1335 f.kr. tog de funderingar, som jag nämnde ovan, om att alla gudar egentligen var en och samma, ett steg längre. Under hans styre skede en gradvis övergång till monoteism. Han valde att den enda guden som skulle dyrkas skulle vara solguden under namnet Aton. Därav hans namnbyte till Akhenaton = Den som dyrkar Aton. Alla omnämnanden av gudar ersattes med gud i singular och alla berättelser om andra gudar förbjöds och deras festspel avskaffades. Efter Akhanetons död så förvann dock denna monoteism efter bara ett par år. Det är inte alltför långsökt att anta att det judiska folkets religiösa ledare såg potentialen i denna tanke och möjligheten att ena folket med hjälp av monoteismen. Kan inflytandet ha gått i andra riktningen kan man dock fråga sig? Detta är mindre sannolikt. Man får fråga sig vad som är troligast: Att en egyptisk Faraon blir så imponerad av ett litet obskyrt (slavfolks?) ”irrläror” att han väljer att vända upp och ner på sitt rikes teologiska konstruktioner eller att detta lilla folk, varandes mer förbehållslösa än egyptierna själva, ser potentialen i en tanke som emanerar från det allsmäktiga och intellektuellt fullständigt dominerande Egyptiska rikets Faraon? En tanke som det redan finns ett embryo till i de högre egyptiska teologiska kretsarna. Ja, Gamla testamentet vill så klart få en att tro på det mer osannolika, som så ofta annars. Att denna tankes ursprung ligger hos någon annan än Jehova vore ju rent av förkrossande för hela den judeokristna läran.

Anubis

Den muslimska avskyn för hundar

Att så många muslimer avskyr hundar är ett fenomen som många säkerligen undrar över. Detta är egentligen bara kuriosa, men det är värt att förklara eftersom det är så påtagligt i vardagen i muslimska länder och vissa förorter här hemma. Först ett ord om Egyptens ”djurgudar”. Många romare och greker såg ner på egyptierna för att de som de såg det dyrkade djurgudar. Men detta var inte fallet. Egyptierna trodde inte att gudarna såg ut på detta viset. Framställningarna av de egyptiska gudarna med djurhuvuden, eller ibland hela djurkroppar, ska ses som symboler för deras förmågor och krafter. Framställningarna underlättade också för folket att skilja dem åt på väggmålningarna. Detta har inneburit lett till missuppfattningar om gudar som Anubis.

Den gud som förde den döda framför Osiris och genomförde vägningen av hjärtat som skulle avgöra om dennas själ skulle förstöras eller få komma in i dödsriket var Anubis. Denna Anubis framställdes med ett sjakalhuvud och har således i först den judiska och sedan muslimska traditionen satts i samband med dödsriket. Efterhand som detta ”nedre” dödsrike har kommit att översättas till helvetet i den abrahamitiska traditionen (medan det ”övre” dito blev himmelen) så har sjakalen och i förlängningen hunden, setts som helvetets kreatur och djävulens tjänare!

I den judiska traditionen har man lagt mindre vikt vid detta och en avsky mot hundar är inte märkbar idag, men inom islam har man dock tagit mer fasta på denna idé. Denna avsky är kanske en av de mest irrationella yttringarna av religion idag, som det är svårt att motivera teologiskt utan att avslöja tankens ursprung.

Annonser
%d bloggare gillar detta: