Den grekiska tragedin

Den riktiga startpunkten för Greklands ekonomiska kollaps är året för den grekiska statens födelse 1827. Det var då man hamnade på spåret som har lett till statsbankrutt efter statsbankrutt, där nästa snart lurar runt hörnet. Det riktiga problemet för grekerna är nationalstaten. Nationalism kan ge en skörd av både söta och sura frukter, men för grekerna har det blivit idel sura varor. Anledningen är att nationalismen och dess produkt nationalstaten har tvingat grekerna göra någonting som de inte har gjort på över 3000 år; att uteslutande leva i det gamla grekiska kärnlandet.

Den grekiska nationen, i bemärkelsen en grekisk samhörighet och en uppfattning om att grekerna enas av ett gemensam språk och en gemensam kultur, är en av de äldsta i världen, men den skiljer sig från de nationalismer som växte fram i Europa under 1800-talet. En enad nationalstat var aldrig målet och en samlad stat blev heller aldrig gemenskapens produkt under den antika guldåldern. Grekerna var fullt nöjda med sin kulturella gemenskap, utan att eftersträva en politisk dito.

De grekiska skogarna höggs snabbt ner för att bygga flottor och handelsskepp och getterna betade kullarna kala redan någon gång under minoisk tid. Istället fick grekerna ge sig av från hemlandet för att kunna överleva. De grekiska kolonierna i det bördiga Syditalien blev snart rikare än hemlandet, med Syrakusa som pärlan i kronan. Grekiska kolonier spred sig runt om i Medelhavet från den iberiska halvön till Cyrenaika och vidare upp runt Svarta havets kuster. Nildeltat kom till exempel att få en betydande grekisk population. Grekerna fann att handel och kommers var deras näring. Grekiska handelsflottor har varit viktiga i östra Medelhavet ända fram tills modern tid.

Den grekiska världen under Antiken

Den grekiska världen under Antiken

Grekernas tillvaro som en diaspora-befolkning förändrades inte under det romerska herraväldet, där de istället kom att utgöra den östra rikshalvans sociala ryggrad. När den östra halvan omvandlades till det Bysantiska riket, det första riket i historien som samlade en större del av den grekiska befolkningen i en egen statsbildning, så om något förstärktes istället förflyttningen av det grekiska livet bortom det ursprungliga hemlandet. Det av romarna grundade Konstantinopel blev centrum för den grekiska världen, bortom det egentliga Grekland. När turkarna erövrade och kuvade den grekiska världen påbörjades den sista fasen av grekernas liv i diasporan.

Livet i det Ottomanska riket var inte lätt för kristna och judar. De levde hela tiden under klacken och existerade på sultanens nåder. Betungande skatter lades på dem och i relation till muslimerna var de i grunden rättslösa. Men likväl fick de fortsätta att existera och tillbe som de ville. En orsak till denna så kallande ”tolerans” var att Sultanen inte ville vara utan de skatter som endast lades på de kristna och judarna. En annan var att den delegering av makt som utfördes till förmån för ledarna för de religiösa samfunden, det sk millet-systemet, underlättade administrationen av riket.

Trots tunga skatter och osäkert rättsligt läge så frodades många greker, tillsammans med andra kristna och judar, i en miljö där muslimerna inte presterade; näringslivet. Grekerna som sedan gammalt var utspridda över det territorium som turkarna nu hade besatt skulle komma att, tillsammans med judarna, dominera handeln och framför allt fjärrhandeln med Europa. Turkarna själva var fullständigt ointresserade av vad som pågick i Europa fram tills 1800-talet, om det inte handlade om nya krigståg eller slavraider. Judarna var synnerligen väl placerade att bedriva sådan fjärrhandel då de, som ingen annan, hade kontakter i båda världarna. De utgjorde under medeltiden själva länken mellan Europa och den muslimska världen. Med trosfränder, och även ofta släkt, i mottagarhamnen så var det avsevärt lättare att bedriva kommers mellan två krigande världar. Grekernas överklass, de så kallade Fanarioterna (efter ett distrikt i Konstantinopel där många av dem levde) var till stor del de som fick det Ottomanska riket att rulla. De var tjänstemän i administrationen, tog upp skatt, bedrev handel och fyllde lejonparten av diplomatklassen (turkarna var som sagt inte intresserade av den icke-muslimska världen, annat än som en framtida erövring). Precis som judarna så hade de fördel av att vara utspridda över hela riket, från Trapezus, till Krim, från Bulgarien till Antioch, där deras nätverk gav dem fördelar, men viktigast var kanske andan som hade funnits sedan antiken, att handel var enda sättet för grekerna att överleva, då deras hemland var så ofruktbart.

Under 1800-talet, när Storbritannien började ösa ut sina produkter över världen, fungerade grekerna som mellanhänder i närmre Orienten. Man tog emot brittiska leveranser i till exempel Trapezus, en gammal grekisk stad vid den anatoliska Svartahavskusten, och sålde dessa varor vidare över hela Centralasien. Grekiskan var nästan lika frekvent hört som tyskan vid Manchester Exchange.

När tsarinnan av Ryssland, Katarina den stora, grundlade Odessa vid Svarta havet på 1700-talet, som ett fönster mot Europa, som en sydlig variant av St. Petersburg, lät hon dess grandiosa arkitektur skapas av italienare, men befolkningen kom snabbt att domineras av greker och judar som bedrev den önskade handeln med väst. Livet i denna kosmopolitiska stad var själva essensen av den värld där den grekiska diasporan frodades, men denna värld skulle snart löpa mot sitt slut. När grekerna under 17- och 1800-talen konspirerade om det Ottomanska rikets undergång, så var det inte för att bilda en grekisk nationalstat på dagens grekiska territorium, i enlighet med hur många andra balkanfolk inspirerades av den nationalistiska rörelsen i Europa under samma tid. Istället ville Fanariotklassen, med rysk hjälp och uppbackning, återskapa det Bysantiska riket, med Konstantinopel som huvudstad. Den bärande tanken var som nämnts ovan inte att alla andra skulle skickas på porten. Man ”nöjde” sig med att återställa ordningen, med grekerna längst upp på samhällspyramiden. När det uppror som sedan skulle sprida sig till det grekiska kärnlandet, startade i ett Moldavien och Valakiet, som i praktiken styrdes av den grekiska fanariotklassen, inleddes var det således i avsikt att påbörja en marsch mot Konstantinopel, och inte allena för att befria Grekland. Härmed inleddes den process som skulle göra slut på den 3000-åriga grekiska diasporan i det östra medelhavsområdet.

Man kan tycka att grekerna hade goda skäl att försöka befria inte bara kärnlandet utan även Konstantinopel, Smyrna och det av greker befolkade västra Anatolien. Så sent som 1914 bestod befolkningen i huvudstaden efter mer än 450 år av muslimskt styre trots allt till 1/3 av kristna, varav huvuddelen greker. Även om det var naivt att tro att man skulle lyckas på egen hand, och bara fått löften från Lloyd George om territorium från det sönderfallande Ottomanska riket men ingen eller mycket lite riktig hjälp, så försökte grekerna frigöra sin östra landshalva och återta Konstantinopel. Hjälp behövdes utifrån, men såsom Ryssland svek hundra år tidigare så svek västmakterna nu grekerna. (Ryssland som var och framförallt framställde sig som en stor vän av den bysantiska tanken, svek då de hade möjligheten att förverkliga drömmen åt grekerna på 1820-talet.) De allierade som ockuperade Konstantinopel efter det första världskriget, medan man funderade på alternativa internationella lösningar för förvaltningen av staden, passade på möjligheten att (åter)lämna den i händerna till den unga grekiska staten. Istället skulle allt komma att vändas på huvudet för grekerna.

Den etniska kartan 1918

Den etniska kartan 1918

Istället för ett gott slut för den grekiska drömmen så startades en kedja av händelser av det grekiska upproret på 1820-talet som via hårda ottomanska repressalier mot fanarioterna i Konstantinopel och blodiga progromer mot grekisk befolkning kulminerade med den fullständiga fördrivningen av grekerna ur den nya turkiska staten under det grekisk-turkiska kriget 1919-22. 1,5 miljoner greker skickades ”tillbaka” till ett moderland som inte kunde försörja dem. Grekiska befolkningar i Bulgarien, i Odessa och på Krim, i Georgien och på andra platser förtvinade, emigrerade eller assimilerades i detta nationernas tidevarv. Grekernas roll som regionens handelsmän, vid sidan om judarna, var till en ända, och med det också grekernas möjlighet till välstånd.

Nu sitter grekerna hemma i Grekland igen, efter 3000 år, och kan nu, precis som då, inte pressa någon försörjning ur detta resursfattiga land. Ett handlande och sjöfarande folk har reducerats till att slussa runt turister bland sina ruiner och till sina stränder. Grekerna plågas till stor del av ett kulturellt bagage från såväl antiken som den Ottomanska eran, vilket jag har skrivit om tidigare, som inte är särskilt gynnsamt i ett modernt välfärdssamhälle, men detta hade varit av mindre betydelse om inte mattan hade ryckts bort från under grekernas fötter på ett så brutalt sätt. Grekerna har inte haft glädje av en nationalstat och ville ursprungligen inte ha en sådan heller. Nationalismen förde bara med sig sura frukter för dem.

Greken fungerade bättre som oljan i någon annans, eller i alla fall ett större samhälles maskineri. Sedan det ”turkiska kriget” har greker emigrerat i stora skaror, främst till USA och Australien, och de fortsätter emigrera än idag. Efter det ekonomiska haveriet ser de unga ingen framtid hemma längre.

Det som har drabbat det grekiska folket är verkligen en tragedi. Grekerna kom i kläm när modernismen kom farande med nationalismen i högsta hugg och de har inte hämtat sig från chocken än. Frågan är om de någonsin kan det?

En Kleptokratis nedgång och fall

Mycket har sagts om krisen i Grekland, men lite om dess historiska bakgrund. Mycket av det som tynger den grekiska nationen idag går det att finna orsakerna till i landets historia. Landets problem kan delas in i tre delar; patronsystemet, eliternas korruption och folkets misstro mot staten. Första tredjedelen av denna artikel har redan publicerats i Skånska Dagbladet under namnet ”Patronsystemets förbannelse bakom grekkris”.

 

PATRONSYSTEMET

Under antiken var patronsystemet en av grundbultarna i det politiska och sociala livet i stora delar av Medelhavsvärlden. Patronsystemet var ett mer eller mindre formellt system för politiska kontakter och social trygghet. Patronen var en person av god börd som behövde stöd för sin politiska karriär. Hans anhängare kallades klienter. De gav detta stöd i utbyte mot att patronen skyddade dem i rättsprocesser, hjälpte dem med allehanda problem och som sista utpost såg patronen till att klienterna inte svalt om det var dåliga tider. Klienternas välbefinnande gav patronen prestige. Man kan säga att patronsystemet utgjorde antikens sociala skyddsnät. Att det var ett ogenerat sätt för en person med politiska ambitioner att köpa sig röster var inget som sågs som problematiskt.

Patronsystemet har visat sig seglivat i Sydeuropa. Balkankännaren Barbara Jelavich beskriver patronsystemet i Grekland under mitten av 1800-talet så här:

”…han (den folkvalde) förväntades belöna vänner och supportrar. Tillsättandet av offentliga poster baserat på politiskt patronskap snarare än meriter orsakade föga upprördhet.”

I en patroninfluerad politisk kultur tenderar många väljare att följa en ledare snarare än ett parti. Om ledaren byter parti så följer väljare med och ofta ärvs ledarposten från generation till generation. Familjen Papandreou har innehaft premiärministerposten i tre generationer. Farfar Giorgio skapade och var ledare för centerpartiet, som sedan förtvinade när sonen Andreas bildade PASOK som dess arvtagare och representant för den icke-kommunistiska vänstern. Andreas son George tog sedan över ledarskapet över det partiet efter sin far. Papandreou utgör inte den enda dynastin i Grekland, Venizelos är en annan med två premiärministrar under 1900-t.

Att en maktelit öser förmåner över sina väljare i ett land som egentligen inte har råd med detta, är ett generellt problem för demokratin som inte är specifikt för Grekland, men detta fenomen får lätt absurda proportioner och är värt att notera som en av orsakerna till just den grekiska krisen.

Framför allt socialdemokraterna, PASOK, under far och son Papandreou är skyldiga till att ha skapat den situation landet befinner sig i idag. Andreas Papandreou lade på 80-talet grunden för en modern form av patronsystemet. Principen är denna: PASOK (patronen) bygger ut en redan tung byråkrati och skapar ett system där de statligt anställda (klienterna) utgör en priviligierad klass. De statligt anställda överöses med förmåner, som bland annat 14 månadslöner på ett år och enorma pensioner som är anmärkningsvärda 10 ggr större än den en jordbruksarbetare får. Detta är ett modernt patronsystem. PASOK har skapat en samhällsklass som är helt beroende av att detta system vidmakthålls och har i praktiken köpt deras röster under ett antal decennier. Den offentliga sektorn i Grekland är abnorm i relation till landets BNP.

Förmånerna för de offentliganställda har varit så pass absurda att ingen förnuftig grek har kunnat missförstå att dessa förmåner har utgjort ett avancerat röstköp. Det kan inte ha undgått någon statsanställd att de är klienter till PASOK.

Det tragiska är inte bara orättvisan mot alla de greker som jobbar privat, utan de signaler som detta sänder till de unga. I Grekland har det länge varit så att en statlig anställning garanterar en snabb karriär och en god framtid. Detta gör att juristlinjen och utbildningar mot offentlig tjänst blir de mest eftertraktansvärda på universiteten. Få greker satsar på teknik eller innovation. Varför gå den privata vägen när staten erbjuder sådana förmåner? Vem som ska betala för den uppblåsta statliga byråkratin om den privata sektorn i landet förtvinar tycks PASOK:s ledarskap inte ha frågat sig?

 

MAKTELITENS KORRUPTION

När Grekland frigjorde sig från det Ottomanska styret under 1820-talet skapades ett land med ovanligt dåligt ledarskap. Det Ottomanska styret hade inneburit århundraden av vanstyre. Korruptionen och laglösheten hade satt hela balkanregionen i stagnation. Två grupper framträdde som det nya landets ledare. Dels fanns där klepterna som var rövarband som hade plågat landbygden i århundraden, men som sent omsider hade samlats för att driva ut turkarna med hjälp från västmakterna. Deras rovgirighet är legendarisk och utgör ursprunget till begreppet kleptoman.

Klepthövdingen Makris Dimitrios

Den andra gruppen var fanarioterna, en grekisk byråkratisk överklass som verkade över stora delar av Balkan inom det Ottomanska riket. Fanarioterna var ofta hatade där de verkade med anledning av att de sög ut lokalbefolkningen för egen räkning såväl som för de hatade ottomanska herrarna.  Korruption var för dem en självklarhet. Att Grekland, tillsammans med Bulgarien och Rumänien, där fanarioterna också var starkt representerade i administrationen utgör topp tre vad gäller korruption inom EU förvånar således inte. Fanarioterna stödde dock den grekiska frihetskampen när det blev uppenbart att det Ottomanska riket var på väg att implodera och bestraffades som en konsekvens av detta av sultanen med utvisning och vägarna bar då till hemlandet.

Dessa två gruppers, fanarioterna och klepternas hövdingar utgjorde nu det nya landets ledarskap. Följaktligen präglades den nya staten av omfattande korruption och missbruk av statliga medel. Men har detta bäring på dagens situation? Nu är det ändå 200 år sedan självständigheten? Personligen skulle jag dock ha blivit överraskad om detta bagage inte hängde med till våra dagar. Mycket av det som har format vår egen politiska kultur har mycket äldre datum än så. Dagens grekiska byråkrater och politiker är givetvis inte helt och hållet fanarioternas avbilder, men de är präglade av en kvardröjande politisk kultur som gör korruptionen mer accepterad och institutionaliserad.

 

FOLKETS MISSTRO

Den andra sidan av detta mynt är den folkliga misstron mot regeringsmakten. Precis som korruptionen så har detta till stor del sina rötter i den ottomanska tiden. Folken på balkanhalvön levde under ottomansk ockupation under århundraden.

Det var inte bara det faktum att folken på Balkan var ockuperade av ottomanerna och att makteliten och staten utgjorde folkets fiende, som gjorde skada på sikt, utan det faktum att hela regionen vansköttes så fruktansvärt. Medan staterna i väst steg för steg byggde upp ett förtroende mellan folklagren och makteliterna, särskilt med början under 1800-talet då t.ex. Tyskland var pionjär i införandet av rudimentära sociala trygghetssystem, så präglades Balkan av förtryck och benhård repression. Ett land som Sverige har genom århundradena utvecklat ett system där det etablerats individuella och kollektiva rättigheter som staten erkänner och respekterar. Så småningom, när krigen vårt land deltog i, blev mindre frekventa så fick folket mer och mer se att de fick ett värde för sina skatteslantar genom ökad delaktighet i samhällsuppbyggnaden.

Samtidigt på Balkan under ottomanerna skedde ingen sådan utveckling. De skatter som inte försvann ner i lokala paschors eller fanarioternas fickor slösade sultanen i Istanbul bort på hovets lyxliv och andra tokigheter. Samtidigt lämnades större delen av regionen utan lag och ordning då klepter och hejdukar härjade fritt.

Resultatet blev att folken på Balkan lärde sig att misstro staten och kom även efter självständigheten att se på staten med största misstänksamhet. Att betala skatter likställs ännu idag med att slänga bort pengarna. Denna syn på staten i Grekland har bibehållits av att makteliterna har behållit handlingsmönster från den ottomanska tiden, som nämnts ovan. Medan länderna i Västeuropa odlade en samhällsgemenskap byggd på förtroende mellan medborgare och mellan dessa och staten, ett underförstått samhällskontrakt, odlade ottomanerna på Balkan ingenting annat än misstänksamhet mellan folk och misstro mot staten.

Så här skriver Wayne Vucinich, amerikan med serbiska föräldrar och en av grundarna av östeuropastudierna efter andra världskriget:

”Parat med underdånighet (gentemot staten) finns en klurighet, som tar sig uttryck i försök att ta sig runt hinder, inklusive de som upprättats av auktoriteter (läs: staten) genom att använd sig av icke-etiska såväl som illegala metoder. Uppfattningen som bitit sig fast är att det är helt och hållet acceptabelt att stjäla från staten.” (Min översättning)

Det förvånar inte att det reala skatteuttaget i Grekland är det lägsta i Europa per capita!

 

ANSVARET?

Det grekiska folket har nu valt att förkasta EUs räddningspaket. Skulden för den uppkomna situationen har med emfas lagts på makteliterna i PASOK och även Ny Demokrati. Men är detta helt rimligt?

Kravaller i Grekland

Makteliterna, framför allt de i PASOK har onekligen ett stort ansvar för situationen, såsom har beskrivits ovan, men var ligger folkets ansvar? I en demokrati, som bekant, är det folket som bestämmer. Folket har valt PASOK och Ny Demokrati. Om grekerna enbart ska klandra politikerna för de beslut som de har tagit så innebär det i princip att folket omyndigförklaras, och därmed underminerar demokratin som sådan. Greken i gemen har självklart ett ansvar för landets situation genom sitt agerande i de allmänna valen.

Störst ansvar bland väljarna har dock de statligt anställda. Som nämnts tidigare så kan det inte ha undgått dem att de var synnerligen priviligierade. Så hade det i viss mån varit sedan självständigheten för 200 år sedan, men accelerationen under Papandreou-tiden var remarkabel. Att dessa statligt anställda nu demonstrerar med sådan frenesi indikerar allvarliga brister i verklighetsuppfattningen. Häri ligger bristen i demokratin och roten till populismen. Väljarna tenderar att rösta för det parti som erbjuder dem förmåner snarare än för det som vill verka för landets bästa. Att statens budget är i balans väger lätt mot att den privata budgeten, må vara kortsiktigt, är i balans i de flestas ögon.

Jag har den största förståelse för att greker anställda i den privata sektorn är obenägna att betala skatt till den kleptokratiska staten. Vem skulle inte vara det? Men ska de i så fall vara upprörda över att statens finanser är urusla? Bättre vore om alla dem som uppenbarligen har identifierat korruptionen och missfördelingen av statliga medel istället startade en politisk rörelse, eller ett parti, som skulle verka för bättre hushållning och minskade utgifter. Istället har det motsatta skett i Grekland under det senaste valet. Partier som inte vill ha åtstramningar och som istället vill spendera mer vann valet. Grekerna får följaktligen den stat som de förtjänar. Dags för Europa att låta grekerna lämna Euron om de inte rannsakar sig själva och radikalt förändrar det grekiska samhällets grundläggande strukturer och värderingar!

%d bloggare gillar detta: