Skrota asylrätten!

DEBATT

Asylrätten måste avskaffas och ett bättre system tas fram som ersättning. Det finns inget annat val längre. Asylrätten framstår idag mest som en absurd fars. I princip innebär asylrätten att alla som känner sig förtryckta, förföljda eller lidande av en konflikt har rätten att ta sig till Europa för att söka asyl här. EU:s medlemsländer säger sig stå för denna princip, men likväl gör de vad de kan för att förhindra de asylsökande att komma hit för att söka asyl. Varför agerar man då så här? Svaret är att man vet om att asylrätten inte fungerar som den var tänk. Till stor del på grund av att fördraget skrevs under andra förutsättningar än vad vi har idag.

Migrationsforskaren vid Göteborgs universitet Joakim Ruist gjorde 2015 ett utspel om att asylrätten borde avskaffas då det i längden inte är ett hållbart system. Han grundade detta på dels att det ger incitament att ge sig ut på farliga resor över Medelhavet och dels att det ändå inte finns ett stöd bland Europas befolkning för att leva upp till asylrätten fullt ut då det istället finns en önskan om en övre gräns för migrationen.

Faktum är att Europa bara befinner sig i inledningen av det migrationstryck som byggs upp nu med ursprung i Afrika och Mellanöstern. Österrikes militära underrättelsetjänst (HNaA) bedömer att 15 miljoner afrikaner är på väg mot Europa de närmaste fyra åren, på jakt efter en bättre levnadsstandard. En enorm befolkningstillväxt i dessa regioner kommer skapa migrationsströmmar mot Europa med anledning av fattigdom, dysfunktionella stater och i viss mån konflikter.

Afrikas befolkning kommer mer än fördubblas fram till 2050, med en tillväxt från 1,1 miljarder upp till 2,4 miljarder. Även Menas befolkning kommer fortsätta växa under lång tid framöver, vilket vidare göder sociala frustrationer och konflikter. Genom att försöka upprätthålla den chimär som asylrätten egentligen är så kommer vi bibehålla dagens starka ”pull-effekt” på världens fattiga och frustrerade. Detta är inte en hållbar situation!

Afrikanska båtmigranter på väg mot Europa via Italien

Afrikanska båtmigranter på väg mot Europa över Medelhavet

Den primära anledningen till att asylrätten inte fungerar som den är tänkt idag är för att om rätten att söka asyl ska kunna upprätthållas så måste de som inte beviljas uppehållstillstånd vara villiga att återvända och rent av, vara möjliga att skicka tillbaka. Annars innebär ett upprätthållande av asylrätten detsamma som FRI MIGRATION. Resultatet blir att alla som kommer hit stannar, oavsett vad vi beslutar. Detta vet Europas ledare och därför försöker de underminera flyktingkonventionen samtidigt som de låtsas som att de lever upp till den.

FN:s flyktingkonvention från 1951 skrevs med situationen under världskrigen i åtanke och gällde fram till -67 bara internt mellan de europeiska länderna. Det faktum att detta fördrag skrevs med Europas erfarenheter i åtanke är den andra anledningen till att den idag inte fungerar som den var tänkt att göra.

Man tänkte sig då relativt korta och definierade krig och långa perioder av fred där emellan, så att de personer som hade beviljats asyl skulle kunna, och faktiskt förväntades vilja, återvända till sina hemländer när dessa krig var avslutade för att bygga upp igen. Givet att gränserna inte hade ändrats. Idag har vi en situation där krigen ofta drar ut på tiden och de som avslutas, följs av en politisk oro som inte tycks vilja upphöra. Detta samtidigt som vi ser att den huvudsakliga ”push-faktorn” bakom migrationen idag är missnöje med ekonomiska möjligheter och politiskt vanstyre, vilket vi inte kan se ett slut på under överskådlig tid.

Man kan även konstatera att när konventionen skrevs i 1951 så förväntade man sig att det skulle vara lika lätt att identifiera lidande grupper som under det nyligen avslutade världskriget. Ingen kunde betvivla att judarna var ett förföljd grupp. Ingen kunde betvivla värdet av att ta emot de mycket unga finska krigsbarnen till Sverige. Ingen kunde betvivla att miljoner tyskar blev fördrivna från de östra landsändarna 1945 av Sovjetunionen.

Idag är situationen mycket annorlunda. Hur ska en migrationshandläggare i Sverige idag kunna med säkerhet bekräfta en historia från en person från Afghanistan eller Eritrea? Vad vet denna handläggare, eller ens UD, om den enskilda individens situation eller hur säkerheten ser ut i dennas landsända?

Situationen kompliceras även av att det genom åren har lagts till flera ”rättigheter” som inte fanns i det ursprungliga dokumentet. Den f.d. riksdagsledamoten (m) Anne-Marie Pålsson skrev i våras om detta i Det goda samhället. Idag ses det som en del av asylrätten bland annat att stanna kvar i landet man har fått avslag från för att sedan lämna in upprepade ansökningar. Mest skadligt är dock den av aktivisterna inbillade rätten för en asylsökare att lämna in sin ansökning utan något som helst medel för identifikation. Denna absurda situation förstärker det förhållande jag tar upp ovan, med svårigheterna för handläggare i Sverige att göra en individuell bedömning av en person från en för denna så pass främmande miljö som det ofta handlar om om denna inte ens går att identifiera. Det hela utvecklas som sagt mer och mer till en parodi, i både stort och smått.

Sist men inte minst så hör det till saken att eftersom konventionen skrevs med intern europeisk migration i åtanke hade man heller inte i åtanke de stora konflikter som skulle uppstå när man som idag flyttar stora mängder människor från en kultursfär till en annan. Ingen hade i tankarna att den inhemska befolkningen själva skulle komma att behöva göra avkall på essentiella delar av den egna civilisationens samhälleliga värden som en konsekvens av undertecknandet av konventionen. Istället förhåller det sig så att det uttryckligen deklareras i Artikel 34 av flyktingkonventionen att flyktingarna skyndsamt ska assimileras in i mottagarsamhället!

I summering kan man konstatera att FN:s flyktingkonvention hade i åtanke korta krig med tydliga offergrupper. Idag har vi ett permanent tillstånd av konflikter, vanstyre och fattigdom som driver folk framför sig, där mycket få någonsin kommer återvända oavsett beslutet från myndigheterna. Konventionen är med andra ord inte anpassad till dagens verklighet och måste skrivas om och asylrätten måste skrotas.

Istället måste vi skapa ett nytt system där vi dels kan behålla kontrollen över det antal migranter som vi tar emot och dels kunna välja vilka vi vill ta emot. Det ska inte längre vara så att de som har resurserna eller den fysiska styrkan att ta sig till Sverige ska vara de som får söka asyl här. Ett moraliskt system hade byggt på att vi själva, på plats, väljer ut de grupper som vi anser är i behov av skydd här i Sverige, vilket är de verkligen svaga och utsatta. Till dessa räknar jag inte unga och starka män eller de mer välbeställda av migranterna!

Det enda sättet att uppnå denna, moraliskt hållbara situation, är att asylrätten skrotas omgående och att vi kollektivt i Europa uppvisar en fullkomlig nolltolerans för den illegala migration som asylrätten göder. Bara så kan vi få ett stop för resorna över Medelhavet och därmed även få rättvisa och ordning i flyktingmottagandet och dessutom genom att begränsa numerären få en situation som är ekonomiskt och socialt hållbar för Sverige.

Annonser

Ett blodigt år

KOMMENTAR

Terrordådet i Berlin sätter punkt för vad som har varit ett blodigt år i Europa! Dussintals attacker, stora som små, har förvandlat Europa till en arena för ett jihad som har växt sig starkt under de senaste tre åren. Resultaten av attackerna räknas långt från bara i form av döda människor, utan kanske framför allt i form av en växande osäkerhet och en oro för framtiden. Debattörer på vänsterkanten vill hela tiden förminska det som sker genom att peka på företeelser som dödar långt fler varje år, såsom trafikolyckor och dylikt. Jag tror att få köper detta resonemang. Det är en avsevärd skillnad mellan dödsfall som är slumpmässiga och dem som har orsakats av en grupp personer boendes mitt ibland oss som har för avsikt att förvandla våra samhällen till teokratier genom att döda så många som möjligt av oss på de mest horribla sätt. Fruktan för våra liv ska få oss att underkasta oss. Dådens gruvlighet ska locka fler anhängare till ”den sanna läran”, en antagande som i sig är ganska talande.

Det stegrande antalet terrorattacker i Europa under 2014-16 vittnar om att de av oss som pekade på svårigheterna med att få två så vitt skilda civilisationer att samexistera fredligt, hade rätt. Samtidigt träder den ena efter den andra av problemförnekarna fram för att deklarera att ”jag var naiv”. Samtidigt som bara en liten majoritet utför dessa våldsdåd, är det belagt med med stor säkerhet att mellan 40 och 50 % av muslimerna i Nordvästeuropa hyser radikala värderingar samtidigt som det finns tydliga indikatorer på att uppemot en tredjedel av muslimerna i samma region rent av vill att islam ska göra slut på väst, vilket jag skriver om i den nya antologin ”Haveriet”.

I Tyskland klandras nu Angela Merkel för de döda i Berlin. Hennes förfärade försvarare säger att det absolut inte finns ett samband mellan flyktingströmmen till landet och den terror som nu drabbar tyskarna. Är det verkligen så? Lastbilsmördaren i Berlin var en flykting som kom 2015. Båda terrorattackerna som skedde i Tyskland under juli 2016 var utförda av flyktingar. Knivmannen på tåget såväl som bombmannen i Ansbach. Samma gäller för ett antal andra attacker, planerade såväl som utförde under de senaste åren. Två av attentatsmännen i Paris till exempel kom som flyktingar.

Frågan som hänger i luften är; har politiker inget ansvar för sina handlingar längre? Ska denna ovilja att se handling och verkan ses som en växande ovilja att ta konsekvenserna av sitt handlande inom politikerklassen. Merkel öppnade dörrarna och nu när tyskar blir utsatta från allt från taharrush till terrordåd så finns det inte den minsta tanke på att ta ansvaret för dessa händelser. Inte ens när de de facto är direkta konsekvenser av politiska beslut från högsta ort.

Det handlar inte om, som vänstern gärna uttrycker det, att ”ställa människor emot varandra”. Det är inte flyktingarna som överlag ska klandras för dessa dåd. Det är politiken. De öppna dörrarnas politik! Det är kravlösheten och naiviteten i att släppa in alla som knackar på dörren oavsett vad man vet eller inte vet om dem som knackar. Man kräver inte ens identiteshandlingar. Det är detta agerande som ska klandras och den som mest av alla är ansvarig är Angela Merkel. Men hennes definition av ansvar skiljer sig som bekant lite från den gängse definitionen av ordet.

Det minsta man kan säga om kopplingen mellan jihad-terrorn och problemen med att anpassa de muslimska invandrarna och deras efterföljare till det europeiska samhället å ena sidan och den senaste toppen i flyktingvågen under 2015 å andra sidan är detta: Om problemen vi har i Europa bygger på svårigheten med att anpassa outbildade, eller rent av svårutbildade, unga män från den muslimska världen som hänfaller till kriminalitet vid utslagning och/eller söker tryggheten inom ett aggressivt islam; på vilket sätt gör vi situationen bättre genom att släppa in en miljon migranter, varav en väldigt stor andel är sådana här svåranpassbara unga män, till Europa på ett år? Bevisligen är det istället så att detta har inneburit att många av våra problem har förvärrats!

Om vi dömer efter utvecklingen under de senaste tre åren så tvingas vi ”se fram emot” ett ännu blodigare 2017. Såvida inte underrättelseorganen och polisen överträffar sig själva vill säga. Nästa år är det val i både Frankrike och Tyskland. Vi kan vänta oss att folken ger sitt omdöme om den förda politiken med besked. De politiker som vägrar ta ansvar för sin förda politik kommer istället få se folken utkräva detsamma genom valurnorna.

Turkiet hotar med migrationsvapnet – och EU viker sig!

ANALYS/DEBATT

Tayyip Erdogan är en folkvald politiker som allt mer ser ut som en auktoritär ledare. Hans övergrepp på mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter och demokratin som system, vilka ha pågått sedan hans AKP tog makten första gången, men som har accelererats allt mer de senaste åren och nu efter kuppförsöket i somras har börjar skena, sätter honom i den senare kategorin i mina ögon. Det som är mest nedslående är det faktum att han gör det med folkmajoritetens stöd i ryggen! Kanske börjar det främsta muslimska experimentet med demokrati nu gå mot sitt slut?

Demokrati måste trots allt definieras som något mer än majoritetens tyranni över minoriteten. Grundläggande rättigheter måste respekteras och dessa är borta sedan länge i Turkiet.

Detta Turkiet hotar nu återigen EU med att använda sig av migrationsvapnet för att utverka eftergifter från Bryssel. Jag skriver återigen, då det i mina ögon nu står bortom tvivel att förra årets migrationsvåg mot EU var iscensatt av Erdogan, i syfte att ställa Europa mot väggen. Hans utspel är dock underförstått riktade mot Merkel, då han vet att det är hon som är EU:s svaga länk just nu.

Europa lärde sig ingenting av sin mörkaste period i historien och under hela efterkrigstiden har man reflexmässigt reagerat på hot med eftergifter. Det är en historiens ironi att Tyskland nu är landet som för en eftergiftspolitik gentemot en auktoritär ledare.

Turkiet kräver en snabb process mot medlemskap, visumfrihet omedelbart och otaliga miljarder i stöd för att inte öppna grindarna igen. Nu när EU-parlamentet röstade för att frysa medlemskapsförhandlingarna, som en konsekvens av hans odemokratiska åtgärder i landet, så säger Erdogan; våra gränser (mot Europa) öppnas om ni går längre”.

Inför detta uttryckliga hot så reagerar Angela Merkel genom att legitimera hotet när hon påstå att båda sidor hotar varandra för att sedan visa att hotet ger avsedd effekt genom att indikera att hon avser göra allt för att tillmötesgå Erdogans krav genom att säga att;där det finns svårigheter ska vi lösa dem.

Det som hon betecknar som ”svårigheter” är inget annat än att en stat glider in i diktatur och att denna stat, när den inte får sin vilja igenom, hotar det demokratiska Europa. Detta är inte ”svårigheter” som det finns en annan lösning på än att visa beslutsamhet och moralisk styrka. Man kan inte möta sådana hot med eftergifter vilket detta löfte, om att undanröja hindren för Turkiets process mot medlemskap, innebär.

Merkel glömmer att det är Europa som sitter på de starka korten här. Det är Turkiet som är fullständigt beroende av EU:s välvilja, då landets tullfrihet med den inre marknaden och de utländska investeringarna är det som håller igång den turkiska ekonomin. I strid med vad som sades i Merkels uttalande så har EU inte hotat Turkiet, men det kanske man borde göra?

Man borde göra klart för Erdogan att om han inte spelar efter reglerna så kommer beslut tas som får grava konsekvenser för Turkiets ekonomi. Hur länge ska det stora och rika Europa låta sig hunsas av en ekonomisk dvärg?

Merkels lockrop till migranterna förra året får mig att tänka att hennes eftergivna förhållningssätt gentemot Turkiet är del av en agenda. Frågan är bara vad som förorsakade svängningen i hennes världsbild? För 6 år sedan deklarerade hon samstämmigt med Cameron och Sarkozy att den mångkulturella samhällsmodellen var ett misslyckande och att Turkiet aldrig skulle kunna bli en medlem av EU. Nu förespråkar hon i princip fri migration och ett turkiskt medlemskap i EU.

Oavsett vad som ligger bakom denna svängning så kan man konstatera att ett turkiskt medlemskap i EU skulle vara förödande. Landet kommer inte bli en riktig demokrati på mycket länge och om landets ledare agerar med en sådan här bristande respekt för den europeiska gemenskapen nu, när Turkiet rimligen borde spela det ödmjuka kortet, vad kan man då vänta sig om landet skulle bli en medlem? Jag vet, det finns många hinder på den vägen i form av nationella veton, men givet våra politikers svaghet och eftergivenhet gentemot den muslimska världen och givet det migrationstryck som bara är i sin begynnelse, så ska man aldrig säga aldrig. Det finns en gammal agenda, med ursprung i Frankrike, som går ut på att EU ska bindas ihop politisk med Nordafrika och Turkiet och i kölvattnet av ett förverkligande av Brexit så kan den agendan få nytt liv igen i sökandet efter ett nytt syfte för EU-projektet.

Det viktiga i detta skeende är dock att EU:s politiker agerar för ta makten över Europas utveckling. Vi kan inte låta kontrollen över våra gränser ligga i händerna på grannländerna på andra sidan havet. Stora resurser måste samlas för att upprätta en hållbar yttre gräns. Dessa resurser ska inte som idag agera färjelinjer mellan Turkiet och Samos eller mellan Libyen och Malta. Vi ska absolut rädda personer i sjönöd, men de ska sättas i land i det land de avseglade ifrån. Här måste vi lära av Australiens framgångsrika hantering av den illegala migrationen. Det ska vara vi i Europa som avgör vem som ska få bosätta sig här, istället för som det förhåller sig nu, att de som har kraften och resurserna till det tillåts diktera att just de ska få tillträde, eller ur makroperspektivet, att ett land som Turkiet eller krigsherrar i Libyen dikterar tillgången till Europa.

Utgångspunkten måste vara nolltolerans för all illegal migration och nolltolerans inför länder som försöker använda migrationen som ett vapen mot oss!

De politiska eliternas arrogans och massinvandringen fick britterna att lämna EU

ANALYS

Brexit kommer nu att bli verklighet och politiska och ekonomiska eliter runt om i EU är förfärade. Hur kunde detta ske undrar de? Svaret är ganska enkelt: Europas folk känner en stor gemenskap med övriga européer och vill ha ett samarbete dem emellan, men det är en minoritet som vill ha en fördjupad politisk union, med förlorat nationellt politiskt självbestämmande. Detta har integrationsivrande politiska eliter aldrig förstått!

Många blandar ihop de allmänna EU-positiva känslor med ett inbillat stöd för EU:s politiska centralisering. När opinionsinstitut frågar; ”Är du positiv ställd till EU?” så svarar folk ”Ja” för att de vill vara en del av den inre marknaden och rörelsefriheten och för att man stödjer den generella fredsbevarande aspekten av samarbetet. Det betyder sällan att samma person stödjer klåfingriga byråkratiska tendenser i Bryssel och det europeiska superstatsprojektet. Än mer sällan innebär det ett stöd för EU-byråkraternas agenda att ta emot ca 1 miljon migranter per år till EU, eller den kravlösa expansionen mot syd och sydöst, som snart kommer resultera i Turkiets anslutning.

De ganska EU-positiva svenskarna röstade för en anslutning till EG, såsom undertecknad själv gjorde, men vi blev aldrig tillfrågade om Unionen! Om Euron ja, men inte om författningen och om den hela tiden fortskridande politiska integrationen! Spanjorerna som är beroende av bidrag från EU:s rika röstade så klart ja till den nya författningen, men Frankrike och Holland röstade klart nej. Anmärkningsvärt med tanke på att Frankrike var en av grundarländerna! Dessa nej kördes två år senare över av EU genom Lissabonavtalet och alla vidare folkomröstningar om författningen ställdes in. Frankrike och Holland är också samma länder där starka krafter nu ropar för folkomröstningar till stöd för att lämna EU. De politiska eliterna i EU tar inte ett nej särskilt väl och vi börjar se folkens reaktioner på detta förhållningssätt ta form nu.

Här vill jag lägga in två citat som illustrerar arrogansen och de bedrägliga avsikterna från EU-eliternas sida. Från Jean Monnet till Jean-Claude Junker finns en tydlig kontinuitet. Monnet, en av EU:s grundare sade 1952 så här;

”Europes nations should be guided towards the superstate without their people understanding what is happening. This can be accomplished by successive steps, each disguised as having an economic purpose, but which will eventually and irreversibly lead to an federation.”

EU kommissionens ordförande Jean-Claude Junker sade 2004, medan han var premiärminister i Luxemburg, följande, som för att påvisa att han var samma andas barn;

”We decide something, leave it lying around and wait and see what happens. If no one kicks up a fuss, because most people don’t know what has been decided, we continue step by step until there is no turning back.”

De integrationsvänliga statschefer som är chockade över Brexit och som har varit en del av detta föraktfulla förhållningssätt gentemot folkens vilja borde se sig själva i ögonen. Vad trodde dom skulle hända, när de bara fortskred med integrationsarbetet samtidigt som de ignorerade alla negativa reaktioner? Brexit är det logiska svaret på detta agerande!

Det är uppenbart att samma européer som vill vara en del av den inre marknaden, ofta inte vill vara en del av den fördjupade politiska integrationen. Istället resulterar den bristande lyhördheten, bland EU-eliterna när det gäller denna ovilja bland folken att ställa upp på deras politiska visioner, i en vidgande klyftan mellan folk och styrande. Den opinionsundersökning som utfördes av SIFO bland svenska väljare efter beskedet om Brexit illustrerar detta. 52 % vill stanna kvar i EU, troligen definierat såsom jag gjorde ovan, mot 31 % som vill ur, medan 52 % anser att EU är på väg åt fel håll, mot 14 % som ser en ljus utveckling. Detta betyder troligen som sagt att de vill vara en del av det ekonomiska samarbetet, men att de inte gillar den pågående centraliseringen av makt till Bryssel.

Nu ska det bli intressant att se hur de pådrivande krafterna i EU:s integrationsarbete reagerar. Det finns en del röster som reagerar med lättnad över att britterna lämnar, då man identifierar en grundläggande spricka mellan britterna, som vill ha frihandel, å ena sidan och den kontinentala synen bland fransmän och andra som vill se en mer statsinterventionistisk och protektionistisk ekonomisk politik å andra sidan. Dessa personer menar att EU nu står mer fritt att integrera utan ett Storbritannien som hela tiden har lutat sig på handbromsen. Här undlåter man dock att se att några av de starkaste yttringarna av motstånd har, fram tills nu, skett på kontinenten. Hur ska man blidka denna opposition? Eller tänker man bara köra på som om ingenting har hänt? Oddsen talar då, enligt min mening, för att EU då spricker inom en inte allt för avlägsen framtid.

Om den maktfullkomliga arrogansen gentemot superstatsmotståndarna var en av de avgörande faktorerna i att frammana Brexit, så var EU:s policy att uppmuntra till och acceptera en stadig massmigration till kontinenten från Afrika och Mellanöstern den andra faktorn. Det råder inget tvivel om att detta är en policy som majoriteten av Europas folk inte vill ha. Ändå framskrider eliterna även här i otakt med sina befolkningar.

Dublinöverenskommelsen var väldigt dåligt genomtänkt, om den var avsedd att lägga hinder för massmigration, men det var den ju inte. Skulle någon på fullt allvar kunna tänka sig att Grekland, Spanien och Italien skulle ta hand om alla migranter som kommer till Europa? Det var givetvis underförstått att de skulle släppa igenom alla dem som egentligen bara ville fortsätta norrut.

Var det ett rimligt system där ett par länder i norr skulle kunna locka till sig hela världens mindre bemedlade, medan länderna i söder skulle få ta emot anstormningen? Givetvis inte. Systemet var aldrig tänkt att fungera. Då skulle inte dessa länder ha fått locka migranter som de andra inte ville ta emot. Då skulle man istället ha tagit fram en gemensam officiell policy. Då skulle en gemensam yttre gräns istället ha fått ett riktigt skydd av gemensamma krafter.

I själva verket så driver EU-eliterna en agenda, som stöds av centrala aktörer runt om i Europa, som går ut på att EU ska ta emot 50 miljoner migranter fram till år 2050, om inte förr. Den eftersträvade migrationen underblåses av migrationskontor nere i Afrika, där EU-byråkrater matar ut budskapet till afrikanerna att alla är välkomna.

Är det konstigt om de européer som inte är intresserade av denna framtid nu gör uppror mot EU:s migrationspolitik och går så långt att de vill bryta ut sina länder ur EU-samarbetet? De som har skapat denna migrationspoltik bär också ansvaret för att EU nu rämnar sönder!

Om hur västerlandets värderingar ledde till utveckling och modernism: Ett svar till Hans Rosling

Den under sensommaren högaktuella statistikern Hans Rosling har kommit med det ena utspelet efter det andra. Från att omvärdera flyktingsmugglare till att förespråka fri migration, vilket Anna Dahlberg förtjänstfullt sköt ner. Det utspel som jag vill ta fasta på gjorde han i maj i en intervju i ”The Local”, där han bland annat hävdar att det inte finns några svenska värderingar och att vår ekonomiska utveckling och politiska stabilitet har uppstått ur ingenting alls. Det är ren tur helt enkelt! Det finns alltså inga drivkrafter bakom dessa? Vad ska man säga om sådana utspel från en forskare? Detta är ytterligare ett exempel på att subjektiviteten allt mer håller på att förstöra den akademiska världen.

Rosling säger att vi inte längre har svenska värderingar, utan dessa har nu ersatts av moderna värderingar. Vi bor inte på en plats, utan i en tid, fortsätter han. Detta låter en del som framtidsforskaren Alvin Tofflers teser, som jag har behandlat tidigare här på bloggen. Han menar att jordbrukare oavsett plats har mer gemensamt med varandra än de har med de samlare som föregick dem på platsen och människor i ett industrisamhällen har på samma sätt mer gemensamt med varandra än de har med den näraliggande landsbygden. Skiftena till det agrara samhället, det industriella och nu kunskapssamhället har sannerligen inneburit stora skiften när det gäller folks värderingar rörande frågor som familjen, äganderätt, könsroller, staten och dess styrande principer och statsskick.

På så sätt har Rosling en poäng, som dock inte är utan brister vilket jag ska visa längre ner, men, det han helt underlåter att ta upp är varför dessa skiften sker. Inte så mycket när det gäller den agrara revolutionen, men i fallet med de sista två skiftena, så är dessa produkterna av värderingar. Värderingar har skapat samhällsomvälvningar som i sin tur finslipar dessa värderingar och lägger till nya. Rosling kallar det genuint svenska vårt ”hemska förflutna” (”ugly past”), som föregick de moderna värderingarna; jämställdhet, tolerans och transparens, som han vill betona. För att verkligen gnugga in det, och i processen uppvisa sitt Reinfeldtska förakt, så säger han att ”om någonting är svenskt, så är det alkoholism”. Det är så man baxnar. En beroendesjukdom är det enda som är sant svenskt?

Ingen utveckling utan goda värderingar

Modernismen, i Roslings tappning, kan tolkas som det sena industrisamhället, och kunskapssamhället sammanslagna, eftersom han tycks dra en skiljelinje runt 1940-talet. Tydligen så kom industrisamhällets välsignelser som just en skänk från ovan. ”Vi hade tur” deklarerar Rosling. Vi ”fick” en ekonomisk tillväxt, ett sunt politiskt system och ett starkt civilt samhälle. Vi ”fick” detta, tydligen av ren slump!? Som forskare, har Rosling valt att ignorera all ekonomisk forskning om drivkrafterna bakom den industriella revolutionen och all historisk diskurs om krafterna bakom det moderna samhällets uppkomst just i Väst. Jag kan rekommendera honom att ta en titt på Niall Ferguson och hans lista över de faktorer som bidrog till att göra västvärlden exceptionellt, där jag personligen skulle vilja betona den framväxande dominansen av det vetenskapliga tänkandet, rättsstaten med bland annat ägarrättigheter och uppfattningen om individuella rättigheter som från de grekiska demokratierna, via bland annat Magna Charta, resulterade i det liberala demokratiska systemet. Det starka civila samhället i Sverige har uppstått som en konsekvens av ett stort förtroende människor emellan och en vilja att göra gott för gemenskapen, som kan spåras till en värderingsmässig homogenitet.

Dessa växte alltså inte fram av sig själva. De kom inte från ovan som en skänk till en lyckosam civilisation. De var produkterna av de värderingar som redan fanns på plats i Väst. Det moderna samhället är inte en fristående utveckling, utan en vidareutveckling av västvärldens värderingar och samhällsordning. Det är också här som den enda poäng som Rosling har, om det moderna samhällenas delade värderingar visavi de övriga, har sin svaghet. Det faktum att den moderna världen är framvuxen ur väst gör att den skepnad den tar på många platser runt om i världen där den sprids ibland bara blir en blek kopia, påverkad som den är där av de lokala värdringarna so inte förmådde att frammana industrisamhället eller dess modernism. Även om man kan se liknande processer i till exempel så skilda platser som Stockholm och Tehran i spåren av det moderna samhällets inträde, med kvinnors inträde på arbetsmarknaden och medföljande fall i nativitet och fröet till den kvinnliga frigörelsen, så vore det att gå för långt att säga att det därmed finns en knippe delade värderingar mellan de två städerna. Huruvida den västerländska modernismen förmår att mala ner den ofta religiöst betingade reaktionismen över tid är en fråga vars svar vi helt enkelt får vänta på.

Modernismen är en vidareutveckling av västerlandets värderingar

När det gäller de tre moderna värderingar som Rosling tar upp så kan man se att toleransen är en produkt av en seglivad intellektuell tradition, som har bitit sig fast sedan antiken och lyckats övervintra den bistra medeltiden, för att återkomma i full styrka för att betvinga en dogmatisk kristendom som har sina rötter i Mellanöstern och på många sätt utgör ett främmande element i den västerländska civilisationen. Hur mycket vi än vill se den som en del av västerlandet, så är det en kraft som våra intellektuella och fritänkare har fått brottas med från den första dagen till denna. Man kan konstatera att Europas fritänkare och sekulära har lyckats relativt väl med att forma den till att passa lite mindre illa med vår civilisations grundläggande värderingar och på därmed gjort kristendomen mer och mer europeisk. Den tilltagande sekulariseringen av samhället, som blev resultatet av att det vetenskapliga tänkandet lyckades tämja den religiösa dogmatismen avslutade denna process.

Jämställdhet har inte en lång tradition i södra Europa, men i den norra halvan så finns det en tråd som går långt tillbaka i historien. De germanska kvinnorna var fria och jämställda. I de svenska vikinga- och sedan medetida samhällena hade kvinnan en position som man inte kunde se i till exempel den muslimska världen. När mannen var borta så styrde kvinnan torp eller gods. När mannen avled så var hon fri att agera som hon ville, utan att tvingas gifta om sig för att hamna under en ny mans hand. Här skiljer sig Nordeuropa från både det katolska Sydeuropa och det muslimska Mellanöstern och flertalet andra civilisationer. Paradoxalt nog var det troligen mörkast precis innan gryningen, då 1800-talet såg en återgång i kvinnans position, i vissa situationer och samhällsklasser, under den nyreligiösa väckelsen som blomstrade då, som de reaktionära krafternas sista kamp inför det annalkande skiftet till modernism. I andra länder än de nordeuropeiska, och de av dem präglade, så tog det längre tid att få in kvinnor i arbetslivet och därmed tog modernismen längre tid att smyga sig in.

Transparens i politiken, som Rosling lyfter fram, är produkten av närheten mellan elit och folk i ett land. Vår närhet har givetvis fördjupats under hela processen genom industrialisering och framåt, med en möjlig reaktion nu de senaste decennierna när systemet har börjat att hacka. Även här kan man se en skiljelinje mellan det germanska norr och det latinska söder, och ännu mer i relation till länderna söder och öster därom. Medan romarna bit för bit fick folken i söder att förtränga de gamla grekiska idealen, så fanns det i norr en tradition av fria stormän och bönder hade en stark position i relation till den högsta makten. Detta förhållande kan ses som en konsekvens av geografiska begränsningar i form av ett sparsamt befolkat och svårtillgängligt landskap, vilket gjorde att kungarna fick styra med lätt hand och lyhört öra för att förekomma uppror och upprätthålla någon form av kontroll över rikenas domäner. Detta har jag skrivit en artikel om tidigare, som beskriver skillnaderna mellan norr och söder vad gäller de politiska systemen. Med tiden utvecklades det som var en nödvändighet till att bli en politisk kultur, som lade grunden till den demokratisyn som vi har idag.

Således kan man se att de värderingar som Rosling ser som produkter av modernismen redan fanns på plats i en form eller annan i norra Europa. Det är som historiker som Ferguson visar så att dessa värderingar lade grunden till vår ekonomiska utveckling. Om det vetenskapliga och rationella tänkandet inte hade överlevt och steg för steg tyglat religionen så hade vi inta haft den vetenskapliga revolution som lade grunden för den industriella dito. Utan tryggad äganderätt och rättsstat i allmänhet kunde det inte heller finnas någon industrialism. Utan förtroende mellan kapitalägare och elit så hade det varit svårare att ta steget att investera så tungt och långsiktigt som industrialismen krävde. Handelskoggar eller djonkar kunde man segla iväg med och varulager kunde man ibland ha råd att mista, men industrifastigheter och medföljande realkapital är en annan sak. Utan relativt jämställda traditioner skulle denna process också ha gått betydligt långsammare. Att man inte kan mobilisera den kvinnliga arbetskraften i arabvärlden till exempel har tagit bort många investeringar från den regionen. Det första steget i en industrialiseringsprocess är textilindustrin, vilken förlitar sig tungt på kvinnlig arbetskraft. Detta är en av anledningarna till att industrialiseringen har i stort passerat förbi Mellanöstern. Det är ingen slump att industrialismen uppstod i den norra halva av Europa och inte den södra. Eller för den delen i resten av världen.

Vad är svenska värderingar?

Rosling säger tre saker i intervjun: Att det inte krävdes särskilda värderingar för att uppnå modernism och tillväxt, att vi i Sverige (och västerlandet som helhet underförstått) inte hade några goda värderingar innan denna modernism utan befann oss i ett enda mörker och slutligen att det inte finns svenska värderingar med band tillbaka i historien idag, utan istället lever vi med globala värderingar med ett diffust ursprung. Dessa påstående anser jag mig ha avfärdat med bestämdhet ovan. Kvarstår gör dock en fråga: Vad exakt är då svenska värderingar?

Detta är en fråga som framförallt Sverigedemokraterna har försökt använda, men på ett tafatt sätt. Jimmie Åkesson, precis som de flesta sverigedemokrater, har svamlat om att stå i kö och att ha bonader på väggarna när han ska svara på vad det innebär att vara svensk. Vänstern har svarat att det definitivt inte finns några svenska värderingar. Båda har givetvis helt fel. Att respektera samhällets behov av ordning i det offentliga rummet, eller kvinnans ställning i samhället är inte unika svenska kvaliteter. Allting handlar om var på skalan genomsnittet av svenska värderingar befinner sig i ett stort antal frågor. Tycker vi mer eller mindre om det eller det beteendet. Alla måste inte hålla alla kärnvärden högt, men var medelvärdet ligger säger oss allt. Det är därför som detta är så svårt att sätta fingret på. Man kan identifiera ett antal värden som de flesta av oss svenskar tror mycket på att upprätthålla. Mer exakt kan man nog inte bli utan att genomföra en opinionsundersökning av aldrig tidigare skådad omfattning.

Det är inte så att vi (d.v.s. våra medelvärden) skiljer oss dramatiskt från de som man kan finna i våra grannländer, men olika kollektiva historiska erfarenheter har skapat små skillnader och i vissa fall faktiskt betydande skillnader. Våra värderingar är i främsta rummet västerländska värderingar, som inkluderar det som har beskrivits ovan, med arvet från antiken och det medeltida samspelet mellan kyrka och de sekulära krafterna. Nästa steg är den germanska avgränsningen, där vi delar ett visst knippe av värderingar med Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och övriga Nordiska länder. I tredje hand så delar de nordiska länderna det faktum att vi i och med det sena kristnandet delar aspekter av den kultur som blomstrade här på vikingatiden, där relationerna mellan elit och makt fick mer fasta former och vår politiska kultur därmed tog en annan väg en den som togs i Tyskland. I sista hand har vi det som skiljer oss från våra grannländer. Danmark som hade andra geografiska förutsättningar än övriga Norden kom att utvecklas till en hybridkultur mellan den tyska och de i norr. Detta kan man se när det gäller deras avsaknad av vår extrema konsensuskultur.

Svenskarnas värderingar (eller, för att vara tjatig; genomsnittet av våra värderingar) tenderar att favorisera samförstånd eftersom det är så vår politiska kultur har utvecklats genom åren mot ett väldigt stabilt samhälle. Den stabila politiska kulturen gav tidigare än nere på kontinenten en tydlig vi-känsla och sammanhållning som föregick den organiserade nationalismen. Vad som är bra för flertalet har således blivit ett högt skattat värde. Vi har inte samma individualistiska dragning som Storbritannien och framför allt dess kolonier har förädlat, men märk väl, en kärlek för personlig frihet. Denna personliga frihet har inte haft samma karaktär som den anglosaxiska friheten. Det är en frihet från förtryck, men inte en frihet att skada helheten. Vi flyr ut i våra stugor djupt inne i skogen, långt från statens arm, där vi kan vara fria, men väl tillbaka i lägenheten eller radhusvillan anpassar vi oss, för att alla ska må bra, men inte till staten, utan till varandra. Staten ses därmed inte som en fjärran maktfaktor såsom den till stor utsträckning ses söder om alperna eller öster om Östersjön, utan som en manifestation av folkviljan. Därför ses anpassningen till statens kollektivistiska dragningar som ett frivilligt val snarare än en kompromiss med de frihetliga idealen.

Det skifte som Rosling missade är istället den av-industrialisering som tog fart ordentligt på 80-talet och steget mot den mer individualiserade kultur som finns inbakad i det som vi nu kallar för ”kunskapssamhället”, i brist på ett bättre ord. Detta är en naturlig ekonomisk post-industriell process, men också en universalisering av den anglosaxiska individualistiska kulturen. Detta går hand i hand med att den svenska industriella framgångsmodellen har gått i graven. De kollektiva lösningarna är inte längre svaret på dagens utmaningar.

Den konsensuskultur som har varit så nyttig i att svetsa samman ett samhälle som är på väg uppåt, har tragiskt nog vänts mot folket nu när Sveriges kurva pekar nedåt. Den svajande ekonomin medförde konflikter om hur man ska styra samhället rätt och migrationsfrågan satte sista spiken i kistan på sammanhållningen. Är omfattande migration det bästa för folket, eller det som är bäst för de ekonomiska och/eller de politiska eliterna? Därom står konflikten. Klart är i alla fall att en växande andel av folket inte längre ser statens linje som grundad i en omsorg om deras bästa. Detta är ett trendbrott. Kontraktet ser därmed ut att vara brutet. I och med denna situation så har konsensuskulturen kommit att vändas emot dem som anser att staten har brutit med den politiska kulturens bärande element som har utgjort själva förutsättningen för det blinda förtroendet; omsorgen om folket.

Vi firar idag 70-års jubileumet av Europas befrielse

Idag firar vi 70-års jubileumet av 1900-talets viktigaste dag: D-dagen. Dagen då Västeuropa befriades från nazismens mörker. Sovjetunionens bidrag till segern i Europa ska inte reduceras, men Stalin var inte ute efter att befria, utan efter att ockupera, förtrycka och förvandla Europa till sitt eget imperium!

Utan D-dagen hade Europa delats upp i en nazistisk och en kommunistisk halva, då jag ställer mig mycket tveksam till att de ryska krafterna hade räckt till för att slutföra jobbet själva. Oavsett om ett rött eller brunt täcke hade legat över Europa så är det tveksamt om kontinenten hade hämtat sig igen på mycket mycket länge.

D-dagen borde ge alla USA-kritiker en tankeställare. Vad hade väst varit utan USA? Var hade vi varit utan den stora garanten för vår livsstil? Om vi går bortom D-dagen: Vad hade hänt efter -45 om USA hade dragit sig ur som man gjorde 1919? Troligen hade Sovjetunionen då tvingat in resterna av västeuropa i ett beroendeförhållande, som den mildaste konsekvensen.

Kontrasten mellan de två Tyskland är slående. Sovjet skapade en militariserad fortsättningsstat till nazistaten där gamla nazister helt enkelt bytte färg till rött och det med, kan man tycka, en besvärande lätthet. USA å andra sidan lyckades med det till synes omöjliga. Man pacificerade Europas arga man! USA lyckades anpassa Tyskland till det beteende som krävdes för att landet skulle kunna leva i fred med sina grannar. USA möjliggjorde därmed EG, vilket de ska ha beröm för, och EU vilket de inte kan skyllas för. Det är vår egen dumhet som ska skyllas för att vi accepterade den franska federala visionen för Europa istället för ett lösare politiskt nätverk, som skulle passat vårt nordeuropeiska sinnelag bättre.

USA:s insats ska inte undervärderas. Kontrasten mot det franska, men även det brittiska, beteendet gentemot Tyskland efter det första världskriget är slående. USA är en nation som inte dröjer vid det förgångna. Man såg istället direkt mot framtiden, medan Europa inte kunde avstå från att diskutera skuldbördans fördelning och hänga upp sig vid alla oförrätter som begåtts. Den amerikanska historielösheten kan sannerligen ha sina baksidor emellanåt, men inte vid sådana här tillfällen. USA räddade 1945 oss européer från oss själva och kom in med en friskhet som drev iväg den europeiska politiska sjukan!

Därför firar vi D-dagen idag! För att Västeuropa befriades från utsikten att leva under den ena av två alternativa auktoritära och människoförstörande system och för att amerikanerna hjälpte oss att glömma det förgångna och istället omskapa Europa till att bli en fredens boning.

 

%d bloggare gillar detta: