Frihandel: Ja tack! Centralisering: Nej tack!

Personligen har jag alltid gillar EG-tanken. Vi ska ha frihandel inom Europa och vi ska prata om våra gemensamma problem och försöka lösa dem tillsammans. En centraliserad politisk union är jag däremot mer tveksam till. Det finns inget att vinna på att alla länder i Europa ska stöpas i samma mall. Större är inte alltid bättre. Historien visar istället att ur ekonomisk synvinkel så är det det omvända som istället är sant! Europas stater ska konkurera med varandra i att skapa tillväxtfrämjande åtgärder. De ska kunna styra sin ekonomiska politik på ett sätt som passar deras egna förhållanden. Tyskland och Grekland kan inte ha samma räntor och bindas vi samma monetära politik. De som inte förstod detta innan, vet om det nu, även om Bryssel fortsätter med att försöka få cylindern att passa där kuben ska sitta.

Om förebilden är USA så har man gått fel, för även om där också pågår en centralisering av makt till Washington, så har delstaterna stora friheter att utforma sin ekonomiska politik på ett sätt som passar önskemålen för de som bor där. Texasbor har inte samma värderingar som de i Vermont. En del delstater, som Texas och Florida, har till ex med framgång sänkt skatter för företag och till och med tagit bort den delstatliga inkomstskatten och förlitar sig istället på intäkter från bl.a. momsen. Resultatet har blivit att dessa två har förvandlats till de delstater med sundast delstatsfinanser medan Kalifornien går på knäna.

EU vill att vi i Europa ska bli ännu mer centraliserat än USA någonsin har varit. Vi ska inte bara ha samma valuta, utan också ha samma räntor, samma skattesattser osv. Ingen stat ska kunna stimulera ekonomin på det sätt denna finner vara bäst. Detta är inte ett recept på framgång!

Man skapar en situation där teknokrater tryggt kan använda de politiska redskapen såsom höga skatter för att driva igenom sin agenda utan risk för att grannlandet ska visa hur ohållbar den politiken är. Detta är en form av monopolsituation på statsnivå, istället för den fria konkurrens stater emellan som är det sunda och ekonomiskt riktiga tillvägagångssättet. Fri konkurrens mellan stater och delstater, som tävlar om att skapa det bästa klimatet för näringslivet, sållar ut de dåliga modellerna och visar vägen mot framgång. Detta har varit Europas väg sedan 1500-talet. Skyddade monopol för stater är lika skadligt för utvecklingen av statens ekonomiska liv som vanliga monopol är för företagens utveckling! Således: Frihandel: Ja tack! Centralisering: Nej tack!

 

Kampen om Europa – Frankrike vinner och Storbritannien lämnar?

UKIP ser ut att gå mot stora framgångar i morgondagens EU-val i vad som ser ut som EU:s mest EU-skeptiska medlemsland just nu. Det finns en reell möjlighet att Storbritannien folkomröstar om utträde ur unionen om denna trend håller i sig. Varför då detta motstånd?

Britterna har aldrig varit särskilt varma anhängare av att underordna sig det europeiska kollektivets makt. Detta är inte så konstigt givet att Storbritanniens politiska roll under många hundra år har varit att bekämpa framväxten av politiska imperier på kontinenten. Inte minst med ursprung i Frankrike, som har utgjort blåkopian för detta EU. Frankrikes statscentrerade, kollektivistiska, byråkratiska och hierarkiska imperier har stått mot britternas liberala, handelsorienterade och marknadsstyrda rike med en högre grad av frihet och folkstyre.

Som jag har skrivit om tidigare så kan man se konflikten mellan Frankrike och Storbritannien på 60-talet, när britterna i alla fall ville gå med i EU och fransmännen då blockerade dem under ett antal år från ”deras” skapelse, som en förlorarens hämnd, en Frankrikes revansch för alla gånger som britterna hade krossat fransmännens kontinentala imperiedrömmar.

I mina ögon, så har det varit svårt att se att britterna skulle acceptera denna ordning under en längre tid. Jag kan tänka mig att det svider i många brittiska själar, som lever och uppfylls av historien. Att britterna, som har förblivit obesegrade efter århundraden av spanska, franska och tyska försök att kuva dem och skapa kontinentala imperier, där man istället har lyckats i sin ambition att balansera kontinentens makter emot varandra, nu istället fredligt ska ge upp sin suveränitet till fransmännens senaste konstruktion för att dominera kontinenten. Detta måste svida!

Valaffichen nedan från UKIP är den som bäst fångar denna känsla, när den sätter in teknokraten Barroso istället för Britannia, den kvinnliga personifikationen av Storbritannien, i en bild som är en av symbolerna för Storbritanniens frihet och storhet.

Barroso tronar över britterna på EU:s byråkrati

Barroso tronar över britterna på EU:s byråkrati

Orginalet nedan:

Britannia rules the waves!

Britannia rules the Waves!

EG var en helt annan sak. Britterna är av tradition för frihandel och mot alla typer av hinder för rörlighet av kapital och människor, men när unionen bildades, då väcktes den gamla konflikten till liv. Att britterna nu ska tyngas ner av samma byråkrater i fransk anda som de har förlöjligat i århundraden är tydligen för mycket för dem att bära. Vi får se vad detta leder till och resultatet av den kommande folkomröstningen beror troligen till stor del på vad förhandlingarna mellan Storbritannien och EU leder till för nya villkor, men även Skottlands beslut om att lämna eller inte lämna unionen på öarna har stor betydelse. Om Skottland gör sig fritt från Storbritannien så är det inte troligt att England, eller rest-Storbritannien, väljer att lämna EU i ett så pass försvagat skick.

Frihetsikonen Farange vinner, oavsett vad det hela leder till, min sympati. Europas framtid ligger inte i byråkrati, centralisering och att alla stater stöps i samma form. Den ligger i sammarbete, frihandel och att alla stater får utforska vilken väg som ger framgång för just dem!

 

Ska man se EU som Frankrikes revansch?

EU kan analyseras utifrån en mångfald av synvinklar. En av de väl utnötta är den fredsskapande tanken som har bidragit starkt till Europas nuvarande stabilitet och denna ska inte förminskas, men EU är idag på väg i en riktning som väcker andra associationer – Imperiet!

Kampen om kontinenten

Europas politiska historia de senaste 500 åren har präglats av försöken att skapa ett imperium som täcker större delen av kontinenten, eller åtminstone en politisk dominans över denna yta.  Från sena 1600-talet fram till och med Napoleon så var det Frankrike som stod för dessa försök, kort därefter följt av Tyskland fram till och med Hitler. Särskilt fransmännen har alltid sett sig som kallade att förvalta Karl den stores dröm, ett återskapat romerskt riket i kristen tappning. Därav den franska något skruvade självbilden och idéerna om att landet och dess ledare ska präglas av grandeur vilket inte går att banka ur den franska folksjälen, hur många krig de än förlorar. Den envisa spärren för dessa imperieförsök har hela tiden varit Storbritannien vars strategi har byggt på tanken att landet ska balansera det politiska brädet på kontinenten genom att stötta den imperiebyggande stormaktens motståndare. Under de två världskrig som föregick det vi kallar det ”första”, Ludvig XIV:s försök att dominera kontinenten 1688-1714(1) och Napoleons försök under Revolutions- och Napoleonkrigen 1792-1815, stod britterna i vägen med hjälp av sin flotta, sina ekonomiska resurser och sin förmåga till att forma, eller bättre uttryckt; betala för, allianser. Det habsburgska Österrike var under dessa två krig britternas mest nyttiga allierade i rollen som ”fiendens fiende”. Dessa konflikter, precis som kraftmätningen med den tyska autokratin under 1900-talet kan ses som en kamp mellan auktoritära krafter som sökte politisk kontroll över kontinenten och de mer demokratiska krafterna, när det gäller Storbritannien och Holland, som med tiden allt mer verkade för frihandel och ekonomisk integration. I britternas alliansnätverk fanns också det parlamentariskt styrda Holland och även Portugal som även om det inte hade dessa traditioner, sedan 1373 har varit bundna till Storbritannien i historiens mest långlivade allians(2). Under krigen mot Ludvig XIV och Napoleon och under det första världskriget stod portugiserna på britternas sida och för övrigt aldrig mot dem! De nordiska länderna anpassade sig snabbt när våra interna konflikter här uppe svalnat till fredligare vanor och hamnade snabbt i den mer liberala sfären under 1700-talet.

Frankrikes revansch

När Frankrike sökte ekonomisk integration med det besegrade Västtyskland så drevs de av en vilja att pacificera Tyskland politiskt. Den europeiska integrationen var inte en jämlik process, även om den har framställts så. Den drevs i huvudsak av fransmän som hade ett sårat ego på grund av hur Tyskland hade sparkat runt Frankrike under de två världskrigen. Det är svårt att bortse från att dessa franska politiker bar på tanken att Frankrike skulle återfå sin ”rätta” position i Europa igen.

Den nya Europeiska Gemenskapen bestod av Frankrike och de två besegrade axelmakterna plus Benelux. Detta kunde aldrig bli en jämställd relation. Frankrike red på framförallt det tyska dåliga samvetet under decennier. På sätt och vis gör de det fortfarande.

Man kan med glimten i ögat konstatera att detta ursprungliga EG till sin utsträckning var till förväxlingen likt Karl den stores rike (Frankrike, Västtyskland, Benelux och Italien från Rom och norrut).

Det är inte konstigt att Storbritannien först valde att stå utanför detta projekt, även om Churchill uppmuntrade det, då den konfliktrelation som behövde dämpas var den fransk-tyska. Britterna ställde sig som vanligt lite grand utanför och betraktade kontinenten från sina öar. Att låta sig bindas in i permanenta relationer kändes mycket främmande för britterna. Tyskland var nu ”balanserat” och inga mer ingrepp från deras sida erfordrades under 50-talet.

Istället bildade britterna den mer löst hållna frihandelsgruppen EFTA, som anmärkningsvärt nog, minus Holland, bestod av Storbritanniens allianssystem från de föregående 350 åren. Det alltid trogna Portugal, Österrike som jag nämnde ovan har tjänade som britternas kontinentala motvikt mot Frankrike och sedan de nordiska länderna, där Danmark gått i Storbritanniens och Hollands ledband sedan 1600-talet och det lite mer motvilliga Sverige som ändock sedan frihetstiden befann sig i den anti-auktoritära fållan. Hade Holland varit med så hade den gamla alliansen varit komplett. Detta kan ses som kuriosa och handlar till del om sammanträffanden, såsom när det gäller Österrike, men säkerligen inte när det gäller Portugal.

När sedan britterna i alla fall ville gå med i EG 1961, så hindrade Frankrikes de Gaulle dem med sitt veto. Man kan se det som en ”historiens återkomst” då den brittiska viljan att gå med var en av USA stimulerad tanke att Storbritannien borde gå med för att balansera den franska dominansen på kontinenten, som under de Gaulle var starkt fientlig mot det anglosaxiska inflytandet. Den episoden berättar väldigt mycket om de franska känslorna inför organisationen. EG var deras lekhage, där de som ensam ”segrarmakt” kunde domptera de betvingade axelmakterna. Franska presidenter tror att dom ännu idag kan styra och ställa med EU:s mindre stater, såväl som Italien och Spanien, när dessa vågar missbehaga Paris, med uttryck som att de ska ”utnyttja tillfället att knipa käft”. Ofta handlar det om att de har haft djärvheten att ställa sig på Storbritanniens eller USA:s sida i någon fråga.

Att britterna nekades inträde i EG under 12 år tolkar jag som en fransmännens hämnd för Ludvig XIV:s och Napoleons nederlag för brittiska händer. Nu var Europa deras och britterna skulle hålla sig borta. Man skulle kunna se EG som den slutgiltiga segern för den imperiebyggande makten på kontinenten. Balansen mellan kontinenten och de brittiska öarna hade äntligen förskjutits till förmån för kontinenten, nu när britterna stod där med mössan i hand. Äntligen skulle inte britterna kunna hindra att kontinenten enades politiskt, i det som sedermera utmynnade i unionen. Nu stod de utanför och fransmännen trivdes med sin makt.

Vad EU förvandlats till

1973 fick britterna detta till trots vara med, men att britterna är obekväma med detta medlemskap blir allt mer påtagligt för var dag som går. Detta i takt med att EU allt mer utvecklas mot den typen av byråkratiska imperier som de i svunna tider har bekämpat. För britterna blir det faktum att EU är sprunget ur den franska traditionen ett allt mer påtagligt faktum. EFTA var en organisation som syftade till att främja frihandel. EU förvandlas allt mer till en organisation för jordbruksskydd och ett byråkratiskt monster i fransk stil, som i enlighet med denna tradition är fylld med byråkrater som vill reglera varje detalj och förehavande inom ”rikets” gränser. Alla som har upplevt eller studerat den krångliga och omständliga franska byråkratin vet vad jag syftar på. Nu håller fransmännens kontinentala klon på att nå sin fulla ”potential”.

Frågan nu är vilket som blir EU:s öde? Vilken väg kommer Europa gå? Kommer Storbritannien och kanske andra medlemmar i norr lämna EU eller delar av samarbetet? Kommer även detta franska försök att ena Europa under sin ledning att falla sönder under sin egen tyngd? Risken är uppenbar, då EU numera mer ser ut som en försvarsmekanism, än en framtidsorienterad organisation, som inte ser ut att ha redskapen för att lösa Europas problem. Frihandeln i Europa, även om den återuppväcktes av EG, är inte beroende av denna för att överleva och skulle med all säkerhet klara att unionen kraschar. Vad har EU mer att bidra med? Strukturinvesteringar, EMU och billiga lån till Sydeuropa, som inte stimulerar mer än bubblor och skuldfällor? Det är upp till bevis, annars kan det skaka i grundvalarna.

Man kan se kartan av Karl den stores rike, eller britternas samlande av sina allierade i EFTA som kuriosa i sammanhanget, vilket det faktiskt är, men det som kvarstår, essensen, är att EG:s tillblivelse och utestängandet av Storbritannien, såväl som den nuvarande dragningen mot utträde på öarna präglas av denna gamla konflikt mellan handelsriket på öarna och det byråkratiska och hierarkiska Frankrike och drömmen om kontinental dominans.

Noter:

(1)    Nioårskriget 1688-97 + Spanska tronföljdskriget 1701-1714

(2)    Relationen länderna emellan går egentligen ännu längre tillbaka i tiden. 1147 hjälpte engelska korsfarare på väg mot ”det heliga landet” den portugisiska kungen Alfonso att befria Lissabon från morerna.

%d bloggare gillar detta: