Fri migration kränker medborgarens rättigheter

DN:s Lena Andersson hävdar att det inte finns några andra argument mot fri migration än de som är bundna i ”blod och jord”. Hon skriver att viljan att ge ”våra egna” ett värdigt liv är ett uttryck för en obehaglig gemenskapsteori. Hur det än är med den saken så tycks Andersson glömma bort en av grundbultarna i det moderna samhällsbygget; samhällskontraktet mellan stat och medborgare. Häri ligger det principiella argumentet mot fri migration som hon efterfrågar.

Det som ingen tycks ta upp i samhällsdebatten när det gäller frågan om migrationen till ett land och deltagandet i dess sociala förmåner är existensen av det samhällskontrakt som delvis är reglerat i lag och delvis finns i den politiska traditionen. Den ekonomiska aspekten av detta samhällskontrakt stipulerar att medborgarna i Sverige, genom inbetalningar till statskassan i form av inkomstskatter, mervärdesskatter o.s.v. kvalificerar sig och sina närstående till förmåner som skola till barnen, sjukvård, pensioner och äldrevård. Det finns dock en bred konsensus att det ur denna pott ska gå summor till förmån för de som inte själva kan bidraga till systemet, internationell solidaritet och ett hanterbart mottagande av politiska flyktingar. Detta ifrågasätts inte av mig och flertalet svenskar vill också ha det så.

Det som Centern och DN föreslår är dock ett brott mot detta kontrakt. Det är ett brott mot medborgarnas rättigheter. De som är ”våra egna” är inte de som binds med blod till landet, utan de som innefattas i kontraktet, nämligen medborgarna. Det är detta Centern och DN inte tycks förstå. Dom pratar om att det blir mindre pengar att dela på om vi blir fler, vilket vi får stå ut med, som om dessa kommer från ovan. Som om ingen egentligen äger dessa pengar och vi alla ska dela solidariskt med hela världen. Denna påfallande socialistiska tanke, för att komma från liberalt håll, bortser från att statens pengar faktiskt kommer från folket och dessa förväntar sig någonting tillbaka i enlighet med det nämnda kontraktet!

Att man inte kan se skillnaden mellan att migrera inom ett land och mellan två länder är förbluffande och ett indirekt angrepp på äganderättsprincipen. När man pratar om fri migration som en mänsklig rättighet så säger man också att alla har rätt till andras egendom (i detta fall investerad i form av skatter insatta i staten i enlighet med kontraktet). Hur kan en ekonomiskt liberal person anse det finnas en rättighet till andras egendom och investeringar?

En del liberaler är ärliga och sanna mot sina principer och medger att en helt fri migration måste innebära en fullständig nedmontering av statens sociala funktioner, såsom skolor, sjukvård, äldrevård, men är detta ett eftersträvansvärt samhälle?

En mindre stat och fler privata alternativ, ja, men att staten helt och hållet drar sig ur samhällets sociala funktioner, nej! Detta vill bara en försvinnande liten klick människor. Således, eftersom systemet förblir till större delen i dagens form framöver, så är fri migration en moralisk omöjlighet och ytterligare en vansinnig socialistisk utopi. Det C och DN inte förstår är att när folk inte längre känner att deras inbetalningar till systemet genererar den välfärd som kontraktet stipulerar så kommer betalningsviljan att falla och systemet implodera.

Försvararna av en stor, eller rent av massiv invandring, om man får använda tabuordet, hävdar att detta är en investering i framtidens pensioner och skulle således vara i enlighet med kontraktet. Detta om det inte hade varit för att det är påvisat att invandringen faktiskt inte går med vinst. Tino Sanandaji har med emfas påpekat detta. Istället synes det vara så att denna leder till att resurser omfördelas bland annat från 20-, 30- och 40-talisternas pensioner. De som byggde dagens rikedom i Sverige får nu leva sina pensionsår som kyrkråttor, om de bara kan förlita sig på kontraktet och inte har stoppat undan egna pengar. Detta är ett kontraktsbrott om något är det.

Detta handlar inte om ”allas lika rätt och värde” och om vem som ”har rätten till landet” som Centerns representanter uttrycker det. Det handlar om statens ekonomi och relationen mellan medborgarna och staten. Staten kan inte olovligen omfördela medborgarnas pengar till resten av världen. Det sätter de kapitalistiska drivkrafterna ut spel. En person jobbar primärt för sin egen och sina näras trygghets skull vare sig detta sker via direkta köp av sociala tjänster eller det sker indirekt via staten och i enlighet med kontraktet. Man kan inte lyfta ut denna drivkraft ur den nationalekonomiska ekvationen. Detta har prövats och misslyckats miserabelt.

Lena Andersson skriver att frågan är om man har rätt att hindra någon att fritt söka sig försörjning i det Centern kallar ”nybyggarlandet”? Om vi verkligen hade varit ett nybyggarland, ett ”vilda västern” som Annie Lööf måste ha haft i tankarna, ett land nästan utan statsmakt, så hade svaret kanske varit; nej det har vi inte. Men nu förhåller det sig inte så. Vi har en stat med komplexa sociala system som inbegriper åtaganden gentemot medborgarna. Dessa har ingen ”rätt” till, utan får snällt be om tillträde och givet vårt goda sinnelag så står vi oftast beredda att ta in dem i den medborgerliga gemenskapen som ställer upp på övriga delar av samhällskontraktet såsom våra hävdvunna fri och rättigheter och våra plikter och skyldigheter gentemot samhället och vår respekt för varandra.

DN vill ha rösträtt för de illegala

DN tycks ha vandrat en lång väg från den mittfåra tidningen tidigare befann sig i, mot allt mer extrema ställningstaganden. Detta är en dyster utveckling för alla de som förväntar sig mer från landets främsta opinionsbildare. Den 17/3 deklarerar ledarsidan att det inte vore ologiskt om illegala invandrare skulle få rösträtt.

Till stöd för denna linje tar de statsvetarens Ludvig Beckmans försök till att omdefiniera grunden för en individs rättigheter i relation till staten. Beckman skriver, enligt DN, att:

Demokrati kan beskrivas som ett system där de som påverkas av lagar och beslut har inflytande över tillkomsten av samma lagar och beslut. Även människor som håller sig undan alla slags myndigheter, som inte begår några brott och därför inte haffas av polisen, har att förhålla sig till en mängd lagar och regler. Även papperslösa påverkas av politiska beslut om sådant som konsumtionsskatter, tillgång till vård och utbildning och annan offentlig service, anslag till brottsbekämpning, bostadsbyggande – ja, en mängd saker som formar vardagen för alla som bor inom landet.”

Beckman skriver enligt DN, de ”som inte begår några brott”. Deras närvaro i sig är ett brott mot svensk lag. Detta måste en statsvetare förstå. Den illegala betalar inga skatter på det arbete som han utför. Hans blotta närvaro i landet göder den kriminella sektorn på alla sätt.

Det centrala i Beckmans tes är dock hans föreslagna omdefinition av relationen mellan stat och individ. Demokratin har, i västerlandet, aldrig definierats på det vis som Beckman nu föreslår. Aldrig någonsin har det räckt med att befinna sig i ett land, legalt eller illegalt, för att tillerkännas de rättigheter som medborgaren kan tillräkna sig. Beckmans idé blir än mer absurd när man konsekvent fullföljer hans resonemang. Ska de som uppehåller sig i landet på en längre semester, som utbytesstudent eller säsongsarbetare, ha rätt att rösta eftersom de påverkas av svenska lagar så länge de befinner sig här?

Demokratin har i grund och botten setts som ett system där en grupp människor har ingått ett informellt samhällskontrakt mellan stat och individ (givetvis med formella komponenter). Dessa individer blir sedan medborgare. Staten lovar medborgaren att sörja för fysiskt skydd och tillhandahålla en varierande mängd förmåner, samtidigt som staten tillerkänner individen grundläggande rättigheter såsom yttrandefrihet, trosfrihet, skydd för den privata äganderätten osv. Staten garanterar vidare medborgarens rätt att deltaga i landets styre. Medborgaren i sin tur lovar att följa de lagar som gemensamt upprättats, betala de skatter som avkrävs henne och lovar att ställa upp till försvar av riket vid krig och orostider.

Beckmans omdefinition brister i att han inte förstår att de rättigheter som medborgarna har samtidigt är knutna till skyldigheter. Den illegala bryter mot alla dessa skyldigheter. Han respekterar inte lagarna och han betalar inte skatt, men som resonemanget går så ska han kunna förvänta sig att få ta del av de skattefinansierade förmånerna såsom fri skolgång. DN skriver vidare att:

”Det kanske inte är medborgarskapet – vilket bortskänkes som en gåva av nationen – som ger rätten till demokratiskt deltagande. Kanske är det i stället den legala relation som ofrånkomligen upprättas mellan en människa och det politiska system som hon för närvarande är underställd.”

Det är sant att begreppet medborgare idag är en aning urvattnat, men det betyder inte att det behöver vara så. Utvecklingen är fortfarande reversibel. De tankar som DN propagerar är dock redan på väg att genomdrivas i landet. Sedan en tid tillbaka får icke-medborgare, med permanent uppehållstillstånd, rösta i kommunalval. Detta bryter mot vårt grundläggande medborgarkoncept. Dessa personer får rättigheter utan att behöva uppfylla alla skyldigheterna. Själva tanken att personer som inte är medborgare kan fungera som vågmästare för avgörande beslut som påverkar medborgares liv är mycket underlig. Det är sant att medborgarskapet skänkes bort alldeles för lättvindigt idag, men det är inte skäl att även skänka bort rösträtten lika lättvindigt.

%d bloggare gillar detta: