Kommer Saudiarabien lyckas med att införa en mer moderat form av islam i landet?

ANALYS

Nyligen gjorde den saudiska kronprinsen Mohammed bin-Salman ett remarkabelt uttalande vid en konferens om investeringar i Saudiarabien. Han deklarerade att Saudiarabien hade beslutat om ett byte av religionspolitisk inriktning. Hädanefter, hävdar kronprinsen, ska Saudiarabien anamma en mer moderat tolkning av islam, i kontrast till den sedan länge rådande radikala wahhabitiska uttolkningen av islam. Detta är lika anmärkningsvärt som det faktiskt är svårt att ta på allvar. Den salafistiska wahhabismen har sedan sena 1700-talet stått under familjen Sauds beskydd. De båda har existerat i en form av symbios. Wahhabismen får beskydd av den saudiska staten, samtidigt som wahhabismen i sin tur legitimerar familjens Sauds styre såväl som dess väktarskap av de heliga platserna i och runt Mecka. En effekt av detta känsliga samspel har varit att samtidigt som wahhabismen och andra med dem anknutna salafistiska rörelser har bedrivit revolutionär verksamhet i utlandet, så har familjen Saud suttit i orubbat bo på hemmaplan. Men bara så länge som stödet för wahhabismens radikala lära förblir intakt och ekonomiska resurser flödar vidare till den radikalism som man exporterar i stor skala. Så, vad händer nu med Saudiarabiens inre stabilitet, när wahhabismens dogmer ifrågasätts (om än indirekt) på detta sättet?

Kronprinsen tar upp 1979 som ett startskott för en negativ utveckling. Detta är delvis sant. Inte på så sätt att familjen Sauds statsbildning har stöttat wahhabismens heliga krig mot alla s.k. ”moderata” muslimer i mer än 200 år nu, om än från och till. Dagens sponsring av wahhabitisk radikalisering av muslimer världen över är således inte som princip någonting nytt. Det är dock riktigt att påpeka att 1979 utgör ett form av vägskäl. Den shiamuslimska revolutionen i Iran 1979 väckte åter till liv en gammal aversion mellan shia och sunni och familjen Saud kom att frukta för sitt grepp om makten. Det finns en shiamuslimsk minoritet i landet och som om illa inte vore nog så är de bosatta just i den östra delen av landet där oljan finns. Saudiarabiens svar blev att inleda en maktkamp i hela den muslimska världen och i den muslimska diasporan, med Ayatollan i Teheran, om den muslimska världens själ. Man såg det som så här: Det enda sättet att säkra den egna positionen var att förvandla den muslimska världen till en wahhabitisk värld.

Kärnan bland de jihadkrigare som från 1800-talet till 1920-talet förde wahhabismen från land till land med svärdet i hand i familjens Sauds namn, var Ikhwan (Brödraskapet).

Det har länge funnits en kluvenhet inom den saudiska familjen när det gäller modernism. Samtidigt som man har vältrat sig i västerländska lyxprylar så han man velat hålla en fasad som islams försvarare. Utifrån vissa medlemmar av kungafamiljens synvinkel, så är kungafamiljen en gisslan i sitt eget land, tvingade att försvara det oförsvarbara, av landets religiösa etablissemang.

Många familjemedlemmar har dock varit av den mer radikala sorten och har (oberoende av kungen?) finansierat ett avsevärt antal terrororganisationer. En kung, Faisal, mördades 1975 av en annan familjemedlem med anledning av att han hade blivit för modern. Stora inre slitningar med andra ord. Det är svårt att med säkerhet säga om de radikala eller de modernistiska dominerar familjen, men nu tycks i alla fall bin-Salman höra till modernisterna. Reformer har redan inletts i form av att kvinnor nu ska tillåtas att köra bil. Den religiösa polisen, Mutawan, syns allt mindre på gatorna och fler nöjesevenemang ska tillåtas. Allt detta är del av bin-Salmans plan för Saudiarabien som heter Vision 2030, vilken inledde trevande i slutet av förra året. Landet ska moderniseras när det gäller förvaltning, ekonomi och utbildning i hopp om ekonomisk tillväxt.

Låt säga att kronprinsens uttalande är uppriktigt menat och att man tänker genomföra denna förändring. Vad skulle då ha kunnat föranleda detta steg?

– En medvetenhet om att oljan håller på att ta slut.

På kort sikt lider man av att oljepriset har halverats, men på lång sikt förstår man att detta bara är den lilla våndan som kommer när oljekranen blir torr. Detta innebär dels att landet måste moderniseras i syfte att skapa en ekonomi som kan bära sig självt, utan oljeinkomster. Detta kräver en bättre utbildad och mindre bakåtsträvande befolkning. Detta förutsätter i sin tur att de radikalas makt över samhället betvingas, vilket i sig inte kommer bli lätt, då det religiösa etablissemanget har kontroll över utbildningsväsendet. När kronprinsen säger att ”vi kan inte hålla på så här i 30 år till”, så är detta en tidshorisont som styrs av när man tror att oljan kan vara om inte slut så avsevärt mer svårtillgänglig vid slutet av dessa 30 år. Man inser att man inte klarar av att förbli salafistiska i 30 år till. Då är det försent att ställa om ekonomin. Sötebrödsdagarna är med andra ord snart över!

Bush Jr. och kronprins Abdullah.

Den andra konsekvensen av att oljan någon gång inom en inte för avlägsen framtid tar slut, är att USA då kommer tappa intresset för regionen. Saudiarabien står då ensamma och får värja sig självt. Man kan då, om man fortsätter på samma sätt som idag, befinna sig i en mycket fientlig omgivning. Saudiarabiens stöd till den wahhabitiska expansion som har de-stabiliserat inte minst många grannländer, har skett under USA:s militära paraply. Om, eller kanske snarare när, USA drar sig ur regionen så står Saudi där med ett koppel grannar som mycket väl kan vara hämndlystna. Iran är fortsättningsvis en bitter fiende, för att inte tala om Syrien, och till nordväst finns Jordanien och Egypten som har lidet mycket under den salafism som till stor del är inspirerad av och ofta även finansierad av Saudi. Kanske drömmer den blivande saudiska kungen mardrömmar med anledning av det faktum att just Egypten var det land som gick in och gjorde slut på både det första och det andra Saudiska riket, som så plågade sina grannar med sitt blodtörstiga jihad, i början av 1800-talet?

– Trumps påtryckningar

Donald Trump har utövat potenta påtryckningar på den saudiska regimen att förändras och att bekämpa jihad-terrorn. Detta står i stark kontrast till den obehagligt nära relation som Bush Sr. och Jr. hade med den saudiska kungafamiljen och den insmickrande och islamfjäskande hållning som Obama hade till arabvärlden generellt sett och Saudiarabien i synnerhet. Det tal som Trump höll till saudierna under ett besök där i maj 2017, utgjorde en ny tydlighet i relationen mellan USA och Saudi. Trump var tydlig som troligen ingen annan tidigare president om Saudiarabiens skyldighet att ta itu med det våldsamma globala jihad som till så stor del har sitt ursprung innanför landets gränser.

Obama viker sig underdånig inför Saudiarabiens kung!

Jag ser det inte som en slump att den kanske största, öppet sett, men definitivt den mest oblyga, finansiären av jihad-terrorism, Qatar, bara en månad senare utsattes för en handelsblockad och diplomatisk isolering av Saudiarabien tillsammans med Egypten, Bahrain och Förenade Arabemiraten, med anledning av detta stöd (1,2). Visst, det har gnisslat mellan de två wahhabitiska broderstaterna Qatar och Saudi länge, gällande hur långt man ska gå i stödet av utländska radikalism, inte minst när det gäller det Muslimska Brödraskapet, men detta steg är längre än vad man kan förvänta sig utan stöd från USA, som ändå har en stor militärbas i Qatar. USA har officiellt försökt att medla och uppmanat till moderering, men samtidigt har Trump hela tiden stöttat kraven på Qatar. Landets goda relationer till Iran har också varit en stor stötesten.

Anledningen till att Saudiarabien nu tycks vara särskilt mottagliga för dessa påtryckningar från USA, är att de är mer än lite oroliga för att de håller på att tappa kontrollen över den eld de leker med. Kungafamiljens relation till jihadisterna kan verkligen liknas vid en man vid en eldstad en kall natt. Han behöver den för att hålla sig varm, kanske rent av vid liv, men om den sprider sig utom kontroll så är det lika dödligt. Kanske anser kungafamiljen att den delikata maktbalansen mellan dem och den radikala uleman nu riskerar att hotas? Tillkomsten av IS, som Qatar har gett mycket stöd, har satt skräck i dem. Tanken på att en liknande folklig revolutionär rörelse skulle kunna uppkomma även på hemmaplan skrämmer troligen. Många huvuden i kungafamiljen skulle då rulla! Hotet är uppenbart nu när IS styre i Syrien håller på att kollapsa och de många saudierna som har rest dit troligen återvänder. Situationen i Saudiarabien är definitivt inte stabil. Befolkningen är ung och rastlös och arbetslösheten är hög. Många unga vill modernisera, men ännu fler är radikala och blir allt argare.

Avslutningsvis: Vad kommer dessa reformer leda till?

Kommer man lyckas avhjälpa de strukturella ekonomiska problem som finns i landet med dessa reformer? Kommer man kunna ta udden av de radikalas frustrationer innan det är för sent. Eller kommer man rent av påskynda deras radikalism med detta drag? Det är väldigt svårt att säga vad som kommer hända, men jag kan inte tänka mig att det kommer gå lätt att vända helt på religionssynen i ett land som i decennier har utgjort epicentrum för den radikala muslimska väckelse som plågar hela världen idag. Ska den wahhabitiska mördarkultens hemland nu framgångsrikt moderniseras, samtidigt som alla wahhabitiskt sponsrade moskéer runt om i världen spyr ut hat, illvilja och intolerans gentemot just denna moderna värld? Tillåt mig att tvivla, men om det är någon som kan så är det just den familj som i decennier nu har fått världens mest bakåtsträvande religiösa ideologi att acceptera deras egna utsvävade, dygdelösa och depraverade livsstil. Problemet är att vare sig man lyckas pacificera det religiösa etablissemanget på hemmaplan eller ej så kommer det inte vara till någon nytta för oss i Europa, då allt tal om att verka mot radikalisering bara kommer leda till en läpparnas bekännelse från uleman och något som bara kommer synas på just hemmaplanen. Utomlands kommer wahhabismen oavsett fortsättningsvis utgöra den främsta källan till att skapa splittring och fientlighet mellan muslimerna i diasporan och deras värdländer.

Annonser

Krimkrisens ursprung ligger i konflikten mellan realpolitik och demokratiska principer

(Europaportalen 20 mars 2014)

Rysslands realpolitiska världsbild, där man har rätten till en intressesfär, står mot principen att varje stat ska få bestämma över sitt eget öde. Västmakternas sätt att navigera mellan dessa två positioner har lett oss fram till dagens situation. Ryssland har fått upprepade löften från väst som man de facto har svikits, men vad är viktigast och vad ska vägleda politiken gentemot öst; löften till en autokrati eller demokratiska staters egna önskningar? Skulle väst ha spelat efter Ryssland pipa för att undvika krig, eller var det rätt att stå för de demokratiska principerna, oavsett riskerna?

De realpolitiska löften som gavs till Ryssland

Ryssarna anser att alla de fyra senaste amerikanska presidenterna har svikit Ryssland. Det började med det tyska enandet. Både Thatcher och Mitterrand hyste tvivel om detta var rätt väg att gå, men Bush Sr. insåg att detta var det enda riktiga för Europa. Oavsett andra ledares tvivel så var den viktigaste nöten att knäcka; Sovjet. Utan Gorbatjovs godkännande så kunde det aldrig bli tal om en återförening av Tyskland, inte minst med tanke på att det fanns en avsevärd mängd sovjetisk trupp i Östtyskland. Gorbatjov övertygades genom att Bush och utrikesministern Baker lovade honom att Nato inte skulle avancera ”en inch” öster om den nya tyska gränsen. Så blev det inte och Ryssland ansåg sig sviket. Bakers hånfulla svar var att ”han skulle ha krävt att få det skriftligt”!

Ryssland fick också löften om att USA inte skulle ta några ”strategiska initiativ på Rysslands bakgård”. Bill Clinton bröt mot detta löfte när han bombade först serberna i Bosnien och sedan själva Serbien under Kosovokriget 1999. Detta var ett tungt slag för Ryssland, med tanke på att serberna var ryssarnas broderfolk. Bandet dem mellan hade varit utomordentligt starkt sedan slutet på 1700-talet. Så pass att Ryssland störtade in i det första världskriget som ett resultat av det löfte om stöd som man hade gett Serbien till skydd mot Österrike-Ungerns aggression. Bombningen av Belgrad var troligen instrumentell i att Boris Jeltsin fick stiga ner från presidentposten.

Efter 9/11 gav Putin, trots att han hade förts fram som en reaktion på den Rysslands svaghet, USA sitt fulla stöd. Baser uppläts till USA i Centralasien för bruk i Afghanistan och man tillät överflygningar. Ryssarna delgav amerikanerna sina erfarenheter av krigsförting i landet och kanske viktigast; ryssarna ”överlät” sin proxy-fraktion i Afghanistan, Norra Alliansen, till USA, för bruk mot talibanerna. Ryssarna med Putin i spetsen såg det som att de nu var amerikanernas likar och att de överenskommelser som ingicks när Tyskland enades nu skulle respekteras. Svaret från Bush Jr. blev istället att expandera Nato ännu mer och vad som kanske var än värre i ryska ögon; USA skrotade ensidigt ABM avtalet (förbud mot anti-ballistiska missiler) och placerade ut radar- och missilanläggningar i Östeuropa. När man flyttade fram Natos positioner till Georgien, en manöver som Putin uttryckligen hade sagt skulle leda till krig, kom också svaret. Putins krig mot Georgien 2008 var hans sätt att deklarera att Nato hade trängt för långt in i Rysslands intressesfär och visa att han menade allvar med sitt hot.

När Obama tillträdde lanserades en re-set (återställning) i relationerna mellan USA och Ryssland, där Obama villa skapa en relation med frontmannen Medvedev. Samtidigt förolämpade han Putin, genom att säga att ”han har ena foten i kalla kriget”, vilket inte var särskilt konstruktivt med tanke på att det var Putin som egentligen bestämde. Obama fortsatte på den sedan länge inslagna linjen att agera kantigt mot Ryssland. Rysslandkännaren Stephen Cohen menar att den amerikanska politiken gentemot Ryssland sedan kalla krigets slut har präglats av synen på Ryssland som en besegrad nation. Det är ett faktum att Sovjet/Ryssland var förloraren i den globala maktkampen, men det innebär inte att landet måste behandlas på det viset.

Jag ser en parallell i hur Tyskland behandlades efter det första världskriget, vilket ledde till revanschism och Hitlers upplyftande till makten. Nu ser vi att Putin är Rysslands svar på vad dom uppfattar som den dåliga behandling landet har fått utstå. Kanske har vi i väst bidragit till att demokratin tappade fortfäste och ryssarna återigen började drömma om en stark ledare som kunde ta dom ur situationen?

Principargumentet

Ryssland känner sig svikna på grund av USA:s hållning och svikna löften, men till vilken grad ska detta styra vårt handlande? Hur ska balansen se ut mellan realpolitik och demokratiska principer?

Skulle man ha gett löften till Sovjetunionen och Gorbatjov? Givetvis inte! Det hade varit bättre att utstå ett dödläge i ett antal år än att ge oärliga löften. Brutna löften i storpolitiken får som vi ofta ser stora konsekvenser. Löftet betydde lite för USA som snabbt glömmer sin historia, men Ryssland som är besatt av den glömmer inget. Givet denna olyckliga situation, hur skulle man fortskrida? Kan vi idag tillerkänna en semi-demokratisk stat som Rysslands att ha intressesfärer? Detta är givetvis en anakronism. En stat ska inte kunna erkännas rätten att bestämma över en demokratiska stats vägval och ställningstaganden. Stephen Cohen, från Harvard, försöker validera den ryska positionen genom att säga att ”Nato också utgör en intressesfär”, men detta kunde inte vara längre från sanningen.

Givetvis har USA som enskild stat intressen, till exempel i oljetillgångarna i Centralasien, men detta måste betraktas separat från länder i Östeuropas strävan efter trygghet och skydd från Ryssland. Rumäniens, Polens och Ukrainas säkerhetspolitiska beslut är inte ett uttryck för effekterna av en amerikansk intressesfär. Frågar du mannen på gatan i Östeuropa varför han vill att landet ska vara en del av Nato och EU så handlar det om viljan till integration med väst och den befogade rädslan för öst och inte om oljepipelines genom Kaukasus.

Ska vi i väst respektera att hela Östeuropa ligger under Rysslands hand på grund av ett oförsiktigt löfte från Bush Sr? Eftersom svaret är nekande, så återstår att NATO och EU länderna tänker igenom hur man ska expandera österut om man får förfrågningar från länder i den f.d. ryska intressesfären och om organisationerna vill ta in dessa länder. Man måste i så fall vara raka och tydliga mot Ryssland när det gäller principen att alla länder, inklusive Rysslands grannar har rätten att bestämma över sitt eget öde, men man måste också behandla landet med respekt och varsamhet. Det går att nå samförstånd i dessa frågor med Ryssland om man behandlar landet som en like och inte en skolpojke som ska uppfostras. Ett sätt man kan nå fram till Ryssland är att inte förlägga några amerikanska baser i de nya Nato-länderna. Detta är en självklar finkänslighet, som man har förbisett.

Ett annat lite mer drastiskt steg är som jag har nämnt tidigare är att man ska ta de ryska minoriteternas krav på allvar och inte låsa fast sig i gränsdragningar som är artificiella. Ryssland har accepterat att många ryssar har hamnat på fel sida av gränserna efter Sovjets sammanbrott bara tack vara att detta har gett dem inflytande i länder som Ukraina och Kazakstan. Nu när till exempel Ukraina håller på att glida ryssarna ur händerna så är Moskva mindre benäget att acceptera en sådan situation. Putin synes vilja rädda vad som räddas kan.

Militära ingrepp för at slita territorium ur andra länders händer kan aldrig anses vara acceptebelt. Desto mer skäl då att vi i väst ser till att eliminera konfliktorsakerna och beakta de legitima klagomål som finns innan det behöver gå så långt. När det väl har skett så har vi bara dåliga alternativ kvar att välja mellan!

Det ända sättet som en expansion av Nato och EU österut kan ske utan konflikter är  således att väst spelar en aktiv roll i att lösa de ryska minoritetsproblemen på ett fredligt sätt och att Nato tar Ryssland oro för inringning på allvar. Gränsrevision är inte ett medel som vi ska sky, så länge det sker fredligt och via korrekt genomförda folkomröstningar. Istället är det ett medel för att skapa en säkrare och mer stabil värld.

%d bloggare gillar detta: