De politiska eliternas arrogans och massinvandringen fick britterna att lämna EU

ANALYS

Brexit kommer nu att bli verklighet och politiska och ekonomiska eliter runt om i EU är förfärade. Hur kunde detta ske undrar de? Svaret är ganska enkelt: Europas folk känner en stor gemenskap med övriga européer och vill ha ett samarbete dem emellan, men det är en minoritet som vill ha en fördjupad politisk union, med förlorat nationellt politiskt självbestämmande. Detta har integrationsivrande politiska eliter aldrig förstått!

Många blandar ihop de allmänna EU-positiva känslor med ett inbillat stöd för EU:s politiska centralisering. När opinionsinstitut frågar; ”Är du positiv ställd till EU?” så svarar folk ”Ja” för att de vill vara en del av den inre marknaden och rörelsefriheten och för att man stödjer den generella fredsbevarande aspekten av samarbetet. Det betyder sällan att samma person stödjer klåfingriga byråkratiska tendenser i Bryssel och det europeiska superstatsprojektet. Än mer sällan innebär det ett stöd för EU-byråkraternas agenda att ta emot ca 1 miljon migranter per år till EU, eller den kravlösa expansionen mot syd och sydöst, som snart kommer resultera i Turkiets anslutning.

De ganska EU-positiva svenskarna röstade för en anslutning till EG, såsom undertecknad själv gjorde, men vi blev aldrig tillfrågade om Unionen! Om Euron ja, men inte om författningen och om den hela tiden fortskridande politiska integrationen! Spanjorerna som är beroende av bidrag från EU:s rika röstade så klart ja till den nya författningen, men Frankrike och Holland röstade klart nej. Anmärkningsvärt med tanke på att Frankrike var en av grundarländerna! Dessa nej kördes två år senare över av EU genom Lissabonavtalet och alla vidare folkomröstningar om författningen ställdes in. Frankrike och Holland är också samma länder där starka krafter nu ropar för folkomröstningar till stöd för att lämna EU. De politiska eliterna i EU tar inte ett nej särskilt väl och vi börjar se folkens reaktioner på detta förhållningssätt ta form nu.

Här vill jag lägga in två citat som illustrerar arrogansen och de bedrägliga avsikterna från EU-eliternas sida. Från Jean Monnet till Jean-Claude Junker finns en tydlig kontinuitet. Monnet, en av EU:s grundare sade 1952 så här;

”Europes nations should be guided towards the superstate without their people understanding what is happening. This can be accomplished by successive steps, each disguised as having an economic purpose, but which will eventually and irreversibly lead to an federation.”

EU kommissionens ordförande Jean-Claude Junker sade 2004, medan han var premiärminister i Luxemburg, följande, som för att påvisa att han var samma andas barn;

”We decide something, leave it lying around and wait and see what happens. If no one kicks up a fuss, because most people don’t know what has been decided, we continue step by step until there is no turning back.”

De integrationsvänliga statschefer som är chockade över Brexit och som har varit en del av detta föraktfulla förhållningssätt gentemot folkens vilja borde se sig själva i ögonen. Vad trodde dom skulle hända, när de bara fortskred med integrationsarbetet samtidigt som de ignorerade alla negativa reaktioner? Brexit är det logiska svaret på detta agerande!

Det är uppenbart att samma européer som vill vara en del av den inre marknaden, ofta inte vill vara en del av den fördjupade politiska integrationen. Istället resulterar den bristande lyhördheten, bland EU-eliterna när det gäller denna ovilja bland folken att ställa upp på deras politiska visioner, i en vidgande klyftan mellan folk och styrande. Den opinionsundersökning som utfördes av SIFO bland svenska väljare efter beskedet om Brexit illustrerar detta. 52 % vill stanna kvar i EU, troligen definierat såsom jag gjorde ovan, mot 31 % som vill ur, medan 52 % anser att EU är på väg åt fel håll, mot 14 % som ser en ljus utveckling. Detta betyder troligen som sagt att de vill vara en del av det ekonomiska samarbetet, men att de inte gillar den pågående centraliseringen av makt till Bryssel.

Nu ska det bli intressant att se hur de pådrivande krafterna i EU:s integrationsarbete reagerar. Det finns en del röster som reagerar med lättnad över att britterna lämnar, då man identifierar en grundläggande spricka mellan britterna, som vill ha frihandel, å ena sidan och den kontinentala synen bland fransmän och andra som vill se en mer statsinterventionistisk och protektionistisk ekonomisk politik å andra sidan. Dessa personer menar att EU nu står mer fritt att integrera utan ett Storbritannien som hela tiden har lutat sig på handbromsen. Här undlåter man dock att se att några av de starkaste yttringarna av motstånd har, fram tills nu, skett på kontinenten. Hur ska man blidka denna opposition? Eller tänker man bara köra på som om ingenting har hänt? Oddsen talar då, enligt min mening, för att EU då spricker inom en inte allt för avlägsen framtid.

Om den maktfullkomliga arrogansen gentemot superstatsmotståndarna var en av de avgörande faktorerna i att frammana Brexit, så var EU:s policy att uppmuntra till och acceptera en stadig massmigration till kontinenten från Afrika och Mellanöstern den andra faktorn. Det råder inget tvivel om att detta är en policy som majoriteten av Europas folk inte vill ha. Ändå framskrider eliterna även här i otakt med sina befolkningar.

Dublinöverenskommelsen var väldigt dåligt genomtänkt, om den var avsedd att lägga hinder för massmigration, men det var den ju inte. Skulle någon på fullt allvar kunna tänka sig att Grekland, Spanien och Italien skulle ta hand om alla migranter som kommer till Europa? Det var givetvis underförstått att de skulle släppa igenom alla dem som egentligen bara ville fortsätta norrut.

Var det ett rimligt system där ett par länder i norr skulle kunna locka till sig hela världens mindre bemedlade, medan länderna i söder skulle få ta emot anstormningen? Givetvis inte. Systemet var aldrig tänkt att fungera. Då skulle inte dessa länder ha fått locka migranter som de andra inte ville ta emot. Då skulle man istället ha tagit fram en gemensam officiell policy. Då skulle en gemensam yttre gräns istället ha fått ett riktigt skydd av gemensamma krafter.

I själva verket så driver EU-eliterna en agenda, som stöds av centrala aktörer runt om i Europa, som går ut på att EU ska ta emot 50 miljoner migranter fram till år 2050, om inte förr. Den eftersträvade migrationen underblåses av migrationskontor nere i Afrika, där EU-byråkrater matar ut budskapet till afrikanerna att alla är välkomna.

Är det konstigt om de européer som inte är intresserade av denna framtid nu gör uppror mot EU:s migrationspolitik och går så långt att de vill bryta ut sina länder ur EU-samarbetet? De som har skapat denna migrationspoltik bär också ansvaret för att EU nu rämnar sönder!

Annonser
%d bloggare gillar detta: