Religionskritik på religionens villkor?

Hanna Gadban och Bahareh Andersson kritiserar på SVT Debatt d 1/7 FEMEN med påståendet att deras aktioner är kontraproduktiva. FEMEN kallas för extremister och jämförs med de riktiga extremister som de försöker rikta sökljusen mot. Ska bara bröst numera betraktas som extremism?

Författarna skriver att man inte ska ”förolämpa” deras heliga platser oavsett vad som lärs ut där, islamism, jihad eller terrorism. Varför ska representanter för en religion ges ett sådant frikort att säga vad de vill utan att någon tillåts reagera, när företrädarna för en politisk organisation inte får det? Menar författarna att all civil olydnad är fel, även den som inte skadar någon person eller egendom? Var Pussy riot:s demonstration mot den rysk ortodoxa kyrkans förlegade kvinnosyn och vidriga homoförakt, i en av deras katedraler också fel?

Författarna argumenterar för att provokationer, som FEMEN:s, bara bidrager till att ytterligare radikalisera islamisterna. Att deras aktioner befäster islamisternas bild av västerländska kvinnor som horor. Här är man inne på fel spår. Med detta tankesätt låter vi islamisterna sätta spelreglerna. Vi dansar efter deras pipa. Om vi ska föra en diskussion där de får definiera vad som utgör dålig respektive bra moral så har vi redan förlorat innan vi börjat. Ska då västerländska kvinnor bli lite mer kyska så att islamisterna inte ska tycka att de är horor? Ska en kvinna som uppträder barbröstad vare sig på stranden eller i en legitim protest anses vara av dålig moral bara för att tillfredsställa extremistiska muslimers synsätt? Om den västerländska kvinnan istället, inte ska anpassa sig efter islamisternas syn på dem, Hanna och Bahareh, varför ska FEMEN-aktivisterna då fördömas?

Författarna tror sig vinna striden mot de islamister som de menar har en medeltida kvinnosyn, genom att förmå dem att förstå feministernas synsätt medelst debatt. Detta förefaller vara något optimistiskt. Det ligger i de radikala religiösas natur att inte lyssna och de har tillräckligt med skäl att se fram emot en framtid där de inte behöver beakta meningsmotståndare. Islamismen är på tillväxt i Europa, inte på väg tillbaka. Samtidigt har vi en statsmakt som gör allt för att islamisternas krav på religiös särbehandling ska tillgodoses. Således Bahareh och Hanna, det är inte lätt att omvända de som känner att de har vind i seglen.

Hur ska man gå tillväga om man inte kan övertyga sina extremistiska motståndare? Man ska appellera till alla som faller där emellan. Man ska göra som européernas gjorde med kristendomen. Man ska belysa bakåtsträvarnas reaktioner på moderniteten genom att provocera och provocera och sedan provocera lite till. Då visas deras sanna natur upp för alla.

FEMEN-aktivisterna klädde av sig själva om man ser till ytan, men egentligen tjänade deras aktion till att klä av islamisterna. Där stod bakåtsträvarna ”nakna” inför allas åsyn och öste skymford över kvinnorna som hade vågat utmana deras föreställningar, nakna inpå själen.

Lite missriktat blir det när författarna skriver: ”Om vi accepterar detta beteende accepterar vi även att kvinnor viker ut sig på sina arbetsplatser, för att visa sitt missnöje i sin strävan efter jämställdhet.”

Den halvnakna protesten riktar sig mot sexuellt förtryck och har där sin relevans, medan t.ex. en kvinnlig sjuksköterska eller en lärare som protesterar för högre löner inte har nytta av denna typ av aktion, då så många andra faktorer spelar in där som inte har med sex och kön att göra. Mosképrotesten handlar inte huvudsakligen om jämställdhet, om jag har förstått den rätt, utan om sexuell kontroll. Således är konklusionen orimlig.

FEMEN protesterar, i detta fall, mot könsmaktsordningen inom konservativa och radikala muslimska miljöer, där mannen söker kontrollera kvinnans sexualitet, hennes attraktionskraft och hennes fortplantning. I detta sammanhang tjänar den barbröstade protesten sitt syfte, genom att deklarera att: ”Ni kontrollerar inte MIN kropp”!

Annonser
%d bloggare gillar detta: