Slutet på USA:s inflytande i Mellanöstern

USA:s position i Mellanöstern har försvagats allt mer sedan den arabiska ”våren” inleddes. På den elfte årsdagen av 9/11 sattes ytterligare en spik i kistan för det amerikanska inflytandet.

Det allianssystem som USA byggde upp i regionen som verktyg för att säkerställa oljeleveranser, hålla Sovjet ute och Israel vid liv, efterlevde inte på något sätt de standarder som våra demokratiska länder i väst hade satt efter andra världskriget. Stödet till auktoritära regimer grundade sig på det rimliga antagandet att länderna inte var mogna för  demokratiska processer. Det kan även sägas att de regimer som USA stödde vid 60 och 70-talen, såsom Jordanien, Marocko och Saudiarabien, inte var fullt så hänsynslösa som de som hade anammat arabsocialismen och allierat sig med Sovjetunionen, exempelvis Syrien, Egypten och Irak. Det kanske är så man rationaliserade denna policy?

När Sovjet försvagades och slutligen kollapsade fick USA en hel rad av de f.d. sovjetallierade diktatorerna i knäet, såsom Saddam och Mubarak. Det omoraliska med att ha täta relationer med dessa fick nu även det rättfärdigas. Egypten behövdes för att landet skulle skriva under och respektera freden med Israel. Irak behövdes som en spelbricka för att ringa in det revolutionära Iran. Det är denna period, 80-talet, som USA mest av allt ifrågasätts för och på goda grunder men realpolitik är aldrig ett enkelt och rent spel. Vore det att föredra att det aldrig skrevs på fredsavtal mellan Israel och Egypten respektive Jordanien? Svåra frågor som det fortfarande kommer tvistas om många år från idag.

När den arabiska ”våren” satte fart så blev det snabbt uppenbart för USA att det var dags att byta fot. Stödet till de auktoritära regimerna var moraliskt klandervärt och kanske inte längre nödvändigt, resonerade man? Någonting måste göras för att kompensera för den illvilja mot USA som hade byggts upp i Egypten. Möjligheten att ingripa mot Kadaffi, utan att riskera egna dödsfall, ansågs som ett lämpligt sätt att kompensera för tidigare synder.

Trots att Kadaffis regim föll och trots att Assads regim är under angrepp i Syrien  så utgör ändå, när man summerar, den arabiska ”våren” början på slutet för USA:s position i Mellanöstern. Den stora vinnaren är istället Saudiarabien.

Trots att USA och Saudiarabien befinner sig i allians i regionen och trots att de har en gemensam fiende i Iran och dennas allierade Syrien, så har de klart motstridiga synsätt på hur regionen ska utvecklas. Saudiarabien har hela tiden under täcket verkat för att sprida sin radikala tolkning av islam, wahhabismen, vilket går stick i stäv med USA:s liberala ansatts. I Egypten till exempel så har det faktum att Mubarak kunnat luta sig mot USA gjort att Saudiarabien inte har kunnat stötta det muslimska brödraskapet fullt så mycket som de önskat. Det har hela tiden handlat om en fin balansgång. Nu när USA tappat Egypten och Tunisien men även kontakten med en allt mer samarbetsvillig Kadaffi, så är det fritt fram för Saudiarabien att flytta fram positionerna.

Den saudiska staten är en levande motsägelse; konservativ och samtidigt revolutionär. Det saudiska kungahuset sitter vid makten på nåder av de religiöst lärda. Överenskommelsen som gäller mellan huset Saud och den wahhabitiska uleman sedan 1700-talet går ut på att uleman legitimerar familjen Sauds styre så länge som kungahuset verkar för att sprida wahhabismen utomlands. Således; konservativt hemma samtidigt som man exporterar revolution utomlands. Sedan länge finansierar Saudiarabien muslimska brödraskapet i alla länder där de verkar och ofta långt mer radikala salafistiska rörelser och terrorgrupper, såsom Hamas.

I praktiken så har Saudiarabien nu tagit över delar av det amerikanska alliansnätverket i regionen. Obama har intalat sig själv att det muslimska brödraskapet går att jobba med, att han kan påverka dem i moderat riktning. Med god hjälp av missriktade islamologer så intalar han sig att MB representerar en ”moderat” version av islam. Denna uppfattning står i motsatts till det mesta av det vi har sett i Egypten sedan revolutionen.

Obama har sedan han blev president fört en genomgripande kampanj för att ändra folks uppfattning om USA i regionen och för att således knyta band mellan USA och de islamistiska rörelser som nu sitter vid makten. En lång rad av ursäkter rörande USA:s tidigare politik har strömmat från Obama-administrationen i riktning mot den muslimska världen. Kronan på verkat var det tal till världens muslimer som Obama höll i Kairo den 4 juni 2009. Detta var fullt av smicker och rena felaktigheter som skulle syfta till att lyfta den muslimska världens självförtroende och visa att de hade en ny vän i Obama. Ansträngningarna gick så långt som till att låta NASA ta tid från sina viktiga uppgifter inom rymdforskningen till att bygga upp muslimskt självförtroende gällande deras deltagande inom den vetenskapliga utvecklingen. När Obama bugade för den Saudiska kungen, ner till midjan, så var för många lågvattenmärket nått i denna kanpanj av krypande. Kanske ska det ses som symboliskt? Obama lämnar över makten över Mellanöstern till den saudiska kungen och intar positionen som vassal. Varför skulle den fria världens ledare vika sig dubbel för en diktator?

Vad blev då resultatet av dessa ansträngningar? Obamas ”respekt-kampanj” har gått ut över vad som är avsevärt mer nödvändigt, nämligen ett förmedlande av våra västerländska värderingar och principer vad gäller frågor som yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter. Ingen märkbar förändring av hur folk i Mellanöstern uppfattar USA har kunnat uppmätas sedan Obama inledde sin uppvaktning. Troligare är istället att detta i många kretsar uppfattas som en svaghet och en brist på kulturellt självförtroende. Det värsta är att dessa personer har uppfattat det hela korrekt. President Mursi är inte intresserad av USA:s sätt att styra när han sätter igång sin omvälvning av det Egyptiska samhället. När han placerar politiskt och religiöst lojala personer på nycklepositioner inom försvaret och inom statligt ägda media och när han bryter mot vad som har stipulerats i fredsavtalet med Israel.

När 9/11 årsdagen närmade sig surrade det i Kairo. Rykten om demonstrationer med orsak av filmen ”The Innocence of Muslims” spred sig i stan. Mursi hade själv uppmanat till demonstrationer riktade mot USA med anledningen av filmen. Den följande stormningen av den amerikanska ambassaden i Kairo var en händelse som helt och hållet låg i Mursis händer att kontrollera. Ambassadens centrala läge, förvarningen om demonstrationerna och det faktum att Egypten besitter en avsevärd såväl militär- som polisarsenal säger oss med all tydlighet att anledningen till att stormningen kunde ske var ett politiskt beslut av Mursi.

Mursi hade att välja mellan att skydda den amerikanska ambassaden och då ytterligare reta upp de salafister som utgör den enda riktiga oppositionen till hans MB, eller låta vandalerna få fritt fram och på så sätt reta upp USA. Fattade han rätt beslut? Ur hans synvinkel så gjorde han uppenbarligen det. Några konsekvenser från amerikanskt håll, i stil med indraget bidrag (1,5 miljarder dollar årligen) eller några andra skarpa politiska signaler har inte kommit. Istället har USA deklarerat att landet ska efterskänka Egyptens statsskuld på 1 miljard dollar. Bedömningen att USA är svagt under Obama har visat sig vara korrekt.

USA kanske intalar sig självt att landet fortfarande har inflytande i Egypten och andra post-revolutionära stater och således fortsätter att vräka pengar över dessa utan några som helst krav på liberal utveckling, men det döljer inte det faktum att de styrande grupperna i dessa länder inte längre ser USA som en makt man behöver ta hänsyn till.

Obama har missat en lysande möjlighet att sätta ner foten och tydligt deklarera vad som förväntas av de stater som är intresserade av att ha en amerikansk representation eller amerikanskt stöd. Han har missat en chans att förklara för folken i Mellanöstern att kritik av religion inte ska fördömmas, som Obamas administration har gjort. Den ska försvaras och rent av uppmuntras!

Naivt om revolutionen i Egypten

Denna artikel publicerades idag på Newsmill.

Naivt om revolutionen i Egypten

(Newsmill 3 juni 2011)

I diskussionen om revolutionen i Egypten har vi fått ta del av många underliga analyser från landets ledande islamologer. De verkar inte vilja se den generella trend som Mellanöstern är inne i sedan mer än 30 år nu. De framsteg som togs mot modernism under 50- till 70-talen är nu på väg att utraderas. Islamiströrelser har varit på frammarsch i hela regionen, från Algeriet och Egypten till Libanon och Irak, och det finns inget som talar för att denna utveckling tappar farten. Nu ser de möjligheter att via demokratin ta ett stort steg mot makten. Det är ingen djärv gissning att påstå att demokratin sprider sig och får fäste i regionen. Den stora frågan är vad det är för politik som kommer att bedrivas. Om vi är förhoppningfulla angående den udda fågeln Tunisien, så bör vi vara lika avvaktande till det som händer i Egypten.

 

(Bilden ovan föreställer Yusuf al-Qaradawi, Muslimska Brödraskapets andlige ledare och fadersfigur)

Revolutionerna i Nordafrika har ingjutit hopp i många om att Mellanöstern kan vara på väg mot en bättre framtid. Osama bin-Ladens död har för många stärkt detta intryck. Det tas som en symbol för att islamismen är på väg bort från scenen i Mellanöstern. Islamologen Leif Stenberg, deklarerar i DN d 3/5, att ”den post-islamistiska eran” är kommen. Denna tolkning har samma löjets skimmer som Francis Fukuyamas tes från 1992 om ”The end of history”. (Denna deklarerade att ideologisk kamp skulle höra till det förgångna, att fred skulle framöver råda, och liberalismen skulle stå alenarådande och oemotsagd.) Detta var att gå händelserna i förväg. Så är även fallet nu vad gäller Stenbergs analys.

En av de många saker som Stenberg missar är att, även om Al-Qaida stöds av oroväckande stora delar av befolkningen i länder som Egypten och Pakistan (ca 20% enligt Pew research center) så är detta inte det riktiga problemet för Mellanöstern. Al-Qaida, och dess nätverksallierade runtom i Mellanöstern har små chanser att inom överskådlig famtid styra den politiska utvecklingen.

Problemet ligger istället i de väldigt populära och folkligt anknutna islamistiska brödrarskapsrörelserna som i detta skede inte använder våld, utan istället verkar genom systemet och siktar på att vinna valen, för att därefter gradvis förändra samhällena i riktning mot sharia och en utvecklingsfientlig framtid.

Mellanösterns befolkning tvingades mycket påtagligt konfronteras med det faktum att deras värld hade förfallit vid Napoleons intåg i Egypten 1798. Sedan dess har det pågått en kamp om vilken väg Mellanösterna ska gå för att åter kunna bli en kraft på den internationella scenen. Skulle araberna närma sig och efterlikna väst i ett försök att komma ifatt, eller skulle som islamisterna ville, araberna istället sluta sig inåt, försöka finna styrka i sin religion och förkasta den västerländska idén. Liberala tankar fick tidigt fäste i elitskikten men aldrig djupare än så, medan de islamistiska reaktionerna var kraftiga och våldsamma, som tex var fallet med wahhabiterna i början på 1800-talet.

I mitten på 1900-talet såg det ut som att Mellanöstern slutgiltigt hade tagit steget in i modernismen. Det framväxte en rörelse som stod på två ben. Det första benet var arabsocialismen, med ett tydligt avståndstagande från västerländsk kapitalism och en preferens för ett stort statligt ägande i näringslivet. De andra benet var arabnationalism, tanken om att de arabiska befolkningen skulle finna sin identitet i det arabiska språket och inte som tidigare i religionen. Dessa två kan med fördel tillsammans benämnas som arabism. Arabismen utlovade ett modernt samhälle som var baserat på jämställdhet och sekulärism.

I den sekulära ideologin låg tankar om att sträva efter jämlikhet mellan könen. Kvinnor kunde röra sig fritt, klä sig västerländskt och sträva efter en framtid baserad på sitt eget värde, åtminstone i städerna. Denna trend var tydlig även i de västorienterade Turkiet och Iran.

Arabismen var särskilt lockande för de kristna minoriteterna, som nu kunde se fram emot att bli jämställda med den muslimska majoriteten. De var således i framkanten inom de arabistiska Baathpartier som bildades i Syrien och Irak. Två framstående exempel är den kristna Michel Aflaq som var medgrundare av Baathartiet i Syrien och den kristna Tariq Aziz utrikesminister och samtidigt en av de starkaste personligheterna i Saddams Irak. De kristnas ställningstagande för ett sekulärt samhälle, och i vissa fall, sammarbete med diktatorer, får de nu betala ett dyrt pris för i form av fördrivning och trakasserier i Irak och Egypten. De kristna i Syrien bävar för vad framtiden ska innehålla.

Arabismen vann  det breda stöd som liberalismen inte kunde få. Anledningen till detta var att arabsocialismen inte var knutet till de gamla kolonialherrarna, utan istället stakade ut en egen väg mot modernismen.

Under tiden för denna modernistiska blomstring verkade de muslimska brödrarskapen i tystnad, byggde upp sin grund och sin ideologi. I Egypten stödde de Nasser när han tog makten 1953, mot löften om inflytande i den nya regimen. Samarbetet sprack snabbt när det framgick hur skilda visioner de två parterna hade, varefter Nasser försökte krossa brödrarskapet. Få trodde att de skulle få inflytande igen, att någonting kunde hindra den våg av modernism som svepte genom Mellanöstern.

Krigen med Israel ändrade på allt detta. De misslyckade utmaningarna av Israel 1967 och 1973 delegitimerade arabismen. Den kunde inte frammana den nationella vilja och styrka som behövdes för att besegra Israel. Den socialistiska komponenten av arabismen, med det stora statliga ägandet och den tunga byråkratin, hade dessutom misslyckats med att bryta den ekonomiska stagnationen i regionen.  

I detta läge trädde islamismen åter fram, efter att ha bidat sin tid. Revolutionen i Iran 1979 blev startskottet till ett islamistiskt återvaknande. Samma år i november försökte islamister i Saudiarabien via Mahdiupproret i stora mosken i Mecca rida på den framgångsvågen. President Sadat mördas 1981 av islamister och ett år senare slår Syrien ner muslimska brödrarskapets uppror genom massakern i Homs.

De arabiska folkrörelserna i Levanten fick en ny skepnad. Shiamuslimernas företrädare i Libanon, det till stor del sekulära Amal, medgrundat av den grekiskkatolska biskopen Gregoire Haddad, har från mitten av 80-talet ersatts av dess islamistiska utväxt Hizbollah. PLO som har många kristna aktivister, och en uttalat sekulär ideologi, har bland palestinierna utmanats av det radikalt islamistiska Hamas, grundat 1987, som vann en majoritet i det palestinska parlamentsvalet 2006.

Överallt där det har genomförts val av mer eller mindre fri natur i arabvärlden de senaste 20 åren, har muslimska brödrarskapet, eller liknande islamistiska organisationer fått en ansenlig andel av rösterna och etablerats som det dominerande partiet. Detta var fallet i Algeriet 1991, där militären inte accepterade resultatet och i de regulerade valen i Jordanien, Kuwait och Egypten och de fria valen i Irak.

Denna muslimska väckelse som sveper igenom Mellanösterns muslimska värld är en av vår tids stora händelser. Det kan omöjligt ha missats av en islamolog. Den är synlig överallt, från den starka identifieringen i religiösa termer, som tar sig uttryck i ökat bruk av slöjor och en ökad känslighet för religiös kritik, till politiskt agerande oftast via det Muslimska brödrarskapet, som med sina förgreningar i många länder, även i väst, är den främsta representanten för denna väckelse.

Via den ofta citerade undersökningen av Pew Researchcenter från dec 2010 får vi veta att bland Egyptens ytterst konservativa befolkning vill 80% ha dödstraff för apostater, d.v.s. konvertiter från islam, att halva befolkningen stödjer terrorgruppen Hamas och att nästan 60% stödjer islamisternas vision för Egypten.

Även här i väst får vi ta del av häpnadsväckande resultat. En opinionsundersökning utförd 2006 bland Storbritaniens muslimer, visar att 40% av dem vill att landet ska styras av sharialagar. Ska vi verkligan vänta oss en lägre andel i Egypten?

En ny undersökning av Pew Research Center utförd i mars-april 2011 bekräftar resultaten i den förra undersökningen, och besvarar min fråga ovan. Här framkommer att 62% av egyptierna vill att landets lagar strikt ska följa sharia lagen. Ytterligare 27% vill att lagen ska följa sharias principer. Endast 5% tog tydligt ställning för ett rättssystem ej baserat på koranen.

37% tycker väldigt bra om muslimska brödrarskapet. Ytterligare 38% har en ganska förmånlig bild av dem. Endast 7% tycker väldigt illa om dem, och ytterligare 13% ganska illa om dem.

Islamologer som Jan Hjärpe hävdar att det muslimska brödrarskapet är lika sekulärt som kristdemokraterna i Sverige. Det är ett underligt påstående som det inte finns någon grund för. Det är inte svårt att ta reda på vad brödrarskapets representanter verkligen anser. Se t.ex. Mats Skogkär i SDS 3 feb (”Bröder till bröders försvar”). Många av er har nog redan läst den artikeln. Jag kan nämna några andra exempel.

Yusuf al-Qaradawi som anses vara det muslimska brödrarskapets fadersfigur och en av de främsta muslimska lärda säger att förintelsen var ”ett gudomligt straff för judarna på grund av deras korruption” och att;

“The last punishment was carried out by Hitler. By means of all the things he did to them – even though they exaggerated this issue – he managed to put them in their place. This was divine punishment for them. Allah willing, the next time will be at the hands of the believers.”

Vidare säger han att han drömmer om att själv få möjligheten att döda en jude före sin egen bortgång, om han så är rullstolsbunden.

 

Muhammed Ghanem, en av ledarna för brödrarskapet, sade i januari 2011 att Egyptens armé skulle förbereda sig för krig med Israel. I mina öron låter detta som ett direkt hot om krig.

Om man anser att dessa uttalanden har för gammalt datum så kan man se till de uttalanden som Subhi Saleh stod för den 25 maj 2011. Även han är en ledande person i brödrarskapet och tillika medlem av den åtta personer stora konstitutionella översynskommite som under våren lade fram förslag på förändringar av konstitutionen.

Saleh sade att nästa regering i Egypten skulle komma att bli islamistisk och att brödrarskapet skulle stärka sin inre gemenskap för att på så sätt kunna ”påtvinga sin vilja på övriga samhället i Egypten”, och att partiet skulle införa sharialag i landet så fort det fick möjlighet att göra detta.

Tidigare under månaden, 10 maj, har samma Subhi Saleh deklarerat att brödrarskapet, med dess front ”Freedom and Justice Party”, ska ingå en islamistisk allians inför valet i september med den salafistiska rörelsen Jama’a al-Islamiyya och dess front, ”Peace and Development Party”. Det hade varit svårt att finna mer ironiska namn på dessa rörelser. Jama’a al-Islamiyya är en känd terrororganisation, med ett flertal blodiga terrordåd på sitt ansvar, bla mordet på 71 turister i Luxor 1997.

Alliansen ska bekämpa hotet om en sekularisering av det Egyptiska samhället, den här gången via valurnorna.

Jan Hjärpe kanske tycker att detta låter som kristdemokraterna i Sverige. Det tycker inte jag!

Ett stort steg i fel riktning togs i folkomröstningen om ändringar i grundlagen den 19 mars. Valets skulle i princip avgöra huruvida den parlamentsmajoritet som väljs i september ska få möjlighet att forma författningen efter sitt tycke eller inte. De som stod på nej-sidan var socialister, liberaler och sekulära, helt enkelt de som inledde revolten på Tahrirtorget. På ja-sidan stod det muslimska brödrarskapet, då det förväntas bli det ledande partiet efter valet. Dagen innan stod det i svensk press att reformen förväntades röstas ner. Experter uppskattade ja-rösterna till max 40%. Resultatet blev en chockerande jordskredsseger för ja-sidan, med 77.2% ja-röster. Det är många som underskattar brödrarskapets styrka och stöd i Egypten. De borde ha fått sig en tankeställare där.

Vi får konstatera att den sekulära arabismen är död i Mellanöstern och kampen står nu mellan en stor välorganiserad islamistisk gräsrotsrörelse som är väl förankrad i de väldigt konservativa värderingar som råder i Egypten, och en odefinierad liberal elitskiktsströmmning utan någon riktig förankring och med svaga partistrukturer. Det är inte för djärvt att säga att konservativa och islamister under överskådlig tid framöver kommer vara den dominerande politiska kraften i Egypten. Vad de använder denna makt till återstår att se. Troligen för mer radikala program än i Turkiet, men inte lika långtgående som i Saudiarabien. Sannolikt vet de att de har världens ögon på sig, och finner det bäst att inledningsvis träda försiktigt frammåt.

Detta kommande maktskifte verkar även menligt på fredsprocessen, då Hamas linje kommer att bli Egyptens linje. Redan nu, under interimregimen, har Egypten öppnat gränsen till Gaza, så att de kan föra in det krigsmaterial de behöver, återupprättat förbindelserna med Iran och gett tillstånd till iranska flottenheter att pasera genom Suezkanalen. Man kan ana brödrarskapets inflytande på militären bakom kulisserna. Det faktum att Abbas har tvingats till samförstånd med Hamas med Egypten som facilitator, är en signal om att han känner att vinden har vänt till förmån för Hamas och att han nu måste agera utefter realiteterna.

Att det arabiska muslimska Mellanöstern någon gång i framtiden helt och fullt kommer att träda in i modernismen råder det nog inget tvivel om. Frågan är bara när? Det vi borde vara medvetna om är dock att innan det blir bättre så kommer det troligen att bli sämre, kanske mycket sämre. Även om det muslimska brödrarskapet inte vinner en majoritet i valet i september, eller ens ensamt kan dominera den valda församlingen, så kan vi inte komma ifrån att det egyptiska folket är väldigt konservativt. En klar majoritet vill styras av sharialag, och är alltså per definition är islamister. Således kommer den valda församlingens utformning att spegla detta faktum.

Den sak som är säker är detta: Egypten är inte på väg att träda in i en post-islamistisk era!

Revolution med osäkert slut

Artikeln nedan publicerades i Skånskan den 16 maj i detta utförande med undantag för illustrationen som jag har lagt till på denna blogg.

Revolution med osäkert slut

(Skånska Dagbladet 16 maj 2011)

Entusiasmen över revolutionerna i Nordafrika är berättigad. Det innebär en historisk möjlighet till ett stort steg framåt för liberalism och frihet i Mellanöstern. Med detta sagt, är det dock viktigt att påpeka att det inte finns några garantier för att det utvecklar sig såsom vi alla önskar. Den generella trenden som det arabiska Mellanöstern är inne i pekar istället åt ett helt annat håll.

Folket och makteliterna i Mellanöstern kunde sannolikt inse att regionen halkade efter under 1700-talets lopp, men aldrig förr hade det varit så pass påtagligt som när Napoleon landsteg i Egypten 1798 och krossade mamlukarmén framför Gizapyramiderna. Någonting behövdes göras för att rycka upp Mellanöstern ur detta tillstånd. Svaret på frågan vad, har delat regionen i huvudsakligen två läger sedan dess. Många reaktioner förblev små eller dog ut, som de bokstavstroende som ville finna stöd i islams heliga skrifter för ett anamande av västerländska tillvägagångsätt. Istället kom två extrema motpoler att utkristallisera sig som möjliga alternativ. Antingen att totalt modernisera och sekularisera regionen för att kunna komma ifatt väst eller som islamisterna ville, följa skrifterna och låta såväl det sociala som det samhälleliga styras av Muhammeds bud och levene.

Under västmakternas beskydd spirade modernistiska tankar och levnadsätt, men aldrig utanför eliternas och de judiska och kristna gruppernas begränsade värld. Istället växte islamistiska väckelserörelser som wahhabismen sig starka. Inte förrän efter kolonialtidens slut, då det fanns ett antivästligt modernistiskt alternativ i form av socialismen, fick moderna tankar en riktig chans i arabvärlden.

Under 1950-talet övertog således den s.k. arabismen, ett hopkok av socialism och nationalism, modernismens fana. Under en period, dominerad av Egyptens ledare Nasser, tätt följd av arabister i Syrien, Libyen, Irak och PLO, såg det ut som att stora delar av arabvärlden skulle ta det slutgiltiga steget mot moderna samhällen och tankesätt. Demokratin fattades ännu, men stora steg togs gällande kvinnors rättigheter, och den allmänna synen på religionens roll i samhället. Det arabiska språket skulle vara den samlande kraften i samhället, inte religion. Muslim eller kristen, sunni eller shia, alla skulle få en likställt plats. Samhället måste således bli sekulärt.

Någon gång på 70-talet började dock den här utvecklingen vända. De socialistiska arabismregimerna blev allt mer auktoritära, korrumperade, ekonomiskt odynamiska och kanske viktigast av allt; misslyckade i kraftmätningarna med Israel. De blev helt enkelt delegitimerade i folkets ögon.

Den islamistiska rörelsen fick under början av 1900-talet ny ideologisk kraft, via egyptiern Sayyid Qutub, och växte fram som folkets alternativ till de korrupta regimerna. Den påbörjade omvälvningen tog fart efter 1979 års revolution i Iran, som inspirerade islamister över hela Mellanöstern. Sedan denna punkt har idén om det sekulära samhället allt mer tappat mark i arabvärlden och arabismen är nu förpassad till historiens skräphög.

De kristna, har nu hamnat på fel sida av historien, då de stödde sekulära diktatorer som Saddam och Assad i förhoppningen om ett samhälle där även de skulle spela en roll. Priset får de nu betala i form av etnoreligiös rensning i Irak. I konflikten om Palestina, var det länge PLO och andra sekulära organisationer som ledde kampen mot Israel. Kvinnor och kristna hade en jämställd och ofta framträdande roll att spela. Nu har det islamistiska Hamas och Hizbollah fångat arabvärldens förtroende att föra denna kamp. Hamas får även minst hälften att palestieniernas röster. Den islamistiska tendensen kan märkas överallt i Mellanöstern då det erbjuds möjlighet till fria eller halvfria val såsom i Algeriet, Egypten, Jordanien, Kuwait och Irak. I gatubilden syns det via det nu omfattande bruket av slöjor, intellektuellt via den ökade känsligheten för religionskritik och via opinonsmätningar som visar på en ökning av islamistiska värderingar. Se t.ex. Pew Research Centers undersökning publicerad i dec 2010.

Antimodernistiska reaktioner har tidigare raderat ut framsteg på det politiska planet, men det sätt på vilket det också sker på det sociala planet saknar motstycke. Den islamistiska väckelsen i Mellanöstern håller i och med förkastandet av modernismen på att att radera ut alla de sociala framsteg som har tagits under de senaste hundra åren i regionen.

Detta kan tyckas bestridas, vid första anblick av medias bevakning av händelserna i Nordafrika. Dessa beskrivs som en revolt av liberal-sekulära twittrande modernister. Det är helt klart så att en del av dessa ungdomar hyser liknande åsikter, och att de slog islamisterna på fingrarna i inledningen. De utgör ändå en minoritet av de som revolterade, och en försvinnande minoritet av den totala befolkningen, som fortfarande är en av de mest traditionella och religiösa i Mellanöstern. I Egypten vill 90% av muslimerna att islam ska ha en stor roll i samhällsbygget. Det är en bra grogrund för det Muslimska Brödraskapet, som i Egypten, precis som i övriga Mellanöstern nu utgör den enda genuina folkrörelsen, sedan arabismen tappat allt inflytande. Islamism är idag den enda ideologi som har något gediget stöd bortom eliternas elfenbenstorn.

Brödraskapet behöver inte nödvändigtvis ta en majoritet direkt i Egypten, men erfarenheten visar att parti nummer två kommer långt efter. Det troligaste scenariet är att islamisterna kommer att dominera politiken i Egypten under överskådlig tid. Man ska inte lägga för mycket vikt vid dylika saker, men det är svårt att inte observera att ju längre revolten pågick, desto vanligare blev synen av hela Tahrirtorget i samlad massbön.

%d bloggare gillar detta: