Afghanistans stundande fall och slutet på interventionspolitiken?

ANALYS+DEBATT

Afghanistan, landet i allas tankar i dessa dagar. Vi ser ett experiment i västernisering i fritt fall. Vi ser kanske slutet på en interventionspolitik, som ser allt mer utsiktslös ut!

Scenerna från Afghanistan för allt mer tankarna till Sydvietnams fall 1975, där regimen kollapsade så fort USA drog sig ur. Vi ser en statsapparat som fullständigt har tappat greppet. Som är genomkorrumperad, inkompetent och oförmögen att frammana kampvilja.

Jag ser fyra huvudsakliga faktorer som ligger bakom den afghanska statens stundande implosion:

1) Mångkultur

Den afghanska staten är byggd på en grund som närmast kan liknas vid flygsand i politiska sammanhang: Nämligen mångkultur! Landet är på intet sätt en naturlig statsbildning, utan består av inte bara en mångfald av etniciteter, utan, ovan på detta, även trätande och stridande klaner och stammar.

Väldigt få stabila långsiktigt statsbildningar har byggts på mångkulturell grund. Ännu färre är byggda på i närtid stridande och trätande multipla etniciteter. Den genomsnittliga afghanen är lojal med sin etno-religiösa grupp och/eller sin klan eller stam. Mycket lite lojalitet finns över till den mångkulturella statsbildningen. Såsom i alla dylika samhällen, fungerar statsmakten mycket dåligt och är genomkorrumperad, eftersom folk generellt tänker i termer av vad de kan få ut ur den, istället för att värna den och bygga upp något gemensamt. Detta blir ett hela tiden självförstärkande mönster, eftersom ju sämre den fungerar, ju mer korrumperad den blir, ju mindre lojalitet kan den sedan uppbåda.

2) Otillräcklig styrka

Afghanistans armé, ANA (ANA=Afghan National Army), består av i runda tal 180.000 – 185.000 man. Mot dem står talibanerna och deras allierade med cirka 80.000 – 90.000 stridande. Vi en första anblick ser ANA numerärt starkare ut, men då bortser man ifrån gerillakrigets natur. För att genomföra en framgångsrik bekämpning av gerillaförband (counter insurgency) så säger tumregeln att man behöver ha 10 x dess styrka. ANA hade alltså behövt mellan 800.000 och 900.000 man i fält!

Anledningen till detta är att de arméer som bekämpar gerillaarméer behöver täcka stora ytor, eftersom de strider mot en svårfångad fiende, som ofta smälter bort i berg eller djungel mellan sina tillslag. Det är svårt att veta vart de ska slå till härnäst och därför måste ytan bevakas hela tiden. Inte minst för att kunna behålla befolkningens förtroende. Något som inte minst ISAF styrkorna har upplevt är att även om de patrullerar i byarna på dagarna, så är natten talibanernas. De kommer då och hämtar försörjning, ”skatt” och bestraffar dem som samarbetar. Precis som under Vietnamkriget. Därför är det inte ovanligt att stora delar av landet ses som ”bestridet”. Och detta är bara för att bedriva en passiv och defensiv kampanj, på ett någorlunda stabiliserande sätt, vilket ANA alltså inte ens har i närheten av numerären till. För att vinna en kamp mot en gerillaarmé så måste det också finnas en offensiv komponent. Det måste finnas en högkvalificerad och rörlig del av armén som kan, med gott understöd av artilleri och flyg, bedriva ”sök och förstör” operationer mot denna gerillaarmé. Detta skulle i så fall vara ANA:s commandostyrkor. De sägs uppgå till 30.000 man, men många av dessa får idag blott utgöra ”brandkårsstyrkor” som får flänga fram och tillbaka mellan hotade positioner, bemannade av resten av ANA som i princip är stationär. Inte mycket kraft till offensiva operationer finns därmed kvar. ANA står hela tiden på hälarna, på grund av sin otillräckliga styrka.

ANA:s Commandostyrkor. Förhållandevis väl utbildade och utrustade, men för få till antalet för att rädda situationen.

Sedan i maj har talibanerna gått in i en slutfas, men snabba offensiva operationer av mer konventionell natur och den demoraliserade afghanska armén faller snabbt samman. Här kan man som sagt dra en parallell till Vietnamkriget, där Viet Cong och NVA (Nordvietnams armé) vid fyra tillfällen försökte gå all-in för att fälla regimen i Saigon; 1965, 1968, 1972 och 1975. Sista gången lyckades man, då USA hade dragit sig ur fullständigt. Man gick efter Maos teori om gerillakrig, där man skulle följa tre steg: 1) Infiltration i byarna och utrensning av fiender. Skapandet av baser för vidare verksamhet. 2) Kamp mot regeringen via gerillakrig, där man försvagar och demoraliserar denna genom att slå till och dra tillbaka med hjälp av naturen. Bygger samtidigt upp sin egen styrka, fysiskt såväl som mentalt. 3) Fullskaligt angrepp där man slår regeringens trupper i öppen krigsföring. Vid misslyckande, återgår man till fas två och börjar om processen igen.

Sedan maj månad befinner sig talibanerna tydligt i fas tre, där man går i öppen kamp med hjälp av förband som har ansamlats under en längre tid mot regeringstrupper som är uttröttade och desillusionerade.

3) ANA:s otillräckliga förmåga

För att uppväga den bristande numerären som hade behövts för att kunna genomföra en effektiv counter insurgency, hade ANA behövt en, i relation till talibanerna, överlägsen stridsförmåga grundad i stridseffektivitet och stridsmoral. Om vi börjar med stridseffektivitet, så kan man konstatera att all den utbildning som har östs över den afghanska statens militära förband, i generella termer har varit som att ösa vatten på en gås. Rekryterna har på det stora hela varit omöjliga att stöpa till soldater utefter västerländsk mall. Orsaken står att finna i humankapitalets beskaffenhet. Rekryterna är allt som oftast analfabeter eller på en bildningsnivå där de har svårt för att på ett effektivt sätt bruka moderna vapen. På en högre nivå kan konstateras att kompetensen ofta saknas för att leda samordning av underhåll och understöd till förband i fält, som således ofta lämnas i sticket. På förbandsnivå kommer även kulturella faktorer in i spel, såsom den omfattande korruptionen, som gör att resurser ”försvinner” genom stöld och annan försnillning. Befäl har ertappats med att ha soldater bara på pappret, i syfte att kunna stoppa deras löner i fickorna.

ANA:s underbefäl på marsch!

Utländska militärer rapporterar om svårigheterna att få dessa soldater att uppträda som sina västerländska förebilder. Saker som disciplin, pliktkänsla, förtroende mellan befäl och manskap, ansvarstagande och initiativförmåga, som ofta utmärker västerländska förband, saknar man i ANA:s formationer. Det är så illa att det mest basala soldatskapet saknas. Soldater skjuter rutinmässigt på måfå mot vad man tror är fiendens positioner. Detta agerande som på välvilligaste sätt kan beskrivas som ”nedhållande eldgivning” blir egentligen bara en förhalning, tills dess att ammunitionen tar slut. Detta vi har blivit vana vid att se från krigshärdarna i Mellanöstern de senaste åren. Utan att få någon som helst utdelning på sin förslösade ammunition, genom effekt på motståndaren, så finner ANA:s enheter sig ofta bli utan ammunition i ofördelaktiga positioner och tvingas således frekvent att kapitulera. Så var nyligen fallet med en förhållandevis välutbildad commandoenhet på ca 25 man, som alla blev avrättade på plats.

Den motsatta situationen är ofta också fallet, men med lika förödande resultat. Amerikanska instruktörer vittnar om att de ANA-soldater de rådger i strid, ofta vägrar strida eller bara avviker från stridszonen.
Något som försvårar situationen med humankapitalet, är det faktum att en stor andel av ANA:s soldater brukar droger. Mellan 50- och 75 % har uppskattats vara brukare av opium och andra kapacitetssänkande droger.

4) En flashback från historien – Den eviga frågan om stridsmoralens betydelse!

Allt detta, den bristande utbildningen, korruptionen, den dåliga ledningen och den otillräckliga numerären, står egentligen i skuggan av den troligen viktigaste faktorn i krig: Stridsmoralen. Viljan!

Stridsmoralen är ofta en funktion av dessa övriga faktorer plus nivån av för syftet erforderlig utrustning, men de tjänar generellt som bidragande faktorer i ekvationen. Kärnan, utgångsvärdet på stridsmoralen är inte avhängigt vilka vapen som finns tillhands eller hur bra utbildning soldaten har fått. Nej, denna kärna är beroende av vad soldaten uppfattar att han strider för. Om det är värt att riskera, eller rent av offra, sitt liv för denna sak. Striden ska då oftast bedrivas till förmån för antingen A) En klart definierad grupp, ett kollektiv som soldaten känner sig som en del av och som har en stark sammanhållning och inre solidaritet och/eller B) En tydlig och för honom attraktiv idé.

Stridströtta men segervissa talibaner!

Detta måste så klart utvecklas:

A) Sammanhållning och solidaritet:

Det finns historiska exempel på detta, såsom när greker och sedan makedonier sopade mattan med det materiellt och numerärt överlägsna Persiska imperiet om och om igen, men mer meningsfullt är att se på tiden efter nationalismens inträde, runt år 1800. Det multinationella Österrike-Ungern fick under sina sista 100 år agera militär strykpåse i relation till resten av Europa, som utvecklades utefter de nationalistiska principerna. Samma skäl låg bakom det ottomanska rikets implosion och var en av flera faktorer bakom det ryska ditos misslyckanden. Under efterkrigstidens många befrielsekrig har vi också sett nationalismens kraft.

Afghanistan är som nämndes inledningsvis en multietnisk stat, utan någon som helst inre sammanhållning. Mellan pashtuner, hazarer, tadzjiker och uzbeker finns inga varma känslor. ANA är etniskt blandad och rent av etniskt kvoterad. Det förvånar mig ringa att förband med så lågt inre förtroende snabbt bryter samman i strid. Skillnaden mot när den Norra Alliansen, bestående av etniska förband av tadzjiker respektive uzbeker, håll talibanerna stången för ca 20 år sedan, är tydlig och talande! Nu faller försvaret i norr som ett korthus!

B) En tydlig och attraktiv idé

Om konflikterna under efterkrigstiden har präglats av någon tydlig trend, så har det varit att den sida som har varit knuten till Väst och vårt politiska och ekonomiska system har haft väldigt svårt för att hävda sig militärt mot de sidor som har varit nationalistiska, kommunistiska eller religiöst baserade. Det har regelmässigt krävts insatser av västerländsk trupp, för att denna sida ska kunna hävda sig. I Östasien, har kommunism och nationalism flutit samman, eftersom det kapitalistiska systemet har sett som (kanske med rätta) som en beståndsdel av utländsk dominans och utsugning. Således vann kommunisterna mot kapitalisterna i Kina. Nordkorea sopade mattan med Sydkorea, innan USA trädde in. Sydvietnams förband smälte rutinmässigt bort, ställds inför Nordvietnams dito och ofta även inför gerillarörelsen Viet Cong. När USA slutligen lämnade Sydvietnam helt på egna fötter så kollapsade Saigonregimen således också snabbt vid det första stort upplagda anfallet från norr i 1975. Situationen påminner mycket om dagsläget i Afghanistan.

• 

• 

NVA och Viet Congs styrkor körde rutinmässigt över Sydvietnams dito, på ett sätt som påminner om talibanernas framfart idag. Ren och skär viljestyrka!

I Mellanöstern trumfade under decennierna direkt efter världskriget, kommunism + nationalism de västerländskt knutna regimerna, fram tills den dagen då islam återuppvaknade som en politisk maktfaktor. Därefter har islam trumfat alla andra rörelser! Det finns ingen kraft, ingen idé eller enande faktor, som kan få muslimer att strida mer villigt än islam. Bara tanken på att det Afghanistan som vi i Väst ville bygga upp, skulle kunna stå sig i längden, ställd inför en enveten islamistisk gerillaarmé, är tyvärr fullständigt historielöst och faktaresistent.

Exempel kan tas ifrån IS framfart i Irak nyligen, där de sunniarabiska soldater som tjänade i landets armé i norra delen av landet, fullständigt smälte bort inför IS-arméns framfart. Dessa sunniaraber tjänade en statsbildning där shiaaraberna var den härskande fraktionen och de själva hade berövats allt inflytande. De var, naturligt nog, mer benägna att förena sig med en armé som stred för sunniislam, än att skjuta mot den. Det enda som stoppade de islamistiska rebellerna i Syrien, där sunnichauvinistiska al-Qaida hade en framträdande roll, var, inte chockerande, shiaislamister som stred för sin religion. Samma sak hände i Irak, där shiamiliserna stabiliserade läget och sedan med hjälp av flygstöd drev tillbaka IS.

Nu ser vi allt detta återupprepas i Afghanistan. Talibanernas styrkor må vara lika berövade god militär träning, understöd och kompetent ledning som ANA, men de har VILJAN. De har en benhård tro på vad de gör och är beredda att dö för ”det sanna” islams utbredning!

Det heliga kriget inspirerar och driver talibanernas krigare framåt med samma kraft och energi som det drev jihadisterna inom IS.

Det är möjligt att talibanernas offensiv kan hejdas tillfälligt, med massivt flygstöd och återinsatt trupp från utlandet, men på sikt är läget hopplöst för regimen i Kabul. Det bästa de kan hoppas på är en förhandlingslösning, där talibanerna går med på att dela makten och kanske gå över till att fungera som ett politiskt parti istället, eller i alla fall lovar respektera vissa mänskliga rättigheter, men jag skulle inte ge en sådan utveckling en stor chans.

Vilken är då vår skyldighet?

Många röster reses dessa dagar om att den enda slutsatsen vi kan dra från detta är att vi måste härbärgera de afghaner som redan har migrerat hit och som i det närmaste kommer migrera hit. Frågan är egentligen varför? Vi har redan haft trupp i landet under många år. Svenska soldater har riskerat sina liv för att afghanerna ska få en bättre tillvaro, hur utsiktslöst detta än har varit. Nu befinner sig tusentals vapenföra unga afghanska män här i Sverige. Hur etiskt är det att vi i Väst offrar mer för att rädda deras land, medans de gömmer sig här hemma? Hur etiskt är det, vidare, att dessa unga män gömmer sig här, när talibanerna marscherar mot seger där nere, medan kvinnor, barn och äldre förblir på plats för att ta konsekvenserna av kollapsen? Den reguljära afghanska armén, ANA, är som beskrivits ovan allvarligt bristande, men det finns många sätt att föra kampen. Vapen finns i överflöd i det landet och frikårer och miliser (kanske på etnisk grund) kan hjälpa till att stävja det stundande fiaskot. Gudarna vet att det har hänt förr i historien och det troligen hade hänt även här i Sverige under likande omständigheter. Afghanernas kamp måste i slutändan bli deras egen. Bara afghanerna kan avgöra vilken typ av styre landet ska ha i framtiden!

Och slutligen; världen är och kommer under överskådlig tid förbli full av konflikter. Detta är ett faktum, givet hur vi människor interagerar. Erkännandet av denna realitet innebär dock inte att vi ska landa i att det är svenskarnas skyldighet att ta ansvar för utfallet av dessa konflikter. Eller att vi ska erbjuda ”skydd” till alla som väljer att fly eller migrera långt långt bort ifrån krigszonerna, på ett sätt som mer indikerar att man flyr TILL någonting, än FRÅN någonting! Nämligen kravlöst ekonomiskt välstånd. I ett sådant tillstånd, är det våra politikers skyldighet att i första rummet värna svenskarnas intressen och dessa förs inte framåt av att vårt land berövas sin stabilitet, sin trygghet och sitt välstånd.

Lärdomarna:

Frågan är om inte insatsen i Afghanistan kommer utgöra slutet på denna senaste period av västerländsk interventionspolitik i Mellanöstern, som inleddes efter 9/11 för drygt 20 år sedan? Resultaten har ju inte varit direkt uppmuntrande. Libyen är nu en ”failed state”, i Syrien misslyckades regimskiftet trots 10 år av förödande krig, i Irak blev resultatet det omvända än vad som avsågs och i Afghanistan har en stat efter västerländsk modell visat sig vara fullständigt ohållbar. Någon som är sugen på att testa med Iran?

Snart kanske våra regeringar här i Väst, såväl den amerikanska som de lydiga redskapen i Europa, börjar inse svårigheterna med att med våld installera västerländska demokratier i Islams kärnland. Så länge folk identifierar sig, röstar och strider utefter sina etnoreligiösa tillhörigheter och/eller klaner så kommer vår demokratiska modell inte fungera där. Så länge folkens värderingar är i enlighet med traditionella eller ”radikala” (enligt de faktiska texterna) synsätt, så kommer de inte vara mottagliga för våra moderniserande värderingar. Det bästa vi kan göra i detta läge, är att låta den muslimska världen utvecklas i enlighet med folkens egna värderingar. Våra insatser gör inte saken bättre.

Som bäst skapar vi små bubblor i tiden, vari vi framtvingar att kvinnor kan leva fritt och folk åtnjuta grundläggande rättigheter, men dessa är obönhörligen dömda att spricka så fort vi tröttnar på att slänga bort våra soldaters liv. Den kvardröjande effekten är långvariga krig vilka skapar ännu mer illvilja mot Väst än vad som redan är predestinerat inom islam och incitament till migration till oss, där vi får åtnjuta just denna illvilja på hemmaplan. En loose-loose-situation alltså!

Vi måste komma ifrån tanken på att våra problem med islam, situationen med den växande konfliktlinjen visavi ett återuppvaknat islam, ska lösas i Mellanöstern. Vi måste skapa alternativa energikällor, såsom förnyad kärnkraft, och söka vår olja från andra källor om möjligt. Vi behöver återupprätta en relation av ömsesidig respekt med de oljeproducenter i regionen som vi behöver och som vi ser som de mest stabila, ur perspektivet av våra behov, och för övrigt dra oss ur deras inbördes relationer. De har en råvara vi behöver och vi har högteknologi de behöver. En sund överenskommelse bör gå att finna. Om vår olja kommer ifrån Saudiarabien eller Iran, är för mig fullständigt oväsentligt. Det viktiga är en relation baserad på en ömsesidig förståelse för att vi varken har intresse för engagemang i deras affärer, eller tolererar deras engagemang i våra.

Det bästa för oss, i denna tid av turbulens i Mellanöstern, som kommer pågå i minst 50-100 år till, är att skapa politisk distans. Denna distans ska givetvis även finnas i fysisk gestaltning! Starka gränser skapar goda grannar, går talesättet. Efter denna devis ska vi bygga vår politik. Ömsesidigt handelsutbyte, men inget folkutbyte och således heller inga civilisationskonflikter. Europa och Mellanöstern får helt enkelt utvecklas sida vid sida, på sina egna respektive sätt!

Detta är min vision!