Sverige har blivit en trygg bas för terrorister!

DEBATT

(Edward Nordén (v.ordf MED Skåne) och jag har skrivit denna artikel tillsammans för MED-bloggen där den publicerades 16/3)

Alice Bah Kunke (MP), Demokratiminister med ansvar för frågan om IS-terroristers återvändande till Sverige, gjorde i veckan en uppmärksammad SVT-intervju i ämnet. Demokratiministern uppvisade bristande kunskaper i ämnet och hade antingen inte fått en korrekt briefing av sin stab eller saknat intresse för frågorna under hela sin tid som minister. Det är lika obegripligt oavsett skäl.

Här talar vi om svenska medborgare som anslutit sig till en av de värsta terrorsekterna i modern tid, vilken genomför massakrer och bedriver folkmord. De är skälet till många tusen flyktingars resa till Sverige. Vi har släppt iväg hundratals mördare till ett tredje land, för att sedan känna oss goda när en del av deras offer flyr hit. När mördarna och extremisterna återkommer så händer i regel ingenting. Trots att terrorbrott kan rendera många års fängelse, så häktas dessa inte ens för att fastställa vad de har gjort och om de utgör en fara för samhället. Detta trots att det är väl etablerat runt om i Europa att de utgör en påtaglig säkerhetsrisk. I Sverige vet vi inte var dom tar vägen eller etablerar för kontakter.

Hänvisningen till att det är ett ”nytt fenomen” är beklämmande och helt felaktigt. Svenska medborgare – samt inresta – som har deltagit i terrororganisationers utbildningar, träningsläger och organisation är tvärtom en företeelse med mångåriga rötter i Sverige. Vi gör bara ingenting åt det.

När det 2008 visade sig att andremannen för Al Qaida i Irak var svensk medborgare så hände ingenting. Mannen var på träningsläger i Afghanistan, liksom många andra svenska medborgare, redan på 90-talet. Den 10 mars 2010 pekas Sverige ut av FNs särskilda kommitté som en central plats för rekrytering, propaganda och stöd åt islamistiska terrorgrupper. En av terrorgruppen Al Shabaabs ledare bodde också i Rinkeby i mer än 10 år och undervisade i en moské innan återupptagandet av rollen som terrorledare. Deras hemsida drevs från Sverige, vilket var väl känt. Svenska toppnamnet för globala Hizb Ut Thahrir, som vill avskaffa demokratin och införa shariastat, var också ordförande för KTH Muslimska Studenter utan att det ansågs vara besynnerligt.

Samma Hizb Ut Thahrir – stort i bland annat Centralasien – hade en imam som landade i Strömsund som kvotflykting. Det är mycket anmärkningsvärt att han trots efterlysning av Interpol för vapenbrott och terrorism fick uppehållstillstånd och fick arbeta som SO-lärare innan han sköts i huvudet i vad som misstänks vara ett utländskt beställningsjobb. Hans uzbekiska församling hade svårigheter med SFI eftersom männen föredrog att kvinnorna satt längst bak i klassrummet, bärande niqab utan tillåtelse att tala för sig själva. SFI gick förstås med på könsuppdelade rum innan kompromiss nåddes med bildskärmar.

Algeriska terrorgruppen GIA (Groupe Islamique Armé), som massakrerat hela byar, fanns i Sverige på 90-talet och en redaktör för deras tidning bodde i Haninge. När Jyllandspostens redaktion skulle halshuggas så var samtliga fyra gripna terrorister svenskar. Huvudmannens förehavanden är en följetong med gripanden i både Afrika och Pakistan.

När en ung svensk döms i Bosnien för att ha förberett ett terrordåd så sker transfer till Sverige efter en kortare tid. Väl här släpps han för att sedan gripas återigen i Grekland med kniv och uniform. Vem hade kunnat ana?

Dåden i Paris och Bryssel har svenska kopplingar. I ämneslitteratur om jihadism från Tjetjenien, Indonesien, till USA och Marocko omnämns Sverige anmärkningsvärt ofta. Vi kan stapla exempel på varandra länge till, men mönstret är tydligt. Det finns knappt en islamistisk terrorgrupp som inte har befunnit sig i Sverige. De flesta har verkat helt ostörda. Man kan tolka läget i Sverige som att vi sedan decennier har hanterat terrorgrupper med silkesvantar utefter principen att ”om vi låter er vara ifred, så angriper ni inte oss”. Detta agerande kan betraktas som en etisk fortsättning på Sveriges policy under andra världskriget att inte ta ställning med närandet av förhoppningen att vi därmed inte själva skulle bli en måltavla. Vi har sannerligen inte lärt oss någonting av den erfarenheten. Tanken på att detta är ett nytt fenomen är alltså nonsens. Andra Världskrigets diaspora av nazistiska krigsförbrytare som aldrig dömdes och flydde till Sverige från grannländer borde har utgjort en lärdom för dagens politiker.

Tanken på att kommunerna i Sverige ska kunna hantera detta är fullständigt orealistisk. Att kommunernas socialtjänst som redan nu går på knä av belastning, ska kunna avradikalisera så pass fanatiska extremister – ideologiskt övertygade medlemmar av en terrorsekt som skär huvudet från kroppen och korsfäster civila – är en tanke som saknar verklighetsförankring. Vi har sannolikt ett par vandrade bomber i Sverige som vi alltså inte vet mycket om. Vi verkar inte vilja veta heller. Många av de ditresta är redan döda och en del som återvänder är kvinnor och barn sannolikt med en väldigt komplex rehabiliteringsväg – om dessa kvinnor nu faktiskt är intresserade av det. Vad barnen har sett och marinerats i är ännu svårare att veta. Men som sagt, ansvarig minister vet inte något om detta.

Denna kontinuerliga underlåtelse att agera mot terrorister och våldsbejakande extremister har pågått under decennier. Alliansen – med förra demokratiministern Birgitta Ohlsson i spetsen – presterade inte bättre. Relevant lagstiftning antogs inte heller av riksdagen under deras åtta år i regeringsställning. Konsekvensen har blivit att människor i tredje land har mördats, våldtagits och fördrivits och att ett akut inre säkerhetshot i Sverige har växt sig starkt. Med demokratiministerns intervju framgår det att vi inte ens idag har lagstiftning för att hantera denna situation. Detta är lika skandalöst som tanken på att Allianspartierna häcklar henne för att ha gjort ett precis lika obefintligt arbete som de själva har gjort.

Vad behöver då göras politiskt? Demokratiministern behöver fråntas ansvaret för hela ämnet, liksom samordnaren för våldsbejakande extremism ska fråntas sina ämnesområden. Frågorna ska istället samlas under MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Där ska användas befintlig expertis med befintlig och erkänd kompetens i sak. Många av våra experter arbetar ibland utomlands och ibland med helt andra frågor i samma lyteskomiska anda. Låt sedan dessa kompetenta individer i organiserad form agera för att förekomma radikaliserade individer och grupper, möjligheten att avradikalisera och avprogrammera de radikaliserade, häkta återvändande med utredning direkt vid ankomst och förbereda samhället på potentiella terrorattacker – både från terrororganisationer och så kallade ensamvargar. Sedan kommer det att vara omöjligt att avradikalisera och återintegrera alla under en överskådlig tid. Fram tills det att man är en funktionell individ som avstår våldsam extremism så kan man inte vara fri och oövervakad i det samhälle man delar med oss andra.