Familjen måste stärkas för att vi ska få ett socialt hållbart samhälle

DEBATT

Familjen är samhällets grundläggande byggsten. I familjen ska morgondagens medborgare fostras och formas. Under de senaste decennierna av socialistisk politik har staten allt mer strävat efter att ta över denna roll. Den vänsterdirigerade statsmakten har strävat efter att reducera familjens makt över barnen i syfte att kunna forma de ungas värderingar i enlighet med sin ideologiska mall. En tilltagande respekt- och normlöshet har följt i spåren efter denna ansträngning. Ibland rent av uppmuntrad av dem som för denna agenda.

Att denna agenda har fått konsekvenser för samhällsutvecklingen är alldeles uppenbart idag. Många av de sociala problem som vi ser i dagens samhälle kan spåras tillbaka till den splittrade familjen och överförandet av uppfostringsansvaret av barnen till skola och förskola. Denna utveckling har försvårat utförandet av skolans primära uppgift. Åter måste insikten växa fram om att det bara är i familjen som de goda värderingarna fostras som är så viktiga för bibehållandet av ett välordnat samhälle.

Staten har tagit på sig uppgifter som den inte ska ha. Staten ska inte tillåtas använda transfereringssystem som redskap för att genomdriva en social agenda. Redskap måste utformas som återger familjen kontrollen över hur dess medlemmar spenderar sin tid med barnen.

Först och främst så måste familjerna få tillbaka fullständig kontroll över hur föräldrarpenningen ska fördelas. Det är väldigt oliberalt och auktoritärt för en statsmakt att vilja styra över en sådan intim fråga som vilken förälder som ska vara med barnen. Oavsett hur berömvärd man kan tycka att avsikten är så är det likväl en kränkning av individernas rättigheter. Hela det tänkande som är förhärskande idag, där staten kräver in ekonomiska resurser från medborgarna för att sedan portionera ut dessa till samma personer som står för dem, mot att de gör exakt som de blir tillsagda är ruggigt auktoritärt i mina ögon. Det handlar alltså inte primärt om solidaritet med mindre bemedlade här, utan om att tvinga personer att göra någonting som ofta är emot deras vilja genom att hålla deras resurser som gisslan. Detta system måste varje liberal person vända sig emot!

Vidare bör ytterligare två reformer genomföras i syfte att öka familjens betydelse och föräldrarnas handlingsutrymme att fatta egna beslut avseende familjens planering. Först och främst så ska vi öppna möjligheten för föräldrarna att kunna sambeskattas om dessa ser att detta gynnar dem. Vidare så bör vi öppna för att barnbidraget behovsprövas och  ersätts, i familjer som har en särskild inkomst, med skatteavdrag för de omyndiga barn som finns i hushållet. Dessa åtgärder skulle höja värdet av familjen och dessutom lägga grund för ett ökat barnafödande. De nämnda skatteavdragen skulle vara av en sådan dignitet att de på allvar påverkar familjernas kalkyler för om de anser sig ha råd med fler barn. Detta skulle vara en reform av största betydelse, då just nativiteten är avgörande för samhällets ekonomiska utveckling.

3 kommentarer

  1. Att du bryter en lans för familjen – något som kan leda till förbättrad moralisk uppfostran för avkomman inklusive innebära att viss inskolning i samhället och dess olika funktioner underlättas – uppskattar jag. Särskilt som dagens skola, som länge har haft ”huvudansvaret” för sådant, verkar ha tappat stinget i båda dessa avseenden jag valde att exemplifiera med.

    Men allt går ju som bekant att missbruka och kan följaktligen leda till bieffekter, vilka inte har avsetts eller förutsetts av förslagsställaren eller lagstiftaren.

    Familjen kan därutöver också ses som en (samhälls)institution med viss förmåga att hamna under samhällsradarn (jfr med hur sådan verksamhet som i dag bedrivs i religiösa samfunds regi påfallande ofta tenderar att göra detsamma; det finns moskéer och muslimska föreningar i Sverige, vilka det inte är någon större överdritf att kalla för dolda jihadistrekryteringscentraler. Det är sannerligen en hel del som kan göras i religionsfrihetens namn.

    Så ökad satsning på familjen innebär, hoppas jag, att du, Mons Krabbe, även tänker dig åtgärder, som vid behov kan vidtagas i syfte att undvika att den här av dig föreslagna familjesatsningen inte ska ”snedtända”.

    Glöm inte att du har med starka krafter att göra. Tyvärr finns det en mycket stark koppling mellan begreppen/”samhällsdomänerna” familj och religion.

    Det är lite som att religionerna har kidnappat familjedomänen och gjort ”familjeinstitutionen” till sin kanske mest högprioriterade fråga.

    I mina ögon är det heller ingalunda långsökt att se exempelvis antiabortrörelsen, vilken nu påtagligt flyttar fram sina positioner både i USA och här i Sverige (jag tänker inte minst på Ekots avslöjande om att amerikanska ”antiabortflaggskeppet” Alliance Defending Freedom stöder barnmorskan Ellinor Grimmarks försök att i olika rättsinstanser driva frågan om att barnmorskor här i Sverige av samvetsskäl måste kunna säga nej till att medverka vid aborter, inte behöva dela ut dagen efter-piller etc), såsom hemmahörande inom familjedomänen.

    Jag utgår ifrån att du, Mons Krabbe, med tanke på hur kunnig, klok och vis städse brukar vara i dina analyser här på din blogg, har beaktat risken med att en ökad familjesatsning kan ge de religiösa mörkerkrafterna ökad energi och få dem att känna att de har vinden i ryggen mer än på länge.

    Vi bör för övrigt heller inte glömma bort att det framför allt var den kristna högern i USA som bar fram Donald Trump till presidentposten. Jag har läst om att i USAs så kallade bibelbältedelstater var det på sina håll runt 80 procent av de röstande som stöttade Trump. Jag har svårt att tro att den information skulle tillhöra kategorin fake news, enär jag har läst liknande artiklar i tidningen Dagen, känd för att stå den kristna pentekostala rörelsen, i synnerhet pingströrelsen, nära.

    Det förtjänar också att påpeka, att hittills har USAs nya president inte gjort sina religiösa väljare besvikna. Det synes onekligen vara mottot Quid pro quo, Tjänster och gentjänster, som gäller här.

    En helt annan sak som jag gärna skulle vilja få veta din åsikt om, Mons Krabbe, är: Jag delar SDs syn på islam såsom icke-hemmahörande i Sverige och att islam dessutom tenderar att slå sönder den homogenitet som hittills har kännetecknat Sverige och det svenska samhället.

    Men hur ska man bäst mota Olle (läs: islam) i grind? Tror du att SD vill satsa mer på kristendomsundervisning och ökad implementering av kristna värderingar i det svenska samhället? Eller vad gäller, menar du?

    Och, framför allt, hur ser du själv och det parti du tillhör på den här saken? Dvs vad är din, eller ditt partis, målsättning(ar) i det avseendet? Fler detaljer om din/er tänkta familjepolitik och hur implementeringen av densamma ska gå till.

    Om det skulle jag gärna vilja veta mer.

    Gilla

    • Jag ser inte att det finns ett samband mellan en sådan här politik och ansträngningar för ett generellt förbud mot aborter. Dock ska jag tillägga att jag tycker att man idag får göra abort alldeles för sent.

      Vad gäller de invandrade från Mena, så ser jag istället det som att de åtgärder jag föreslår ska fungera som del av en integrationsprocess. Genom att samhället satsar mer resurser på familjer (eller snarare låter dessa behålla sina pengar) med skattebetalande föräldrar så sänder man signaler om att arbete ska löna sig mer än bidragstagande. Klassisk högerpolitik helt enkelt, tagen ett steg längre men absolut i sin logiska förlängning. Bidragssystemet riktat mot icke-arbetande föräldrar, som var godartat i sin begynnelse, har nått en ohållbar punkt genom invandringen från Mena. Dagens system verkar å andra sidan absolut inte för ekonomisk integration. Det skapar förutsättningar för en familj att leva mycket bra utan att någonsin ge sig in på arbetsmarknaden. Istället är det så att detta stag kan innebära en direkt ekonomisk förlust.

      Jag är ingen expert på SD:s politik, men om jag skulle gissa så tror jag väl att de gärna ser mer kristendom. MED vill behålla dagens system med en tydlig separation av kyrka och skola, men vi ser gärna att man studerar kristendomen mer i skolorna än islam, med tanke på kristendomens betydelse för den svenska kulturen. Detta ser vi som ganska självklart. Vi ställer också upp på att skolavslutningar får ske i kyrkorna i enlighet med dagens regler som det nyligen fattades beslut om i riksdagen.

      Mer detaljer om vår familjepolitik får du framöver. Vi vidareutvecklar vår politik löpande under våren för antagande under årsstämman i april.

      Gilla

  2. @Mons Krabbe: Jag läser, inte utan viss förvåning, bland annat följande i din kommentar här ovanför:

    ”Jag ser inte att det finns ett samband mellan en sådan här politik och ansträngningar för ett generellt förbud mot aborter. Dock ska jag tillägga att jag tycker att man idag får göra abort alldeles för sent.”

    Ser du inte ens att det kan finnas en (påtaglig) risk att familjepolitiken skulle kunna kidnappas av religiösa aktivister?

    I så fall tycker jag att du väljer att titta bort, när de religiösa (inom valfri abrahamitisk religion) så påfallande ofta anlägger synpunkter på hur en god familjepolitik bör se ut.

    I mina religionsfientliga ögon ligger de religiösa lobbyisterna och/eller familjepolitiska beslutsfattarna/makthavarna ofta bakom det faktum att fri abort i dag börjar ifrågasättas medelst mer eller mindre sofistikerade metoder och angreppssätt, nu senaste, här i Sverige, genom barnmorskan Ellinor Grimmark. Hon erhåller stöttning, ideologisktt, juridiskt och ekonomiskt, från en av världens mäktigaste kristna lobbyorganisationer, Alliance Defending Freedom, ADF.

    Denna organisation, med sitt pompäsa namn, har i synnerhet abortfrågan på sin agenda.

    Syftet är helt klart att, genom att åberopa den s k samvetsfrihetklausulen, försöka få inte bara Sverige utan hela EU att ändra sin lagstiftning vad gäller abort- och abortrelaterade frågor.

    Att Ellinor Grimmark har blivit en bricka i ett större spel, vill vår svenska barnmorska absolut inte hålla med om. Lika lite som andra, vilka driver frågor som rör den fria aborten i syfte att inskränka dagens svenska gällande regelverk, gör det.

    Hur ser du själv på detta, MIns Krabbe?

    Vad menar du exempelvis med att det, så som du skriver enligt mitt citat ovan, är tillåtet med abort ”alldeles för sent”?

    Följande fakta/regelverk gäller i nuläget:

    Fram till och med den 18:e graviditetsveckan har du rätt att göra abort utan att behöva berätta för någon varför du vill göra det.

    Efter den 18:e graviditetsveckan måste Socialstyrelsen ge tillstånd för abort.

    Då måste man åberopa särskilda skäl till varför aborten ska genomföras.

    Exempel på skäl kan vara att du är väldigt ung, har problem med alkohol eller droger. Eller att du mår psykiskt dåligt. Eller att fostret har någon allvarlig skada eller missbildning.

    Vårdpersonalen hjälper den abortsökande med att söka tillstånd.

    Socialstyrelsen får inte ge tillstånd till abort, ifall fostret kan överleva utanför den gravidas kropp, därför sätts gränsen vid 22 graviditetsveckor.

    Det är först runt vecka 24 som hjärnan är mogen nog att generera något som skulle kunna kallas för (proto)medvetande.

    Hur pass mycket menar du, Mons Krabbe, att aborträtten bör inskränkas? Och i den frågans förlängning: Menar du möjligen, som abortmotståndarna, att livet börjar i konceptionsögonblicket?

    Ditt svar på dessa båda frågor kan ha viss bäring även på regelverket kring hjärndöd.

    Drar jag en felaktig slutsats, Mons Krabbe, när jag får för mig att du kanske menar att lever gör man så länge som hjärtat slår – oavsett om hjärnan fungerar tillfredsställande eller inte?

    Även hos ett foster fungerar ju hjärtat långt innan hjärnan gör det, så misstanken kommer över mig att du måhända definierar liv såsom det tillstånd då individens hjärta slår (oavsett kvaliteten på rådande hjärnfunktioner).

    Kort sagt: Förklara gärna hur du tänker härvidlag, Mons Krabbe!

    Med vänlig hälsning // Buster Bullskit, religionsbekämpare.

    PS Jag anser fortfarande att de åsikter du framför här på din läsvärda blogg är överkag genomtänkta och därför lärorika att som läsare ta till sig. Men ibland känner jag ett behov att få agera som din advocatus diaboli och ifrågasätta dina slutsatser och/eller din ”historiebeskrivning”. Jag vill bara få detta sagt på det att du inte ska tro, att jag plötsligt har bytt fot. DS

    Gilla

Lämna en kommentar