Miljöpartiet har förvandlats till en politisk rötkammare

Miljöpartiet är ett parti som helt tydligt är angripet av en politisk röta. I de slutna kretsarna odlas tankemönster som är främmande för samhället i övrigt och främmande för alla med en klar moralisk kompass. Denna process har pågått under lång tid, men det är först under Romson/Fridolins ledning som denna röta har exponerats fullständigt inför allmänheten. Man frågar sig hur Romson kan klämma ur sig det ena osmakliga uttalandet efter det andra, men egentligen är detta helt naturligt. Dessa uttalanden speglar hur man verkligen tänker i partiet.

När Romson uttryckte oro för att de 130 döda i terrordåden i Paris skulle kunna utgöra ett hinder för fokuset på den kommande klimatkonferensen, så visade hon att hon inte har någon som helst sympati för döda européer. Dessa döda européer fick inte stå i vägen för en fortsatt överföring av tillgångar från västvärlden till resten. Samma tankemönster blev tydligt igen när Romson nyligen i SVT kallade 9/11 attackerna för ”olyckor”! Hon menade säkert, som hon hävdar, att hon ville få fram att dessa ”händelser” (som hon skulle ha uttryckt det) var en olycka för Sveriges muslimer. De kunde nu utsättas för misstänkliggöranden och där, menar hon, gjorde Kaplan en ”bra” insatts tillsammans med andra islamistkramare, som på förhand anklagade oss för ”islamofobi” om vi ens tänkte tanken att dessa muslimska terrorister kunde vara inspirerade av koranens många våldsamma verser. Vad Romson uppfylldes av var alltså inte sympati för de 3000 döda amerikanerna, utan istället såg hon dessa döda som besvärliga då de kunde åkalla misstänkliggöranden mot muslimer. Dessa döda stod i vägen för hennes och ”miljö”partiets politiska vision!

Denna vision består av en fullständig avindustrialisering av väst tillsammans med en massiv invandring från muslimska länder som ska resultera i en nedmontering av vårt välstånd. Europa ska aldrig kunna bli storartat igen! Under miljöpartiets vision ska alla de värderingar som gjorde Europa storartat krossas av partiets aktivister. Dödade vita eller judar (i såväl Auschwitz som i Israel) har Romson och hennes partikamrater ingen sympati för. Miljöpartiets vision inbegriper användandet av västfientliga islamister, såsom Mehmet Kaplan, Yasri Khan mfl för att föra in den nya ordningen. Alla andra delar av partiets politik, som man säger sig stå för, såsom queer- och kvinnoaktivismen, får stå åt sidan när islamisterna ska föras fram mot makten.

Den senaste skandalen, som troligen inte kommer nå riksmedierna, är att den f.d. al-Qaida aktivisten Anna Sundberg (alias; Um-Anas) är aktiv i partiet. Hon sitter i grundskole- och gymnasienämnden. Anna Sundberg har varit gift med en al-Qaida terrorist, Said Arif, som 2004 blev dömd för planering av terrorattentat i Frankrike och var verksam inom al-Qaida i Irak under många år. Hon flyttade till ett område kontrollerat av jihadister i Kaukasus för all leva där med sin make och barn. När 9/11 attackerna utfördes så jublade hon tillsammans med de andra jihadisterna i bergen. Den omvändelse som hon beskriver för DN ger jag inte mycket för. Väl hemma i Sverige satt hon i styrelsen för den unkna organisationen ”Charta 2008”, tillsammans men Kaplan och Mattias Gardel, som verkade för frisläppandet av dömda terrorister. Att hon hamnade i miljöpartiet är väl bara naturligt. Där passar hon in perfekt!

4 kommentarer

  1. Mons Krabbe! Du skriver att Miljöpartiet har ”förvandlats till en politisk rötkammare”.

    Jag tycker du använder fel tempus.

    Kanske är du för ung för att minnas partiets fundamentalistiska pajaserier från det glada 1980-talet, decenniet då MP både bildades och kom in i riksdagen för första gången.

    Vad vi bevittnar i dag är enligt mig blott en återgång till partiets första decennium. Hela det här pellejönspartiet är i akut behov av en omfernissning. Vilket inte låter sig göras så lätt, absolut inte nu när partiet är med och styr landet i form av en koalitionsregering med S. För då synas MP i sömmarna på ett helt annat sätt än vad fallet varit under alla de år då partiet har befunnit sig i ständig opposition.

    Under alla decennier som gått sedan starten har MP behandlats med silkesvantar av ”tredje statsmakten”, alltså de undersökande journalister inom massmedia som har i uppgift att granska den första respektive andra statsmakten (dvs regeringen och riksdagen, läs: de olika politiska partierna) i vårt land. Något som torde kunna förklaras med att just MP är överrepresenterat bland Sveriges journalister, varvid det naturligtvis tar emot för sådana journalister att bete sig som en gång Brutus gjorde mot Caesar, allt i syfte att uppfylla sitt kritiska och granskande uppdrag.

    Men denna för MP så extremt ”vedervärdiga vecka” har alltså partiets fernissa krackelerat – eller förlåten rämnat, om man så vill. Det hela påminner mig om dominobrickor som man placerar i upprättstående ställning tätt intill varandra. Alltså: Faller en, faller alla.

    Katherine Zimmerman i Sveriges radios P1-morgon är tydligen inte miljöpartist. Hon på sätt och vis lustmördade språkröret Gustav Fridolin i dag på morgonen i det programmet. För den som missat hennes intervju/utfrågning, klicka här: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?ProgramId=1650 . Lyssna och njut.

    Det är inte utan att jag så smått börjar våga tro på att det nog trots allt kan finnas en tredje statsmakt på riktigt. Gustav Fridilin sprattlade hur som helst runt som en mask som trätts upp på en metkrok. Efter samma fråga ställd för fjärde gången gav han upp. Och hade inga invändningar mot Katherines slutsatser och sammanfattning av intervjun. En total kapitulation.

    Förmodligen tänkte Gustav Fridolin som så här: ”Vaffan är detta för något? Så här är jag inte van vid att bli behandlad av journalister.” Var finns silkesvantarna?”

    Och vips kände man som lyssnare minnenas och historiens vingslag från MP:s första decennium som pajasparti. En nostalgisk upplevelse av rikt mått – i alla fall för oss som var med på den tiden då det så att säga begav sig. Alltså epoken före den stora och överslätande fernissans tidevarv.

    Jo jo, ränderna går sällan ur. Allra minst ur ett pajasparti av MP:s kaliber.

    Gilla

  2. Nej, jag är inte för ung för att minnas det tidiga MP (även om jag inte var så väldigt insatt på 80-talet), men det finns en viktig skillnad. Det tidiga MP var, som du säger, ett pajasparti. Man ville stoppa allt. Bron, kärnkraften, ja all utveckling helt enkelt. Man ville då som nu gå tillbaka till ett agrart självhushållningssamhälle. Gröna Khmerer helt enkelt!
    Men nu, leker dom med en mycket farlig eld och dom gör det med bevekelsegrunder som är mycket illasinnade. Häri finns den avgörande skillnaden mellan då och nu.

    Gilla

  3. @Mona Krabbe: Jag är benägen att hålla med dig. Det som nu har blottlagts de senaste veckorna, detta med att de leker med – eller snarare försöker att släcka – den demokratiska elden med sin antidemokratiska förvrängnings- och förnekelsepolitik, väcker förfäran och leder till bristande förtroende för Miljöpartiet

    Här kan den som är intresserad läsa mer om hur jag tänker härvidlag: https://monskrabbe.wordpress.com/2016/04/27/miljopartiet-ar-salafistens-val/#comment-913 .

    Den som efter att ha läst den kommentaren av mig tror att jag röstar på MP i politiska val har möjligen läst vad jag skrivit men helt klart inte förstått vad jag önskat förmedla.

    Gilla

Lämna en kommentar