Socialdemokraterna faller utan en ny konstruktiv identitet

ANALYS

Socialdemokraterna ligger stadigt lite under 25 % i opinionsundersökningarna och har under 2000-talet parkerat runt 30 % i valresultaten. Fallet från de ca 45 % av väljarstödet som partiet hade under efterkrigstiden fram till 1991 är avsevärt.

Vad har drabbat socialdemokraterna? De tycks inte själva veta och än mindre kunna förmedla någon tydlighet till väljarna. Lena Melin på socialdemokraternas egen Aftonbladet skrev apropå den senaste katastrofala opinionsundersökningen; ”ingen vet vad dom vill, ingen vet vad dom tycker”.

Svaret är givetvis att eftersom partiet var knutet till en särskild samhällsklass, arbetarklassen, och en särskild samhällstyp, industrisamhället, så har deras framgångar gått hand i hand med dessa. S stod för en arbetslinje, där man gynnade stora industrier i syfte att inte bara uppnå välstånd, men även att hålla folk i arbete. Nu när landet snabbt av-industrialiseras, så famlar partiet efter fast mark. Det är inte konstigt att folk undrar vad partiet står för när de samregerar med ett miljöparti som med framgång pressar dem att skynda på denna av-industrialisering.

Socialdemokraterna har inte förstått att övergången från industrisamhället till kunskapssamhället kräver nya regler på arbetsmarknaden. Långa anställningar i stabila industrier ersätts till stor del med behovet av andra anställningsformer. De höga trösklarna in på arbetsmarknaden som fackföreningarna upprätthåller tillsammans med socialdemokraterna underminerar flexibiliteten på arbetsmarknaden och därmed också tillväxten. Men framförallt bidrager de till att förvärra arbetslösheten som är resultatet av den pågående av-industrialiseringen. Socialdemokraterna har nu hamnat i en roll där deras funktion har reducerats till att upprätthålla skyddet för de som mottager olika former av bidrag, istället för att medverka till lösningen genom att aktivt försöka reducera denna grupp med hjälp av genomgripande reformer av arbetsmarknaden.

Eftersom denna politik uppenbarligen inte räcker till för att vinna val, så består den nya strategin i att verka för en så stor invandring som möjligt till Sverige, då man vet att ca 90 % av de invandrande från Mellanöstern och Afrika röstar på vänsterblocket. Det finns givetvis andra bevekelsegrunder för synen på migrationen till Sverige inom partiet, men att denna krassa beräkning finns med i bilden förefaller helt uppenbart för undertecknad. Att dessa till stor del sedan försörjs genom bidrag gör att partiets ”bidraglinje” allt mer förstärks.

Om inte socialdemokraterna förmår tänka om sin existens och finna en nya identitet som inbegriper en konstruktiv politik för hur Sverige ska möta den utmaning som av-industrialiseringen utgör för vårt samhälle, så kommer partiet att fortsätta att tyna bort.