USA är en supermakt som har tappat fotfästet i Mellanöstern. Landet deltager just nu på båda sidor i ett omfattande regionalt krig mellan å ena sidan ett block av sunniaktörer och å andra sidan ett block av shiaaktörer. I denna nya politiska situation har USA inga allierade. Istället för att dra sig ur eller gå sin egen väg, så famlar landets ledare fram i mörkret utan en strategi som är anpassad till situationen. Det har uppenbarligen inte alltid varit så här. När USA trädde in på Mellanösterns politiska arena på 50-talet, så såg spelplanen helt annorlunda ut och USA:s roll var tydlig.
Arabsocialister mot rojalister
Sekterismen var inte den brinnande frågan i det politiska livet under det kalla kriget. Istället drogs, under perioden mellan 50-talet och 70-talet, den avgörande konfliktlinjen mellan de gamla autokratiska rojalistiska regimerna och de nya arab-socialistiska regimerna som i snabb takt under 50-talet kastade ut kungar och tog makten i Egypten, Irak och Syrien. I detta politiska landskap var det inte svårt för USA att finna sin roll som beskyddaren av den rojalistiska fraktionen, bestående av Saudiarabien, Gulfstaterna, Jordanien, Marocko, Iran och Pakistan. Beskyddet av oljeresurserna runt gulfen var av essentiell betydelse för västvärldens ekonomiska stabilitet. USA deklarerade att ett Sovjetiskt angrepp mot gulfen genom Iran skulle utgöra casus belli länderna emellan. Så långt gick det ju aldrig, men det sovjetiska intresset av att kontrollera samma oljeresurser var en påtaglig faktor under den del av det regionalt heta ”kalla kriget” som utspelade sig i Mellanöstern. Egypten, Syrien och Irak var allierade till Sovjetunionen, men de var aldrig varken lojala eller delade sovjeternas syn på hur samhället skulle struktureras. De hävdade alla, särskilt Irak, med bestämdhet sin rätt till en oberoende policy. Detta kan illustreras av att regimerna i alla staterna förföljde sina inhemska kommunistpartier, vilka var lojala mot Moskva.
Krigen mot Israel som kan tyckas vara skilda från denna ekvation var i själva verket en djupt integrerad del av detta skeende. Även om USA stöttade Israel av ideologiska skäl, så var man medvetna om att om de arab-socialistiska regimerna hade lyckats med att krossa Israel så hade Sovjets och dessa allierades position i regionen ha blivit oerhört mycket starkare. Israel utgjorde indirekt den första försvarsvallen för de rojalistiska regimerna. Utan Israel hade dessa aldrig kunnat stå emot detta nordliga arab-socialistiska triumviratets arméer vid ett eventuellt angrepp och då hade troligen ett tredje världskrig blivit ett faktum.
Angreppen mot Israel var den huvudsakliga metoden för att samla stöd i den arabiska världen. De arab socialistiska regimernas legitimitet var så pass tätt knutet till denna kamp att de upprepade misslyckandena i krigen -67 och -73 var helt avgörande för dessa regimers de-legitimering på den arabiska gatan. De rojalistiska regimerna var dock först med att söka legitimitet genom att deltaga i denna kamp. Kriget 1948-49 var dessa regimers krig och misslyckandet i detta försök att krossa den judiska staten var det som de-legitimerade dem och banade vägen för arabsocialisterna som senare skulle trampa på samma mina. Israel har på så vis genom sitt motstånd indirekt agerat ”kingmaker” i regionen. Vi får se om mönstret upprepar sig när det gäller islamisterna? Efterhand som de rojalistiska regimerna insåg att det var Israel först och dem sedan, för arabsocialisterna, så trappade de ner sitt deltagande till avståndstagande och ekonomisk krigföring. Jordanien som var den enda rojalistiska makt som deltog i egentlig mening, i sexdagarskriget, vägrade deltaga i Yom Kippur angreppet. Det kriget hade förgåtts av en uppgörelse med det arabsocialistiska PLO innanför landets egna gränser, känt som ”Svarta September” 1970, som också ledde till ett kort men intensivt gränskrig med Syrien.
Krigen mellan de rojalistiska regimerna och de arabsocialistiska dito var inte lika frekventa som de med Israel men det som utspelade sig i Jemen var blodigare än alla dessa tillsammans. Jemen är intressant då utvecklingen i landet fungerar som en spegel för utvecklingen i regionen i stort. inbördeskriget i Jemen (1962-70) föranleddes av att arabsocialistiska officerare med stöd av Egypten kastade ut en shiamuslimsk imam-dynasti som kom att stöttas av Saudiarabien. Samma huthis som Saudi flög in över landets norra gräns för att bomba i våras, flög man in för att stödja på 60-talet mot de sunnimuslimer man nu är allierade med. Då var frågan sunni-shia av liten betydelse i politiken. Nu är den värd allt!
Kriget var egentligen en kraftmätning mellan Egyptens och Saudis respektive livsåskådningar och i och med denna var klyftan inom arabvärlden nu avgrundsdjup. Det arabsocialistiska försöket att ta över arabvärlden tog dock som sagt slut efter Yom Kippur-kriget då Egyptens Sadat 1978 skrev på fredsavtalet med Israel och bytte läger till USA-alliansen. Israels motstånd kröntes med en effektiv diplomatisk insatts av USA som därmed säkrade Israels existens och gjorde slut det sovjetiska försöket att få inflytande i Mellanöstern.
En ny verklighet
I svallvågorna av att arabsocialisterna abdikerade från scenen trädde de religiösa fundamentalisterna fram på allvar i Iran och sedan även i sunnivärlden. Framöver skulle alla frågor formuleras utefter denna återtagna sekteristiska identitet. Syrien under Assad Sr. gled mycket snabbt in i shialägret i början av 80-talet och bildade allians med Iran, medan Saddams Irak försökte balansera i denna nya verklighet under ett decennium som präglades av alliansernas omkastande. Utan att helt kapa banden med sin gamla socialistiska vapenleverantör till norr så ville Saddam skapa nya band till västländerna för att diversifiera sin leverantörbild. Kriget mot Iran målades upp som ett krig mellan sunni och shia, eller som han formulerade det mot ”det gamla Persiska hotet”, men regimerna runt Gulfen visste vad han menade då de alla monarkier stod hotade av mullornas revolution. Inte minst med tanke på de stora shiamuslimska minoriteterna runt Gulfen. De sunniledda monarkierna runt Gulfen anpassade i enlighet med detta sin retorik och sin politik. För att kontra hotet från Ayatollans folkliga revolution så identifierade man sig allt mer som sunni eller wahhabi-sunni för att genom denna nya konfliktlinje ge sig legitimiteten att tala för sunni-araberna mot det shiamuslimska persiska hotet. I spåret av detta kan vi se den religiösa offensiv som wahhabismen i Saudiarabien har genomfört runt om i världen där muslimer bor. Pakistan blev en av de främsta måltavlorna under Afghanistankriget och vips var Talibanrörelsen född. Stora ansträngningar har också riktats mot sydöstasien, vilket man nu kan se effekterna av i till ex Malaysia och i form av Moskébygge i väst där wahhabistiska predikanter har hetsat mot väst vilket har lagt grunden för stödet till IS.
Revolutionen i Iran blir startskottet för förvirringens tid! USA såg sin chans att kapa åt sig ännu en f.d. Sovjet-allierad i Irak och stöttade Saddam således nästan reservationslöst i hans grymma krig mot Iran. Saddam som förespeglade gulfmonarkierna att han nu var på deras sida i religionskrigens nya tid bar dock ännu på tankemönstren från den tidigare konflikten mellan rojalister och socialister. När Iran-Irak krigets dyra räkning skulle betalas ville Saddam inte ta fram plånboken. Gulfstaterna skulle givetvis efterskänka vad de hade lånat ut. Saddams tankar var fylld av den gamla antagonismen mellan det fattiga centrala Mellanöstern och det rika rojalistiska Gulfen. Det var deras olja regimerna i norr hela tiden hade varit ute efter. När de nu inte ville betala för Saddams påtvingade beskydd så skulle han utkräva den efterlängtade socialistiska revanschen. USA:s ambassadör i Irak förstod inte denna konflikt när hon deklarerade att det var en inom-arabisk affär, som om Irak och Kuwait/Saudi nu var allierade och de gamla konfliktlinjerna var som bortblåsta i sanden. Istället vände Saddam den nya ordning som USA trodde sig se upp och ner när han angrep Kuwait och Saudiarabien och uppfyllde därmed en decennier gammal arabsocialistisk dröm.
Vilsna supermakter
Sovjetunionen var lika vilset som USA under 80-talet. Greppet om Irak blev allt lösare samtidigt som möjligheten att fånga in Iran uppenbarade sig efter revolutionen. Men Irans mullor, som under revolutionens förstadium hade samarbetat med kommunisterna, visa de föga intresse av ett sådant arrangemang med Sovjet som man såg som den sekulära ”lilla satan” (efter USA som var den ”stora satan”). Likväl hjälpte Sovjet genom Nordkorea och Syrien Iran med vapen och ammunition i hopp om att balansera ett Irak som allt mer sneglade mot väst och för att hålla dörrarna öppna. Mot slutet av kriget lutade sig Irak likväl mot Sovjet och fick leveranser av stora mängder stridsvagnar och flygplan som gjorde att de kunde stå emot Irans slutoffensiver. Efter Saddams fall har den ryska policyn varit att åter fokusera på Iran, och nu med större framgång. Ryssland har till skillnad från USA funnit en konsekvent linje i Mellanöstern som man håller sig till. I kampen mellan shia och sunni så ställer man sig numera uteslutande på shiablockets sida. Detta gör man huvudsakligen för att det är sunnis och inte shias som utgör ett hot mot den inre stabiliteten hemma i Ryssland. Saudiarabien och andra Gulfstater stöttar sunni-jihadister i Kaukasus. Att stödja dessa motkrafter, i form av Iran och Assads Syrien, är geopolitiskt sunt förnuft.
USA däremot har inte landat i en vettig politik. Under 80-talet stöttade man, som är bekant, jihadister i Afghanistan i tron att de var harmlösa. Man tänkte att dessa gudskrigare var lite grand som de själva var, balanserat religiösa motståndare till det sekulära röda imperiet. På samma sätt fortsatte det i Bosnien och på andra platser under 90-talet ända fram till 9/11. Här trodde man att USA skulle vakna upp och förstå vad det var man gjorde? Men, nej, man levde kvar i 50- till 70-talens världsbild som dikterade att det fanns en arabisk nation, eller till och med en irakisk eller en syrisk nation och att religionen var ett redskap som andra att bruka i regionen istället för den kommande och återuppvaknande stora källan till identitet i regionen. Därför trodde man att sunnis och shias skulle kunna komma överens inom ramarna för ett demokratiskt system i det befriade Irak 2003. Dom var ju alla irakier, eller hur? Man förstod inte att begreppet ”irakier” var en fullständigt artificiell konstruktion och man nu hade öppnat historiens krafter på vid gavel. Till USA:s försvar ska dock sägas, och det är inte många som vågar (alt. vill) säga detta idag, att detta var en ofrånkomlig utveckling på sikt som amerikanerna bara påskyndade. Dessa krafter hade redan väckts till liv igen i och med revolutionen 1979 och hela regionen var från och med denna punkt en en veritabel krutdurk. Inbördeskriget i Libanon, shiaupproret mot Saddam 1991 och sunniupproret mot Assad i början av 80-talet är exempel på hur det puttrade i grytan.
Vad gör USA idag?
Amerikanerna har varit ovanligt senfärdiga i att greppa den nya verkligheten i regionen. I Irak gjorde man inga försök att genomdriva en författning som skulle ha kunnat balanserat shia-majoritetens grepp om samhället. Istället släppte man bara tyglarna och hoppades på det bästa utfallet. Givetvis blev det det värsta möjliga då en majoritetsbefolkning som har förtryckts i decennier inte är benägen att begränsa sig självt. Under den arabiska våren stöttade man friskt alla krafter som gjorde uppror utan en tanke på att det oftast handlade om radikala islamister, där många hade gedigna rötterna i jihadgrupperingar, såsom de wahhabitiska idrissarvtagarna från Cyrenaica och efterföljarna till brödraskapets upprorsmän mot Assad på 80-talet i Syrien. Moraliskt var det rätt att skydda de civila i Libyen, men det var inte rätt att bara bomba och sedan låta korten falla som ville. Läxan lärdes inte inför engagemanget i Syrien. Vapen som skulle gå till s.k. moderata krafter såldes vidare till al-Quaida och ISIS och krigare som utbildats i tron att de var detsamma gick över till dessa grupper.
Nu har detta gått upp för USA:s ledarskap, men blir det ändring? Icke! IS offensiv in i Irak blev en magnifik chock för alla, vilket i och för sig har fått USA att upphöra med allt prat om att bomba Assads regim, men likväl så har man fortsatt sina ansträngningar för att stärka de krafter som man fortfarande tror är moderata i Syrien. Det trots att detta ytterligare försvagar Assad som är den enda kraften som kan bekämpa IS söderifrån och är det enda som står mellan IS och landets minoriteter och resterande kulturskatter (Damaskus, Palmyra etc). Man tror sig rädda de civila med den ena handen och dödar dem med den andra.
Ännu värre blir det om man betraktar det regionala krig som rasar i Mellanöstern som en helhet. USA deltager på båda sidorna i detta krig mellan sunnis och shias utan att, tillsynes, förstå att det är delarna av en helhet. I Irak strider man med shiasidan och Iran mot den sunnimuslimska krafterna. Samtidigt hjälper man tillsammans med Saudi sunnis i Jemen och bombar samma shias som även de är stöttade av Iran. Det är orimligt att tro att de tre krigen inte är kopplade till varandra.
Det finns flera cirkulerande förklaringar till att USA agerar på detta sättet. Det finns konspirationsteorier som antyder att USA är intresserat av fullständigt kaos för att kunna exportera vapen, destabilisera eventuella motkrafter i regionen (petrodollar-teorin) för att sedan kunna svepa in för att bygga upp igen och forma om efter eget hjärta. Problemet med detta resonemang är att man har redan bränt en förmögenhet på att kunna forma om, även om det nu misslyckades till stor del, och ordningen i Irak ÄR ändå USA:s skapelse. Varför skulle man nu vilja störta denna?
Nej, mer troligt är som jag ser det att USA inte kan göra det lika lätt för sig som Ryssland därför att USA är sedan andra världskrigets slut det globala systemets väktare. Den ordning som existerar idag är USA:s ordning. Man försöker sköta och hantera detta system, trycka ner utmanade s.k. ”skurkstater” som Saddams Irak, se till att det globala kapitalistiska systemets nödvändiga funktioner är på plats såsom tillgången till råvaror och varför inte i processen tilta spelbordet till sin egen förmån och försöka tjäna en slant. Detta är utgångspunkten som gör att USA hyllas av de som vill ha ett stabilt globalt system men samtidigt kritiseras av dem som tycker att det blir för mycket av tiltande och egenintresse.
USA kan inte i ljuset av detta helt enkelt välja en sida i konflikten. Systemet är för invecklat för ett så enkelt ställningstagande. Under kalla kriget då sidorna ordnades utefter ideologi var uppdelningarna högst tillfälliga. Egypten bytte sida efter att de insett socialismens brister. Idag är konfliktlinjen permanent. Det är med andra ord svårare för USA att bara ta ställning för sunnisidan såsom Saudi säkerligen vill att de gör. Ryssland som är en outsider, som försöker påverka systemet utifrån, kan kapa åt sig en del av kakan och kontrollen, kan utan att ta ansvar för helheten ta ställning för en sida. ”Polisen” USA måste dock försöka upprätthålla ordningen på gatan. USA ser troligen sin roll i att benhårt försöka upprätthålla de legitima regeringarna, oavsett om dessa är sunnitiska i Jemen eller shittiska i Irak. Systemets integritet är det viktigaste enligt denna strategi. Krocken med verkligheten blir dock mycket svår.
Politiskt korrekt utrikespolitik
Sedan har vi ”elefanterna i rummet” som många inte tycks kunna se. Nämligen att de starka islamistiska krafterna i Mellanöstern inte vill ha demokrati. Att islam är den världsreligion som gör mest hårdnackat motstånd mot modernismens och demokratins inträde. Att det finns en mycket låg känsla av kollektivt ansvar för staten och nationen i regionen, huvudsakligen för att det inte finns någon nation i egentlig mening och för att staten oftast inrymmer en serie trätande folkningsgrupper. Den som nyligen har varit förtryckt och kommer till makten vill bara förtrycka och sko sig i sin tur. Vägen till modern liberal demokrati och välfungerande samhällen i Mellanöstern är mycket mycket lång.
Varför insisterar USA då på att stödja MB:s stridande grupper i Syrien och varför insisterade Obama på att backa upp Mursis styre i Egypten? Svaret är dessa politiskt korrekta vanföreställningar om vad islamisterna är och vad de vill göra i regionen, som till stor del kommer från aktivister från vänsterkanten och islamistiska infiltratörer som finns djupt in i regeringsapparaten, CIA mfl. Det har förekommit vid ett flertal tillfällen att tidigare högt uppsatta rådgivare i USA har avslöjats med att stödja terrorism eller ingå i sådana organisationer. Att de ofta tillhör MB är ingenting som man ens försöker dölja. Samma sak pågår i vårt eget land i form av Mehmet Kaplan mfl som försöker inifrån vrida vår verklighetsuppfattning till den grad att vi inte kan fatta vettiga beslut längre. Likställande av finlandsfrivilliga och terrorister är exempel på detta. Folkhemsislamister deklarerar prof. Hjärpe. ”Dom är som våra socialdemokrater!” Visst, om man med detta menar att man kan jämställa MB:s vidareförsäljning av vapen till vår tids nazister i IS med det socialdemokratiska Aftonbladets uttalade stöd för Nazityskland? Då är jag med på resonemanget.
Faktum är i summering att det västerländska ställningstagandet för islamisterna i Mellanöstern är en produkt av våra inavlade politiskt korrekta universitet och medier som har skapat en politisk värld som har fullständigt tappat greppet om verkligheten.
Vad bör USA göra nu?
Iran är en ”skurkstat” såsom de arabsocialistiska regimerna var då den är icke-demokratisk och således illegitim. Men när Iran går in och stöttar USA:s skyddsling Irak så blir det hela väldigt komplicerat. Assad är detsamma, men vad göra när han strider mot det värsta mördargäng som har setts på 70 år? Kalla krigets blockpolitik är inte tillämplig längre då gränserna suddas ut till gråzoner samtidigt som USA:s polisroll visar sig vara otillräcklig. Ska USA då helt enkelt abdikera sin roll i regionen, då det inte längre finns några riktiga allierade där, utan bara två trätande sidor som båda hatar väst? Ställningstagandena från de shia-miliser som numera utgör ryggraden i Iraks väpnade styrkor är talande. De sträcker sig från ”Hatar USA, men accepterar att USA bombar IS” till ”Hatar USA och vill inte ens att USA bombar våra fiender”. Vad finns det då kvar för USA att göra i ett sådant land?
USA bör inse att landet inte kan påverka så att det blir ett gynnsamt utfall av alla konflikter. Det finns inte alltid en god sida, hur mycket man än har behovet av att måla upp en sådan. Allt stöd till oppositionen i Syrien leder i förlängningen till att IS kan massakrera minoriteterna och demolera kulturskatter. Det som redan har hänt, får USA ta på sig en del av ansvaret för med anledning av de vapenleveranser som man har genomfört. Man bör istället verka för en fredsöverenskommelse mellan MB och Assad i Syrien så att de som vill kan koncentrera sig på att bekämpa IS. En lösning för Syrien vore bildandet av kantoner efter schweizisk modell, kombinerat med en svag centralmakt.
Även Irak bör få en ny författning, som förmår att balansera den stora shia-majoriteten. Jag skrev om detta redan 2006. USA bör ställa en ny författning som ett krav för att hjälpa till att stoppa IS. Framväxten av stödet för IS bland sunnimuslimerna i norra Irak kan huvudsakligen skyllas shias missbruk av sin permanenta majoritetsposition. Om detta inte faller väl ut så bör man istället verka för en uppdelning av Irak i dess tre naturliga beståndsdelar. Det var uppenbarligen ett misstag av USA att tro att shias inte skulle missbruka sin position. Nu finns chansen att göra om, göra rätt. Kanske behöver USA återgå till det idealistiska sinnelaget som Woodrow Wilson hade när han deklarerade i Versailles att alla folkgrupper som ville styra sig själva skulle få göra detta. Visst, det ritar om en del kartor och det kanske inte är den naturliga reflexen för en stat som ser sig som bevararen av den globala ordningen, men det ser ut att vara det som behövs just nu i Mellanöstern just för att återställa ordning och reda. Trätande folkgrupper som separeras lyfts i alla fall ut ur det eviga blodfejdmönstret och får tid att låta såren läkas. Där har vi ytterligare en produkt av den politiskt korrekta världsbilden som påverkar politiken. Om det inte hade varit för den ideologiska besattheten vid att alla multikulturella samhällen till varje pris skulle hållas ihop så hade vi troligen sluppit IS offensiven in i norra Irak och medföljande försök till folkmord på minoriteterna. Vi hade kunnat låta befolkningarna i Bosnien få ”closure” och finna sig tillrätta innanför nya statsgränser och kunna se framtiden emot med tillförsikt istället för det nuvarande infekterade tillståndet i väntan på nästa runda.
Framförallt bör USA inte låta sig förminskas till en bricka i det stora kriget i regionen, som används än av sunnis och än av shias. De måste genomskåda detta mönster. Man kan inte samarbeta med en stat i en konflikt som underminerar ordningen i en annan. Man måste helt enkelt så på sig och lära sig ställa krav. Under främst Obama så har USA förvandlats enkom till ”the good cop”, vilket tyvärr också leder till att man villigt låter sig förledas. I Mellanöstern respekterar man bara styrka. Just nu uppvisar amerikanerna inget av detta. Varken viljan att genomdriva nödvändiga reformer vad gäller statsskick eller viljan att diktera för sina allierade vad som gäller. Eller ens viljan att bilda sig en egen uppfattning baserad i västerländska värderingar. Om man inte kan detta, så är det kanske dags att abdikera sin position, att dra sig ur regionen?
Mons Krabbe 