Sverige är aningslöshetens sista bastion

Sverige hör till de länder som ännu inte har vaknat upp och insett vad IS är och vilket hot det utgör mot vår civilisation. Detta är inte konstigt då Sverige under decennier har utgjort en form av aningslöshetens bastion. Den social-liberala huvudfåran i samhället har länge arbetat efter principen att alla kriminella är offer och att de inte vet vad de själva gör. De antas vara viljelösa och helt styras av yttre påverkan såsom det berättas i vänsterns propagandainstrument nr 1 riktad mot barn; Bamse: ”Om någon bara visar vänlighet mot honom så slutar han vara dum!”. På den nivån ligger tyvärr resonemanget. Det finns inte en tillstymmelse till tanke på personens ansvar för sina egna handlingar! Alla ska behandlas som Bamse-läsande barn som inte vet bättre, som är lurade eller någon varit dum mot. Ingen ska anses vara vuxen nog att ha fattat ett eget beslut. Detta är själva slutmålet för storebrorsstaten, eller som det mer träffsäkert kallas på engelska; ”nanny-state” (barnskötarstaten).

Man resonerar som om dessa IS-rekryter hade möts av någonting annat än vänlighet från det svenska samhället. Man har fått allting serverat; generösa bidrag, en allmänt daltande attityd där allting (inklusive brottslighet) förlåts, ett generöst mottagande av objektets alla släktingar, en låt-gå-attityd inför alla typer av religiöst baserade krav på alla arenor i samhället, inklusive det sekulära samhällets ”heligaste”, nämligen skolan, där upplysning och kunskaper ska fördjupas, men där man istället ofta har inrättat bönerum. Inte ens Bamse skulle kunna vara missnöjd med denna vänlighet! Trots allt detta. Trots att vi är det mest generösa mottagarlandet, med de mest generösa bidragen så vänder sig dessa individer sig mot oss, mot essensen av det samhälle som har gett dem alla möjligheter i världen.

Vad gör vi då nu då dessa krigsbrottslingar från IS återvänder ”hem” till Sverige? Vi öser ännu mer förmåner över dessa ”satans mördare” i tron att det var inte metoden som var fel utan mängden förmåner som felade. Gärna ska de mötas med blommor i grind på Arlanda såsom Guantanamo-svensken Ghezali. Brinner det i förorten? Bygg fritidsgårdar! Brinner fritidsgårdarna? Bygg tio till! Ungdomarna var kanske inte nöjda med antalet!? Sedan fortsätter det med: Skär ungdomarna halsar i Irak? Ge dem lägenheter och jobb! Skär dom halsarna av sina arbetsgivare hemma i Sverige? Ge dem högre lön och bättre jobb! Någonting i deras omgivning måste vara fel!?

När ska vårt samhälle komma till insikt om att det kan vara så att dessa unga jihadister är fullt medvetna om att de är förmånligt behandlade och helt enkelt inte känner någon frustration över att de inte får mer saker gratis eller att någon ”är dum mot dem”. Istället känner de frustration av att de inte känner sig hemma i vårt samhälle, över att de inte kan leva i enlighet med de ideal som deras religion propagerar för. De åker ner och krigar för IS mörka religiösa vansinnesideologi för att de vill ha det samhället och inte vårt trots alla förmåner som öses på dem. Detta är ett tydligt personligt ställningstagande som de bör stå till svars för. De krigar och mördar för en rörelse som i direkta ordalag har hotat och förklarat krig mot Sverige och hela västerlandet. Målet är inte bara att verka där nere, utan att även komma hit, vilket vi snart kommer att bli varse. Att släppa in dem i landet igen och hjälpa dem är som att understödja sleeper-cells från en makt som vill förgöra en. Det borde vara uppenbart för alla sunda människor att detta är vansinne.

Sverige säger sig stödja de angripna folkens sak där nere, kurderna, yazidierna och de kristna, även om det sker halvdant med hjälp av tält och lite rådgivning, men samtidigt så stödjer man indirekt IS krigföring. Man låter IS hålla en bas för rekrytering här hemma utan att kriminalisera organisationen. Man låter IS jihadister komma hem för att slicka såren betalt av försäkringskassan som vore skotthålen en arbetsskada. Man belönar och uppmuntrar i sitt oförstånd de som har begått krigsbrott utan att förstå att man på så sätt bara stimulerar fler att gå på samma väg och de som varit där att åka ner igen. Varför skulle man inte göra det? Man är ju ett offer när man håller kniven mot någon strupe. Sedan är det bara att åka hem igen i för att teatraliskt gråta ut i moder Sveas knä.

När ska denna cirkus ta slut? Jag kan bara antaga att det sker efter det första lyckade stora terrordådet här hemma. Om de är så dumma att de biter handen som föder dem vill säga? För snart är det bara i Sverige de kan finna så dumma värdar. Runt om i världen skärper man lagstiftningen. IS-medlemmar förbjuds återvända och får sina uppehållstillstånd indragna. Framförallt i den anglosaxiska världen sker detta, med Australiens premiärminister Tony Abbot i spetsen. Abbot vill nu lagstifta om att medborgare som strider för IS ska kunna förlora sina australienska medborgarskap. Detta vore ett stort steg i diskussionen om vad medborgarskapet egentligen innebär.

Är medborgarskapet bara en rättighet som många inbillar sig idag, eller medför den skyldigheter också? Medborgarskapet, i dess traditionella betydelse, utgör ett medlemskap i en gemenskap i syfte att bygga ett samhälle. Man har rättigheter, men också skyldigheter i relation till de övriga medlemmarna. En av de mer centrala skyldigheterna är att ställa upp i för att medverka i skyddet av gemenskapen mot yttre fiender. Om man istället väljer att strida för en part som vill förstöra det egna samhället, då måste det ses som att man har förverkat sin möjlighet att vara en del av denna gemenskap. Detta borde vara ganska självklart, eller hur?