Marxismens återkomst utgör det största hotet mot vår frihet!

Europavalet visade med bestämdhet att marxismen har gjort en återkomst i landets politiska liv. De tokiga utspelen i Almedalen bekräftade detta faktum. Det som tidigare betecknades som ytterligheter är numera norm. 27 % av väljarna röstade på partier med en marxistisk värdegrund; Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ. Detta borde skrämma varje vän av såväl individens frihet som rationalism inom politiken. Hur har det kunnat bli så här?

Ända sedan kalla krigets slut avslöjade hur defekt den marxistiska skapelsen Sovjetunionen var har vänsterkrafterna sökt efter en ny väg till makten. Man kunde inte längre insistera på att kommunismen, i sig, fortfarande var gångbar. Lösningen blev att infiltrera lämpliga rörelser och använda dessa till att i förtäckta ordalag föra fram den marxistiska agendan.

Dessa tre partier överlappar varandra till en stor del som en konsekvens av den delade marxistiska ideologin. De är alla postmoderna och kulturrelativistiska rörelser som underminerar vårt samhälles självförtroende och utan att förstå det, försvårar på så sätt integrationen. Både Fi och Mp är genomsyrade av kommunistiskt tänkande när det gäller ekonomin. Samma grundlösa och fantasifulla planer presenteras av de tre partierna. Mp och Fi argumenterar för det befängda förslaget om ”medborgarlön”, vilket i sig är lite konstigt eftersom de så ringaktar medborgarkonceptet. Kanske skulle de istället plädera för att staten betalar ut en ”lön” till alla som råkar uppehålla sig innanför rikets gränser för stunden, legalt eller illegalt? Men detta är väl nästa logiska steg för dem.

Alla är grundligt feministiska och då inte i meningen att de är för lika rättigheter, utan i den betydelse begreppet har fått idag, nämligen att man hatar alla vita heterosexuella män och klandrar dem för allt ont i samhället. Alla driver en manisk klimatagenda som närmast kan liknas vid en religiös övertygelse, såsom flera av de tidigare förgrundsgestalterna i miljörörelsen har påpekat, såsom Greenpeaces grundare Patrick Moore liksom författaren av Gaia-böckerna och klimatrörelsens ”gudfader”, James Lovelock. Inte så konstigt kanske när socialismen som sådan bär så tydliga drag av en religiös rörelse, vilket jag har skrivit om tidigare. Samhället tycks ha ett behov av någonting att tro på, i ordets religiösa bemärkelse, och vi människor kan bara inte låta bli att dela upp folk i rättroende och kättare. Frågan är inte hur religionerna kan ha fått en så stor roll i våra samhällen. Istället bör man fråga sig hur vi annars skulle ha kunnat tillfredsställa vårt behov av tillhörighet och mening? Hur som helst så är det uppenbart att den nya marxismen spelar på dessa strängar idag och den nya postreligiösa vilsenheten ger nya möjligheter att skrämma fritänkarna tillbaka in i skydd av det kollektivt godkända ”korrekta” tänkandet under hot om en stundande undergång. Ve den som inte anpassar sig. Mental korsfästning och social bränning på bål väntar. Ack denna eviga mänskliga dragning till undergångstanken. Vilket hot den har utgjort mot friheten!

Man kan konstatera att Fi och Mp sammanfogar sina två nischer när de deklarerar att den vita mannen är skyldig till alla inbillade såväl som verkliga miljöproblem på detta klot!

Vad är det för fel med folks verklighetsuppfattning som gör att så många som en fjärdedel av befolkningen röstar på ett marxistiskt alternativ till det fria samhälle de flesta av oss håller så högt? Är det den urholkade utbildningsnivån som gör att man inte kan se att en marxist är en marxist och att en auktoritär tanke är en auktoritär tanke, oavsett om den är klädd i miljöaktivistskrud eller feministretorik eller om den gestaltar sig i form av den mer påtagliga bolsjevikstöveln över individens nacke?

I ett samhälle som är lamslaget av att marxismen dominerar utbildningsväsendet och medierna så är folk inte längre kapabla att genomskåda. Denna första seger för marxisterna lägger grunden för det andra steget; framgångar för de kommunistinfiltrerade rörelserna vid valurnorna har möjliggjorts genom statens försorg. Den allmänna socialistiska dominansen inom statsapparaten har tillåtit röda aktivister att härja fritt på SVT, SR, förskolor och universitet och där etablerat postmoderna kulturrelativa och anti-rationella utgångspunkter som norm. De som har varit av en mer sansad socialdemokratisk läggning har ofta släppt igenom och tolererat sina mer extrema röda falangfränder och låtit dem få sin vilja igenom inom de fält där extremister alltid tycks vilja få ett grepp; inom utbildning och propaganda (medierna)! Det är där framtiden formas. Det är där man kan indoktrinera de unga innan de utvecklar ett sinne för kritiskt tänkande. Det är där man kan etablera de stora lögnerna som fakta.

Detta får socialdemokraterna betala dyrt för idag, när de vänsterextrema partierna tillsammans är lika stora som socialdemokraterna i Europavalet och även om de krymper inför riksdagsvalet kommer skapa mycket huvudbry för Löfven när en röd-grön-rosa regering troligen ska bildas i höst.

Värre är det dock för landet som helhet, nu när så många som var fjärde svensk antingen är vänsterextrem eller har gått på bluffen som den röda infiltrationen av ”värdrörelserna” utgör. Till vilken grad detta är ett uttryck för den låga bildningsgraden i dag eller rent av det blaséartade förhållningssättet folk har inför den för deras liv så viktiga politiken, låter jag vara osagt. Troligen stärker de varandra. Tänker på personen som svarade; ”Jag röstar på MP för att jag inte är intresserad av politik”, eller kvinnan som sade att hon röstade på Fi för att ”det är väl bra med jämställdhet”, som om MP inte var politiska utan bara var gröna aktivister och att Fi inte hade en annan agenda än jämställdhet. Denna interaktion mellan bristande medvetenhet och bildning är tragisk och hotar undergräva inte bara individens fri- och rättigheter, utan även hela samhällets ekonomiska och sociala hållbarhet.

De marxister som idag styr över de feministiska och miljöaktiva rörelserna har gemensamt med de mer uttalade marxisterna i vänsterpartiet att de vill beskära individens rätt att förfoga över sina egna tillgångar, att bestämma över sina egna liv och styra sina företag som de själva vill. De delar en i grunden auktoritär utgångspunkt där en liten utvald skara tror sig veta vad som är bäst för alla och är beredda att bruka staten eller överstatligheten till att tvinga individen att rätta sig i ledet. De vill, till synes utan ände, expandera statens roll i samhället och dennas rätt att diktera liv och leverne för medborgaren. Detta är den egentliga drivkraften bakom deras aktivism. Inte miljön eller inbillade orättvisor! Medlet utgör målet!

De delar givetvis också en fientlighet mot kapitalismen och själva idén om eviga framsteg och utveckling för mänskligheten. Istället vill såväl miljömarxister och femimarxister att vi ska sträva mot en nolltillväxt, att vi som i Pol Pots ”vision” ska leva av landet i ett myller av småjordbruk. Den industriella framtidsvision som genomsyrade det sovjetiska experimentet och som ledde till så mycket miljöförstörelse, har man nu bestämt tagit avstånd från för att istället anamma Maos för människan lika katastrofala vision.

Man delar också en fientlighet mot nationalstaten, vid den brytpunkt då agendan kan föras med större kraft på ett internationellt plan och där staten har tjänat ut sin roll. Därför har till ex MP vänt och blivit EU-positiva. Skillnaden mellan en stat och en överstatlighet som EU är egentligen hårfin och har inget värde ur ett principiellt perspektiv. Den viktiga distinktionen för marxisten är mellan en politisk enhet som är avgränsad i enlighet med en nationell grupps utbredning, med andra ord nationalstaten, och å andra sidan en politisk enhet som kan utkräva lojaliteter av med tiden allt större grupper. Den nationella identiteten ses som en förkastlig borgerlig konstruktion som reser gränser för marxistens inflytande och lägger hinder för dennes drömmar om en allomfattande och allsmäktig världsregering. Nationalstaten och dess nationella identitet bör således förstöras enligt marxisten!

Feminismens förvandling till femimarxism

Feminismen som vi känner den idag, har sitt ursprung i upplysningstidens diskussioner om vilka rättigheter som kvinnorna också skulle få ta del av. Under 1800-talet fördes denna rörelse framåt av liberaler såsom John Stuart Mill som skrev ”Förtrycket av kvinnorna” och lade fram förslag om kvinnlig rösträtt i parlamentet. I början av 1900-talet blev dock vänstertankarna allt vanligare då tanken att de bättre bemedlade feministerna hade svikit de mindre bemedlade kvinnorna började sprida sig. Vissa ansåg att bara en revolution kunde skapa de önskade förändringarna och stödde följaktligen den sovjetiska revolutionen. Det riktiga genombrottet för de marxistiska tankegångarna inom den feministiska rörelsen kom dock efter kriget i och med de Beauvoirs ”Det andra könet” och befästes under 60- och 70-talens hippierörelse. Nedgången för feminismen på 80-talet då en känsla spred sig att jämställdheten var väl avancerad i västvärlden vändes, som jag inledde med, när rörelsen fick ny kraft efter det kalla krigets slut då kommunister sökte en ny väg framåt. Gudrun Schyman personifierar denna omvandling, där feminismen nu är en fullblodsmarxistisk rörelse med ett program fyllt av idéer om den stora staten, strypt kapitalism och företagande, tvång och knasiga tankar om medborgarlön. I en vidareutveckling av detta koncept har feminismen idag utvecklats från en rörelse som verkar för kvinnors rättigheter till en som hatar män. Det oblyga och öppna hatet som dess representanter marknadsför är chockerande. Den vita mannen utmålas som hela planetens fiende i en sammansmältning av de röda, gröna och ”legitima” rasistiska idéerna av vår tid.

Feministerna ser mansdominans överallt. Höghus är stående penisar, långtradare är liggande penisar. Bäst att kapa dem alla. Slagordet ”Klipp kuken” bör ses som havandes även en metaforisk innebörd, när allt vi bygger och tillverkar ses som symboler för manlighet. Den ”kuk” som ska klippas är i själva verket höghuset. Det är i själva verket framsteget som sådant som ska ”klippas”. Klipp den manliga ambitionen skulle det lika gärna kunnat heta! Här visar dagens feminister sin rätta natur, som den vänsterorienterade framstegsfienden!

Klimatrörelsens förvandling till klimatmarxism

Greenpeace och andra gröna organisationer började som, om inte opolitiska, så bara rimligen affilierade med vänstern givet överlappningen av intressen och individer. Såsmåningom började denna bild dock att förändras allteftersom miljöfrågan allt mer användes som ett slagträ mot ekonomiska intressen hos de grupper som sågs som vänsterns fiender. Kärnkraftsfrågan är ett argument i sak. Inledningsvis, under 80-talet så grundade sig kärnkraftsmotståndet i en reell oro för härdsmältor vilket ersattes av en andra våg av miljöpartiburet motstånd efter en mellanperiod av allt större folkligt stöd för kärnkraften. Denna andra våg av kärnkraftsmotstånd är en pusselbit i en större rödgrön vision av nolltillväxt för västvärlden där vi ska ta ”ett steg tillbaka”.

Miljöpartiet är ett djupt ologiskt parti om man för en stund tar dem på allvar och utgår från att de vill vara del av en seriös diskussion. De två målen att bekämpa vad man uppfattar som farliga temperaturökningar och att avskaffa kärnkraften kan aldrig gå ihop. Vindsnurror och solpaneler kan aldrig försörja oss med mer än några procent av våra elbehov och än mindre täcka den förväntade 50%-iga ökningen av den globala energikonsumtionen fram till 2050. Så vad vill man egentligen? Varför prioriterar man inte? Kärnkraften är den ända energikällan som kan ersätta de fossila källorna till el. Varför fortsätter man driva den omöjliga linjen att vi ska avskaffa kärnkraften samtidigt som det sägs vara av kritisk betydelse att vi upphör med konsumtionen av fossila bränslen. Hela planetens överlevnad sägs ju stå på spel. Om insatserna är så stora så borde man väl kunna kompromissa med kärnkraften under några decennier?

Men nej, det kan man inte. Denna hållning blir logisk först när man ser till vad agendan egentligen är. Det är uppenbarligen inte klimathotet, för vad är två-tre decennier av kärnkraft mot planetens överlevnad? Istället är agendan bakom dessa dubbla krav att vår civilisation helt enkelt ska anpassa sig till att överleva på några få procent av den energi som vi producerar idag. Vi ska helt enkelt upphöra att sträva efter vidare framsteg inom medicin och teknik, sluta med att utforska andra planeter och att förbättra mänskligheten. Istället ska vi återgå till att leva på självförsörjningsjordbruk.

Detta är en neo-maoistisk dröm för mänskligheten där vi lever i små jordbrukskommuner i ett primitivt tillstånd. Dessa Gröna Khmerer använder sin klimatagenda som ett svepskäl för att implementera den marxistiska drömmen om att förstöra det kapitalistiska samhället och den livsstil som är en produkt av det moderna samhället. Bara om man betraktar dem ur detta perspektiv blir deras agerande och ståndpunkter logiska! Det lilla problemet är bara att för att uppnå detta samhälle så måste man paradoxalt nog först stärka staten eller en överstatlig organisation som EU eller FN och detta stadium har socialismen ännu inte lyckats med att ta sig ur, då man underskattar människans förtjusning vid makten hon utövar över sin nästa och den korrumperande effekt detta har på hennes idelism. Tankarna går till talesättet; ”den som vill rädda världen är den som egentligen vill styra den”!