De tyska nazisterna i Saddams tjänst

De tyska företagens roll i att bygga upp Saddams arsenal av stridsgas är okänd för många och de många nazister som hjälpte honom av ideologiska skäl är okända för de flesta. Ännu 40 år efter kriget var Hitlers nazister aktiva i sina försök att skada det judiska folket. Ännu 40 efter krigets slut kunde nazisterna fortfarande orsaka folkmord. Denna gång blev det dock istället kurderna som fick känna på resultatet av deras ondsinta gärning!

Efter att Osirak- reaktorn bombats sönder av Israel 7 juni 1981, bytte Saddam strategi. Han behövde ett nytt massförstörelsevapen som dels skrämde Israels judiska befolkning nästan lika mycket som kärnvapen och dels skulle kunna produceras utspritt i ett flertal olika anläggningar och på så sätt vara mindre känsligt för förstörelse via flyganfall. Svaret blev stridsgas. Villiga medhjälpare i detta projekt fann Saddam främst i dåvarande Västtyskland. När Irak stötte på patrull i USA och Storbritannien, så fanns det i Tyskland personer och företag som var villiga att lära Saddam hur kunskaperna om kemiska stridsmedel ”kunde användas för att förstöra Israel”!

En av de första och mest centrala kontaktpersonerna var f.d. Luftwaffe-piloten Anton Eyerle. Han var mer än villig att hjälpa Irak i denna ansträngning och som chef för Rhein-Bavaria Vehicle Construction Company, som bl.a. tillhandahöll specialdesignade lastbilar, var han i position att göra detta. Eyerle såg Saddam som ”en stark man som det var värt att strida för”, en ny Führer helt enkelt. Han beskrev irakierna som ”ett folk som fortfarande har karaktär”, vilket underförstått ska läsas som att de har bevarat sin antisemitism och delade hans förkärlek för det auktoritära styrelsesättet.

De tyska affärerna med Irak, vare sig de hade djupare avsikter såsom Eyerles eller de helt enkelt bara styrdes av en förkastlig moralisk värdegrund, blomstrade. 150 tyska företag hade kontor i Bagdad under denna bonanza. Den kemiska industrin gjorde stora förtjänster när den byggde upp Iraks kapacitet att producera den stridsgas som skulle komma att användas mot iranska soldater och kurdiska civila.

Karl Kolb GmbH, var en mellanstor tysk kemikoncern som fick kontraktet på att bygga sex produktionslinjer för stridsgas i det massiva komplexet Samarra, som blev världens största anläggning för produktion för detta syftet.¹ En av företagets grundläggande delägare och deras representant i Irak var Klaus Franzl som synes ha motiverats av syften som gick längre än de strikt affärsmässiga. Tyska tulltjänstemän fann vid en husrannsakan i hans hem en stor oljemålning av honom bärandes en nazistisk orden om halsen.

Eyerle, som brukade lyssna på Hitlers gamla tal på en ”folkmottagare” från den nazistiska tiden, hemma på sitt kontor i Bayern, beskrev denna tid i Saddams land för Der Spiegel i feb 1991, så här: ”Det här är precis som i min ungdom!”. Hur många tyskar som kände så här är osäkert, men de var säkerligen i en minoritet. Vad som är mer intressant är den allmänt utbredda likgiltigheten inför att samarbeta med en diktator, i dennas ansträngningar att skapa vapensystem som var avsedda att massutrota judar, perser och andra som kom i hans väg, eller som det sedan visade sig – kurderna.

Saddams svärfar Khairallah al-Tulfah, skrev en pamflett, vars budskap sedan skulle komma att bombarderas ut i Baathpartiets radioorgan, ”Massornas röst”. Titeln var ”Tre Gud inte skulle ha skapat: Perser, judar och flugor.” Judar och perser beskrivs på det mest avhumaniserande sätt i texten. I programmet ”Massornas röst” deklareras att: ”För varje insekt finns det ett särskilt bekämpningsmedel”. Kanske var det detta synsätt som Eyerle kände sig hemma i och såg som god ”karaktär”?

1985 började Irak använda en stridsgas mot den iranska armén som bestod av en kombination av cyanid, senapsgas, sarin och tabun, som var synnerligen effektiv. Denna var nästan identisk med en annan gas som hade blivit ökänd genom sin tillämpning i förintelselägren – Zyklon B. Det tyska företag som producerade denna blandning till förmån för Saddam hette Degussa, vilket var samma företag som tillverkade Zyklon B åt Hitler!

Degussas Zyklon B användes sedan också mot kurderna vid Halabja. Man undrar om tyskarna, 40 år senare, inte hade lärt sig någonting?

Degussa hade också ett dotterbolag vis namnet NUKEM, som försåg Saddam med uran. En av deras största affärer med Irak, som via en mellanhand i Kanada skulle sälja uran motsvarande vad Osirak förbrukade under 158 år, stoppades dock av övervakande myndigheter i USA och Kanada. En av handläggarna konstaterade snabbt att ”Detta kommer från samma personer som gav världen Zyklon B”. NUKEM var villiga att sälja till vilken kärnvapentörstande regim som helst, utan några som helst skrupler.  Bland annat Pakistan. Degussa hade också haft en nyckelroll i Hitlers kärnvapenprogram, som inte upphörde förrän amerikanerna bombade deras fabrik i Oranienburg, nära Berlin, 1945. Samma år hade Degussas styrelseledamot Hermann Schlosser donerat stora summor till SS i ett sista desperat försök att bidraga till regimens överlevnad. 35 år senare satt samma Schlosser kvar i Degussas styrelse och tilldelades 1987 Västtysklands ”Federal Merit Cross” för sin tjänstgöring i den tyska industrin.

Reagans administration var bekymrade och skickade oupphörligt protester till det tyska utrikesministeriet mot att tyska företag tilläts fortsätta med denna verksamhet. En handläggare skrev i ett memo till sin chef i Bonn att dessa protestdokument gick ”direkt i soptunnan”. Protesterna fortsatte på högsta nivå, men mest skruv tog det när New York Times i mars 1984 rapporterade via en källa i CIA om bland annat Karl Kolb GmbH:s aktiviteter i Irak. Kansler Helmut Kohl var rasande, men inte på de tyska företagens aktiviteter, utan på Times och CIA, för att de hade avslöjat vad som pågick!

Till slut fick Kohl p.g.a. påtryckningar skärpa regelverket, men detta var bara ett spel för gallerierna. Affärerna fortsatte nästan obehindrade.

När Saddam sökte sig efter en möjlighet att skaffa bättre långdistansbärare av dessa vapen än han kunde få från Sovjetunionen så fick han hjälp av samma kontakter. Saddams mål att kunna leverera gas- och kärnvapenbärande missiler till Teheran eller Tel Aviv fick hjälp av nazister som hade flytt till Sydamerika. Tyska ingenjörer som hade flytt efter kriget med den avancerade tyska missilteknologin hade byggt upp en dold missilfabrik i Argentina, för juntans räkning. Med dessa etablerades nu en kontakt. Äntligen skulle kanske Führerns drömmar uppfyllas? Med dessa forskares hjälp påbörjades ett projekt att bygga Saddams kärnvapen- och stridsgasbärare. De fick namnen Condor 1 och 2. En front, Consen-group, skapades i Tyskland för de företag som ville vara med och hjälpa till. Där fanns bland annat SAAB Scania med som bidrog med lastbilarna till avskjutningsramperna och Bofors. Tanken var att detta projekt skulle lägga grunden för en tillverkningsindustri för långdistansmissiler i Irak. Iraks propagandaministerium arbetade på högvarv för att slå dunster i ögonen på omvärlden. Man hävdade allt från att det var ett universitetsprojekt till att raketerna hade meterologiskt syfte. Den irakiska versionen av Condor II fick namnet BADR-2000. Tack och lov så avslutades projektet efter påtryckningar från USA, efter att Saddam hade sänkt ner mer än en miljard dollar i detta försök att skapa en missil som kunde bära hans kemiska och nukleära vapen.

Det är i ljuset av detta som vi ska betrakta Tysklands motvilja mot att USA avsatte Saddam 2003. De tyska affärerna fortsatte ohejdat även efter Gulfkriget 1990-91, om än inte affärer av samma natur. Samma sak gäller för Frankrike och deras anti-amerikanska linje. Fransmännen hade under hela Iran-Irakkriget varit en stor leverantör av vapen till Saddam och franska företag, liksom de tyska fortsatte de att bedriva affärer med Saddam efter -91. Tyskland och Frankrike bär på en djupgående motvilja mot amerikansk makt i världen, vilken man måste väga in, men man kan inte bortse från de affärsmöjligheter som de båda riskerade att förlora om Saddam försvann.

Noter:

1)       När Karl Kolb GmbH kom dit fanns där redan franska och ryska produktionslinjer, men det tyska företaget fick snabbt en dominerande ställning.

För fördjupning rekommenderas:

”The death lobby – How the west armed Iraq” av Kenneth R. Timmerman