En kontraproduktiv kontrarevolution

Precis som så många andra så vill jag jubla över Mursis fall och att det Muslimska Brödraskapet har berövats makten, men jublet fastnar i halsen. Detta är inte en bra utveckling för Egypten. Jag kan aldrig berömma ett pöbelvälde, en massornas makt över en demokratiskt vald ledare. Detta kan leda in landet på en mycket farlig väg.

PRINCIPFRÅGAN

Vad har landet lärt sig av detta? Svaret är; om man inte gillar presidenten så kan man få bort honom genom att gå ut på gatorna i stora massor, oavsett om han är demokratiskt vald eller inte. Det var ju så man gjorde första gången, och nu fungerar taktiken igen. Att Mubarak var en diktator och Mursi folkvald känns mindre viktigt för stunden. Detta är det vanliga mönstret när ett land störtas in i revolutionernas träsk. Det visar oss historien. Man öppnar Pandoras ask så att säga. En revolution följs med stor sannolikhet av en till och sedan lurar nästa runt hörnet. Dåliga vanor påbörjas för ett folk med svaga, eller obefintliga, demokratiska traditioner. Bättre än dagens tveksamhet från omvärlden är att man är tydlig med att detta inte är acceptabelt. Det egyptiska folket har gjort sitt val och får leva med det. Så fungerar demokratin. Istället för att storma ut på gatorna så får oppositionen ta nya krafter. Organisera sig, argumentera och debattera.

Mursi har helt klart gjort sig skyldig till maktfullkomlighet och misskötsel, men inte författningsbrott, vilket hade kunnat legitimera ett sådant tillvägagångsätt. Viktigare just nu hade varit att återinsätta det tillika demokratiskt valda parlamentet, eller åtminstone utlysa nyval till detta om det inte går att backa tillbaka. Det var trots allt militären som upplöste denna församling, som är nödvändig för att den svajiga demokratin ska få balans.

FARAN

Det finns avsevärda risker med detta förfarande, förutom de signaler det sänder till folket om hur demokratin ska fungera. Hur ska de radikala islamisterna ta detta? De blev valda till makten och har nu berövats den på ett sätt som visar att de får bara styra om de gör som militären dikterar. Först parlamentet och nu presidentmakten. En radikalisering, av salafisterna och kanske även element av brödraskapet, på så sätt att man åter tar till väpnad kamp, är en uppenbar risk. Om en väpnad kamp utbryter så kommer landet svänga tillbaka till ett mer påtagligt militärstyre igen och demokratin upphöra lika snabbt som den uppstod.

Lika illa som en möjlig väpnad kamp, är de lärdomar som islamisterna drar på lång sikt. Nu vet de att de snabbt kan berövas makten även om valen har gått rätt till, så nu är det sannolikt att de nästa gång de har kommit till makten själva försöker sätta systemet ur spel. De har ingen anledning att ens försöka spela det demokratiska spelet när deras första erfarenhet lärde dem att deras seger inte respekterades och systemet sattes ur spel till deras nackdel. Nästa gång är det troligen de som håller svärdet över demokratins nacke.

Det är lätt att skylla på brödraskapet för de ekonomiska problemen, men faktum är att landets problem löper betydligt djupare än så. Otillräcklig jordbruksproduktion, usel tillverkningsindustri och nästan obefintlig export av kvalificerade varor. Turismindustrins fall är givetvis kopplat till den första revolutionen, men denna situation kommer inte att förbättras om radikala islamister tar till väpnad kamp. Med detta sagt, vill jag inte försvara brödraskapets hantering av ekonomin, men för att dra en parallell, Obamas hantering av USA:s ekonomi har satt djupa spår i många amerikaners vardag, men gör amerikanerna revolution på grund av detta? Nej, givetvis inte och så ska det vara. Mitt tips till det egyptiska folket hade varit; demonstrera och få honom att förstå att ni är missnöjda, så att han inser att hans fortsatta maktinnehav efter nästa val är prekärt och således blir mer ödmjuk. Men, framför allt, se till att parlamentet tillåts arbeta! Det är försent för detta nu, så det bästa egyptierna kan göra är att utlysa nyval så snart som möjligt och sedan lära sig att respektera det resultatet.