Vänsterns dubbelmoral när det gäller Israel

ESSÄ

Den europeiska vänstern väljer att ta ställning i utrikespolitiska spörsmål baserat på de respektive sidornas växlande politiska färg, snarare än logiska argument. Detta resulterar i en politisk hållning som ofta är inkonsekvent och strider mot de egna dogmerna såsom när det gäller synen på den judiska migrationen till det brittiska mandatet Palestina.

Under det första arab-israeliska kriget 1948-49 ställde sig stora delar av vänstern på judarnas sida. Det föreföll naturligt, då den sionistiska rörelsen var starkt socialistiskt präglad, med sin starka kollektivistiska anda, manifesterad i bl.a. kibbutzerna. Araberna å andra sidan leddes av reaktionära monarkier, som fick en hel del stöd från Storbritannien. Judarnas intåg i regionen kunde med goda skäl ses som en modernistisk och socialistisk insprängning i en region dominerad av religiöst präglade reaktionära klan- och stamstrukturer som förtryckte efter klass och kön. Detta var när vänstern fortfarande ansåg det viktigt att folken i tredje världen befriades från religionens ok.Idag är istället de reaktionära islamistiska krafterna nära allierade med vänstern i dess kamp mot kapitalism och liberalism.

Efterhand som Israel blev ekonomiskt framgångsrikt och allt mer intensifierade kontakterna med USA och väst, svalnade vänsterns intresse. När under 50-talet stora delar av arabvärlden revolterade mot monarkierna och omfamnade socialismen så fullbordades den europeiska vänsterns sidbyte vad gäller konflikten i Mellanöstern.

Vänsterns förespråkare hävdar idag att Israel är en imperialistisk makt och att det är detta som de vänder sig emot, men de har mycket lite att säga om Turkiets ockupation av norra Cypern och dess bosättarpolitik på ön. De har haft mycket lite att invända mot en rad socialistiska länders ockupationer av grannländer under de senaste 60 åren, såsom Sovjets dito av Baltländerna. Om Israel hade utvecklats till en socialistisk stat och arabstaterna hade förblivit monarkier, så hade givetvis sympatierna från vänstern varit de omvända. Då hade man pratat om en liten socialistisk utpost omgiven av reaktionära diktaturer.

Egentligen så är det inte så konstigt att företrädare för ideologier söker allianser med ”trosfränder”, med grupper som delar ens tankar eller åtminstone ens fiender. Givet detta, så måste vi ändå påpeka dubbelmoralen som kan bli konsekvensen av detta förhållningssätt.

Vänsterns tidigare syn på frågan var att judarna hade rätt att migrera till Palestina och att när de blev angripna av araberna så hade de rätt att försvara sig och skapa ett självstyrt område. Vänsterns förespråkare argumenterar nu istället för att staten Israel inte hade rätt att bildas och att judarna inte hade rätt att migrera dit. Ju högre upp i vänsterns hierarki man kommer desto mer sminkade blir formuleringarna, men linjen är likväl tydlig. Det oreserverade stödet till Hamas och PLO, som hela tiden har haft på sin agenda att alla judar ska kastas ut ur landet, visar uttryckligen att man stödjer denna tanke. Om man bara hade haft för avsikt att kritisera landet för det som skedde 1967 och därefter så hade stödet för de stridslystna palestinsk-arabiska organisationerna varit att sikta över målet. Istället hade det varit rimligt att utöva påtryckningar på Israel samtidigt som man ställer kraven på Hamas och dess likar att anta en ståndpunkt baserad på de värderingar som vänstern säger sig stå för, innan man kan samarbeta med eller ge sitt stöd till dem. Istället lägger vänstern värderingarna i andra hand när de söker allierade mot den ”onda” kapitalismen.

Denna hållning blir tydlig när man ser på hur vänstern har reagerat på konflikten mellan Israel och Hamasstyret i Gaza. Den argumentationslinje som löper som en röd tråd är att Hamas har rätt att beskjuta Israel samtidigt som Israel inte har rätt att svara, då Israel egentligen inte har rätt att existera. Varje Hamasraket är rättfärdig då hela Israel, t.ex. Tel-Aviv, är ockuperad mark. Alltså inte bara Västbanken, utan hela Israel. Israel som är en orättfärdig konstruktion har således inte rätt att svara. De får finna sig i att bombarderas som ett straff för denna orätt, till den dag de accepterar ”sanningen” och tar sitt pick och pack och lämnar landet.

Stödet för Hamas bryter fullständigt med de principer som vänstern säger sig stå för och är det ultimata tecknet på deras ologiska och principlösa hållning när det gäller Palestinafrågan.

Vänstern är av tradition internationalistisk. Gränser och tillhörighet äger inget värde. Ingen grupp människor ska ha rätt till ett område. Likväl så stödjer man en politik som bygger på motsatsen i Palestina, när man säger att judarna inte hade rätt att invandra till Palestina. Skulle migrationen inte vara fri? Hemma i Sverige så verkar man för fri invandring, men när det gäller Palestina så tycks man mena att araberna har rätten att deklarera att de vill ha ”ett Palestina för palestinierna”, något som här hemma ses som starkt främlingsfientligt. Judarna som migrerade till Palestina gjorde det i god ordning. De tog inte land från någon. Den mark som de bebodde köptes upp i laga ordning, ofta till överpriser, men att araberna protesterade mot denna invandring ses av vänstern som fullt rimligt. Dubbelmoralen tycks inte ha några gränser.

Samtidigt kan man konstatera att judarna som grupp har ett avsevärt starkare argument för att få migrera till sin destination än kanske någon tidigare migrerande grupp. Uppfattningen om judarnas totala förvisning från landet av romarna är ett missförstånd. Bara Jerusalem var under en period förbjuden mark för judarna. Ända fram till 500-talet var judarna i majoritet i landet och fram tills sionismens dagar har deras närvaro i landet varit obruten. Under hela denna tid så har judar migrerat till det heliga landet, från både Europa och Mellanöstern. I själva Jerusalem var de den största gruppen sedan tidigt 1800-tal och i majoritet från 1850-talet. Synen på judarnas migration illustrerar de dubbelstandards som de tvingas leva efter. Britterna stoppade den judiska invandringen till landet, men inte den arabiska. Den omfattade arabiska invandringen till Palestina från omgivande områden sågs inte av britterna och inte heller av dagens vänster som ett problem. Varför? Därför att ”palestinierna” och araberna i grannländerna är av samma folk och nation. Judarna, trots deras långa och obrutna historia i landet, sågs däremot som främmande. Var tog vänsterns tolerans för mångfald vägen?

Den stora frågan som måste ställas är egentligen denna: Kan man i en region som Mellanöstern, där så många folk har levt och så många riken uppstått och fallit samman verkligen hävda ensamrätt till ett stycke land bara för att ens egen grupp är den sista som erövrade detta territorium? Är det faktum att araberna var de sista att erövra och befolka Palestina något som ger dem rätten att neka de folk som tidigare hade kontrollen där och som bor, eller har bott där, rätten till fri migration? Ska vi legitimera erövring av land genom att försvara erövrarens krav på ensamrätt till politisk kontroll och bosättning? Så länge den judiska invandringen skedde på ett fredligt sätt, vilket var fallet, så hade de arabiska invånarna ingen moralisk rätt att hindra judar i exil från att återvända dit. Märk väl – migrera inte ockupera som vänstern gärna uttrycker det. Araberna tog till vapen mot denna migration och vänstern applåderar dem för detta. Kan man klandra judarna för att de i sin tur brukade vapen för att försvara sig mot dessa angrepp?

Vänstern gjorde det inte då, när judarna stod i vänsterlägret, men nu i efterhand när de antivästliga och antikapitalistiska elementen utgörs av islamisterna, så finner man det passande att ändra sin uppfattning om judarnas rätt till migration på ett sätt som framställer deras filosofi som ett politiskt verktyg, att bruka eller ignorera beroende på omständigheterna.